Sorgfågel

Svärfars bouppteckning är gjord nu. Jag var inte med, eftersom jag vägrade sitta och ta mer skit, men det har ingen betydelse. Har fått papper på den, inga konstigheter. Knäppa släkten verkar inte bråka mer om gåvobrevet från 2004, de har väl insett att det inte går att invända mot. Istället verkar de slå mot allt annat de hittar; hur litet det än är. För det första hävdar de att svärmor ska bo kvar gratis för alltid. Jo, så var det sagt, men det var ju under förutsättning att vi ägde gården! Ingen pratade nånsin om vad som skulle hända om vi var tvungna att sälja, för det FANNS helt enkelt inte!
Hon bor naturligtvis gratis så länge jag har det, precis som det alltid varit, och sedan har jag fått in i kontraktet att hon bor med att enbart betala driften under de nya ägarna från deras tillträde (som kan bli runt nyår eller efter) till sista juni nästa år. Efter det kan de fortsätta på samma sätt om båda parter vill eller så övergår det i ett vanligt hyreskontrakt. Detta dög ju inte åt släkten, men å andra sidan duger nog inget jag gör åt dem....

Mindre saker svågern tjafsade om var vem som äger släpkärran. Alltså en sån där vanlig som man kopplar till bilen. Grejen är att han frågade mig det redan i somras när vi fortfarande pratade och jag svarade som det var att den är reggad på M:s dödsbo; alltså är det min. Jeeezus, jag besiktigar ju den och betalar avgifterna på den! Släng iväg ett mess till Transportverket med regnumret om du inte tror mig!! Och orka!!! Det är bara en vanlig gammal släpkärra - den där minsta sorten, utan kapell!!

Snart kommer de, sanna mina ord, att bråka om småstenarna på gårdsplanen!!......Vissa människor är bara patetiska.......!

Jag räknar ner dagarna tills vi ska flytta; det är inte långt kvar nu. Bråkar gör de nog ändå, men då slipper jag bo så nära det och jag slipper vara ensam. Här känner jag mig inte trygg längre och mår bara dåligt.

Josef säger när han kramar om mig att jag måste försöka äta bättre, han känner revbenen på mig. Men jag är lite som i början av sorgen; kan liksom knappt tugga och svälja för det bara växer i munnen på mig.

Maskinauktionen gick smidigt och bra och jag har fått kontraktsförslaget på försäljningen av gården. Det borde kännas som det sista upploppet nu och att allt äntligen håller på att redas upp och ordna sig, men släkten (dvs M:s bror med sin elaka fru samt "rika farbrorn") bråkar och förstör, så att allt känns jättejobbigt!! Jag mår skitdåligt, oroar mig för vad de kokar ihop bakom ryggen på mig (för något är det; svågern sa i telefon att "det blir en överraskning!" innan han slängde på luren!) och även fast jag vet att de inte har något att komma med så känns det så jäkla obehagligt med allt hat som bara plötsligt strömmar mot mig. Jag har i snart två år bara kämpat med att klara av den situation jag hamnat i - plus hanterat min sorg - och har inte fått ett skit i stöd av dem, men NU ska det minsann bråkas!! Känner mig otrygg här hemma nu, trots att jag innan alltid älskat det här huset, och längtar bara tills vi får flytta!
Jag hade så gärna velat få ha en smidig enkel sista tid här; fått känna att "nu äntligen är allt det praktiska jobbiga över"!!! Men det fick jag visst inte.....

Tråkigt nog så "förlorar" jag väl svärmor i det här också, för svågern verkar proppa henne full med skitprat och hon orkar väl inte stå emot så mycket nu när hon är i sin jobbigaste sorgeperiod efter svärfar. Jag som alltid tyckt om henne och beundrat henne och hennes styrka och alltid velat henne väl och försökt hjälpa henne. Nu vågar jag inte lita på henne längre och vill knappt prata med henne.

Önskar så att det var över, men det är det förhoppningsvis snart. Jag längtar efter ett normalt liv igen, efter "vanliga" småbekymmer, efter att få komma ur den här mardrömmen!

Idag har jag på telefon blivit utskälld av svågerns fru och fått så mycket skit hällt över mig att jag storknar än! Jag blev kallad "monster", "bortskämd" samt "jävla subba". Det är kiv om maskinauktionen och, tror jag, framförallt den stundande gårdsförsäljningen som detta bottnar i.

