Sorgfågel

Idag var en lite, lite lättare dag. Jag hade bestämt mig för att hitta på något roligt med barnen, det kändes som att vi behövde det efter de ledsna dagarna som jobbet genererade och efter en svår och stressad lördag då jag inte riktigt räckte till. Så vi åkte till ett sånt där inomhuslekland i en av grannstäderna och var där över dagen. Det kändes skönt att se dem stoja runt och ha kul och även om jag såklart saknade M, så kändes det ändå som en lugnare saknad. Men jag tänkte flera gånger när jag såg mig omkring på de andra föräldrarna där: "det är bergis bara jag, BARA jag som är änka härinne!" Annorlunda som vanligt, typ....

Jag antar att jag har Valiumdag; det följer det vanliga mönstret - ett par dagars lugn efter storm. För så här lätt brukar det inte hålla sig, efter ett litet tag ramlar man ner i den där sorg-smärtan igen som är så stark att det känns som om man tappar andan!


Lilla J gick fram till nedersta hyllan i vardagsrummet där vi har fotoalbumen ikväll och sa "pappa!". Jag tog ut ett av albumen och bläddrade fram till bilder av honom och tittade med henne. Det är konstigt, men det var tydligt att hon ville se honom - tänk att hon som är så liten fortfarande har kvar den inre bilden av sin pappa!! 1 år och 7 månader är hon och så otroligt skärpt! Folk tror inte att såna små kan så mycket, men jag inser när jag betraktar henne att hon har en stor inre värld där han fortfarande har en plats!! Jag hoppas att hon kan hålla kvar honom där länge, länge!