Så nu vet ni det; att bli änka - att ens man dör och man själv blir ensam med tre barn och ett krångligt lantbruk som man inte behärskar - då är man bortskämd! Ja fy jävlar vad bra jag haft det.........

Och nej, hon är inte klok. Har aldrig varit. Alla som träffat henne brukar ge omdömet "elak, grälsjuk, knäpp" och liknande. Men obehagligt som fan är det likaväl.

Läser i senaste Amelia-tidningen om Madelene som såg sin sambo Tommy misshandlas till döds. Hon berättar om hur det kändes när han var död. "-Kvar fanns bara den där fruktansvärda tomheten som tog så mycket plats att det knappt gick att andas."

Och inför att till slut gå vidare och träffa någon ny: "-Många sa "Du är ung, du kommer att träffa någon" och jag minns att jag blev arg och tänkte "Hur kan det tro det?"

Men i juli 2008 träffade hon Linus. Och då var hon redo. Hon hade accepterat att Tommy var död och insett att hon inte gjorde någon en tjänst genom att vara ledsen och ha dåligt samvete.

-"Jag är lycklig över hur mitt liv ser ut idag och skulle inte byta ut det mot något. Men jag saknar Tommy väldigt mycket och tänker på honom ofta. Och jag vet att jag har en själsfrände och bästa vän som väntar på mig."

Horisonten i min tillvaro verkar klarna mer och mer. Vårt husköp är ju gjort; tillträde 1 september, så nu pågår packning här hemma av sånt som man ändå kan undvara. Maskinauktionen närmar sig, nästa vecka går det av stapeln och det ska bli så skönt när det är över! Och försäljningen av själva gården håller på att ordna upp sig; det är en stor grej så det betyder mycket för min själsro att det snart ska vara klart!
Längtar efter att kunna sitta i nya huset, att ha allting ordnat, att inte ha en massa saker att fixa och oroa mig för (mer än sånt som vanligen ingår i ett liv förstås!).

Josef frågade i fredags om jag ville berätta lite om när M dog och jag bara.......tystnade. Tystnade och försvann in i ett sorghål av minnen. Plötsligt var jag tillbaka i sjukhusrummet, på bårhuset, i kyrkan under begravningen, ensam i huset väntandes på någon som aldrig mer kom. Alla minnen som finns kvar och är så starka när de tillåts välla fram! Jag kunde inte berätta, trots att jag egentligen ville, för minnena tog över och sorgen dök upp till ytan.

Man lär sig att bära sin sorg, sina minnen, sin svärta. Man kapslar in det djupt in. Men ibland kommer det fram och då inser man hur starkt det fortfarande är, hur mycket som fortfarande finns kvar. Hur många tårar som fortfarande är ogråtna.

En del av er har beskrivit min färd från ensam änka till att träffa Josef som en saga och tro mig, jag uppskattar formuleringen och förstår hur ni menar. Men bara för att klargöra; änka är något man är ALLTID. Sorg tar aldrig slut; den bara ändrar skepnad och blir lite lättare att bära.
Att jag har träffat Josef och får dela livet med honom är fantastiskt, men det tar aldrig bort saknaden efter M. Den bär jag med mig alltid, den är en del av mig. Ibland när jag tänker på sånt vi gjorde eller när jag tittar på foton eller när jag ser på barnen och ser honom i dem kan jag drabbas av stark längtan och saknad. Då gör det ont igen. Men jag vet ju att ingenting kan ändra det som är, ingenting kan få honom tillbaka igen. Han är död oavsett vad jag gör. Så jag saknar, men lever vidare i mitt liv. Jag hade velat att han hade gjort det och jag är rätt säker på att han vill att jag gör det också.

Nu är en väldigt stor och viktig sak klar: Josef och jag skrev idag på köpekontraktet till ett hus! Vi har tittat på det ett bra tag, gått in som spekulanter, besiktigat och nu då skrivit papper och lagt handpenning. Så nu blir det flytt; 1 september är det tillträdelsedag! Och ja, jag vet, datumet...... Det är inte valt av mig, men på något sätt är det kanske en mening med det - och en hälsning.

Är väldigt, väldigt glad - det ska bli spännande! Och äntligen inte behöva vara så ensam, äntligen dela allt med någon, äntligen ha någon att bolla saker med, att dela problem med.

3 dagar kvar att jobba innan semestern och åh, vad det ska bli skönt att vara ledig! Det har varit väldigt intensivt nu den senaste månaden med mycket som ska ordnas och hållas i, men det verkar mer och mer falla på plats! Ett tag var det som om alla pusselbitarna bara svävade ovanför sina platser och inte ramlade ner där de skulle, men en efter en lägger de sig nu tillrätta känns det som. Det är väl M som pusslar åt mig kan jag tro! - det är tryggt med en alldeles egen skyddsängel!

Igår var det vår bröllopsdag; det skulle varit 8-årsjubileum sedan vi gifte oss. Satte rosor - röda såklart! - på graven till honom.

Idag ordnades en stor, tung grej upp som jag oroat mig jättemycket för: alla kvarvarande maskiner (och gårdsinventarier) ska säljas på auktion! Auktionsfirman var här idag och tittade runt på vad det är för grejer och de gav ett väldigt proffsigt och gediget intryck, det kändes jättebra! Det vet ju jag också att de tjänar bra med pengar på en sån här affär, men åh vad skönt att kunna få ett helhetskoncept! De säljer allt; ALLT - stort som smått och det är ju just det jag vill. Det ska bli så oerhört skönt att bli av med allt på en gång; jag som oroat mig så mycket över hur jag ska kunna hantera allt som finns överallt här!
Så nu blir det auktion här på gården den 5 augusti och de sköter allt: tar fram alla grejer och säljer och sköter allt runtom. Jag behöver inte vara med, jag behöver inte göra något alls.

Är så himla lättad över detta; av allt stort och krångligt som är på gång just nu har maskinförsäljningen varit det som gett mig mest magont. Tack snälla M för att du styr och ordnar från din himmel!!

PS. senaste nytt på svågerfronten: han ringde och bad mig att ge honom gratis två maskiner som han skulle köpt, för det var så synd om honom som var - citat - "arvlös". Vill bara påpeka att M i många år jobbade gratis på gården och senare tog ut för låg lön; allt för att liksom tjäna in övertagandet i förskott - ganska vanligt bland bondpojkar. M jobbade på gården sedan han gick ut lantbruksgymnasiet; svågern skaffade sig ett helt annat jobb. Det var alltid klart att M skulle ta över; han var den ende som var intresserad av det.

I hate arbetsveckorna, det finns liksom ingen gräns för skiten! Min svåger verkar ha tappat den sista hjärncellen; när jag pratade med honom i telefon idag babblade han om ifall han blivit arvslös. Tydligen har han kommit på att han misstycker angående överlåtandet av gården från svärfar till M. Det överlåtande skedde 2004. Det är snart två år sedan M dog och jag ärvde hela stället. M:s bouppteckning har varit klar i över 1 ½ år. Kanske lite sent att fatta sånt NU????
 
Det är nog svärfars kommande bouppteckning som spökar i huvudet på svågern, men han verkar inte fatta att det som kommer då är svärfars PRIVATA tillgångar och skulder, inte gården för den har svärfar inte ägt på de senaste 6 åren!.....Jeeeeesus.....!

Skam går banne mig på torra land ibland. Notera gärna att detta är samma människa som inte hade ork/mod/förstånd/vett nog att följa med sin mamma till begravningsbyrån eller hjälpa henne att beställa blommor till kistan eller skjutsa henne till begravningen. Somliga borde läsa sin Bröderna Lejonhjärta noga: "Det finns saker som man måste göra även om man är rädd, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort!"

Helgerna är min fristad, då får jag vara med Josef och då har jag inte riktigt lika mycket att göra. Det går ändå inte att få tag i folk på telefon eftersom ingen jobbar, så även sånt kan jag släppa på helgerna.
Det bästa av allt är varannan helg när vi är hos Josef, där är jag fri från allt här hemma som annars måste göras och fixas och tas tag i. Där kan jag slappna av.

Helgerna är det som får mig att orka, veckorna är så stressiga och fullproppade med krav. Och fulla med längtan och saknad när jag bara vill vara med Josef. Men det är skönt ändå att få längta efter någon som finns!

Vaknade i morse och kände mig som överkörd av en ångvält. Huvudet värkte och var tungt som sten, tankarna dåsiga som om jag tagit sömnmedel fast jag inte gjorde det. Ögonen svullna för att jag grät så mycket i går kväll.
Men jag reser mig på tio som vanligt, svajar men ger mig in i den förbannade matchen igen. Finns inget annat val. Och jag ska ta mig igenom det här stöket, jag ska komma ut på andra sidan och landa i min dröm som jag har. Jag ska hitta till en tillvaro där jag orkar och hinner med, där jag inte behöver kämpa så hårt och inte behöver hantera saker jag inte behärskar.
Jag ska, jag SKA gå hel ur det här - det är förhoppningsvis det sista nu!

Allt är bara för mycket just nu. Jag startar förändringarna som behövs, men f-n vad folk är tröga!! Såna som ska sköta sina jobb, såna som ska utföra uppdrag åt mig, såna som ska ringa tillbaka - nada!! Inget händer och jag drivs till vansinne av att vänta!!!
Känner så tydligt att det är nog nu, att jag inte orkar med allt jag måste bära och allt jag måste ordna. Men det hjälper ju inte, det lättar inte för det. Önskar att jag kunde få den hjälp jag behöver.

Sover dåligt och för lite, bryter ihop igen så som jag gjorde så mycket förra året. Gillar inte alls den där välbekanta känslan av att stå så nära kanten!

Mycket händer nu, allt på en gång! Som att stå mitt i en storm och bara försöka hinna med och räcka till och få allt att gå ihop. Håller hårt i Josef när det känns som att det snurrar för fort, men annars är jag ganska glad över att förändringens vind börjat blåsa. Jag har varit redo ett tag nu.

Så var svärfars begravning gjord och över.  Det var ganska jobbigt, för det blev för mig mycket en återupplevelse av M:s begravning. Fick sitta och påminna mig själv hela tiden: det är inte då, det är inte han!
När jag hissade flaggan på halv stång innan vi åkte till kyrkan skakade händerna på mig och då förstod jag att jag faktiskt var ganska nervös. Nervös och lite rädd för vad som skulle kunna väckas och dras fram.

Men allting går ju och det är lite lättande att det är över. Och kasten var tvära idag; på eftermiddagen gjorde jag något helt annat som skingrade tankarna väldigt effektivt och som fick mig att känna helt andra känslor. Och sånt är skönt och det är tur att livet är sådant!

Styrkesamlar mig inför svärfars begravning i morgon förmiddag. Den första begravning jag går på sedan M:s. I samma kyrka, med samma präst. Prästen som förresten ringde mig innan ikväll och sa: "det här river upp en hel del för dig förstår jag?" Jag har stort förtroende för honom, så jag svarade som det var: "Nej, ärligt talat har jag inte haft tid att känna nåt sånt och inte heller haft tid att sörja och sakna svärfar, för jag sitter mitt upp i allt det praktiska som måste skötas och det har bara varit jag som stöttat och hjälpt svärmor!"

Det kommer väl efteråt. Eller som en smäll i huvudet i kyrkan....

Senaste exemplet på hur det är här: svärmor ringde mig ikväll och bad att få åka med mig och barnen till kyrkan i alla fall. Hennes son, som skulle skjutsat henne, hade fegat ur det (precis som han fegade ur begravningsbyrån och kistblommebeställningen!) med nån knäpp förklaring om att han nog skulle komma i sista minuten till kyrkan för han skulle ju hinna göra i ordning sina tre barn och hämta en krans hos blomsterhandlaren. Eeeeeh, ja jag har ju inte tre barn jag också....??

Åker till jobbet på morgonen idag. Kör vår väg från huset mellan knallgula höga rapsfält i full blom. Sätter på bilradion, Mix Megapol kl 7:09. De spelar inledningen till "Fields of gold".
Första impulsen är att stänga av, men sedan låter jag den vara på och lyssnar hela vägen till jobbet medan några tårar stilla rinner nerför kinderna. Det är vackert om än sorgligt och det är första gången jag klarat av att lyssna på den utan att känna en massa smärta. Jag vet att den är en hälsning.

I lördags gick han bort: världens finaste och snällaste svärfar. Barnens goa farfar, mitt stöd vad gällde det praktiska med lantbruket efter M:s död. Hela vintern har han tacklat av och haft den ena krämpan efter den andra och sedan var det bara en väg. Hudcancern han behandlades för blev till cancer av elakaste sort; obotligt, lever och lungor, det kommer att gå fort sa doktorn. Och det gjorde det. Till sjukhus på fredagen, läkarbeskedet på tisdagen, död på lördagen.

Jag kan inte sörja och sakna, inte än. Det är så mycket praktiskt som måste ordnas nu, både med dödsfallet och även med vår tillvaro där allting ställs på sin spets nu. Men det sistnämnda har jag åtminstone varit mentalt beredd på ganska länge nu; det var ändå dags. Men hur ska jag hinna, hur ska jag orka?

Fast jag vet ju av erfarenhet att det går, fast man inte tror det. Det går för att det måste.