Nuläget och nedräkning till flytt
Hon bor naturligtvis gratis så länge jag har det, precis som det alltid varit, och sedan har jag fått in i kontraktet att hon bor med att enbart betala driften under de nya ägarna från deras tillträde (som kan bli runt nyår eller efter) till sista juni nästa år. Efter det kan de fortsätta på samma sätt om båda parter vill eller så övergår det i ett vanligt hyreskontrakt. Detta dög ju inte åt släkten, men å andra sidan duger nog inget jag gör åt dem....
Mindre saker svågern tjafsade om var vem som äger släpkärran. Alltså en sån där vanlig som man kopplar till bilen. Grejen är att han frågade mig det redan i somras när vi fortfarande pratade och jag svarade som det var att den är reggad på M:s dödsbo; alltså är det min. Jeeezus, jag besiktigar ju den och betalar avgifterna på den! Släng iväg ett mess till Transportverket med regnumret om du inte tror mig!! Och orka!!! Det är bara en vanlig gammal släpkärra - den där minsta sorten, utan kapell!!
Snart kommer de, sanna mina ord, att bråka om småstenarna på gårdsplanen!!......Vissa människor är bara patetiska.......!
Jag räknar ner dagarna tills vi ska flytta; det är inte långt kvar nu. Bråkar gör de nog ändå, men då slipper jag bo så nära det och jag slipper vara ensam. Här känner jag mig inte trygg längre och mår bara dåligt.
Josef säger när han kramar om mig att jag måste försöka äta bättre, han känner revbenen på mig. Men jag är lite som i början av sorgen; kan liksom knappt tugga och svälja för det bara växer i munnen på mig.
Josef har rätt, du får köra nyttigheterna i mixern och dricka näringen ;)Ett grönt äpple med en kvist broccoli-vrooom i mixern ;)
Ja jag gick först ner i vikt när E dog och blev fashionabelt sorgsnygg....sen tog tröstätningen vid och nu är jeansen tajta igen. Näringen är dock ett dilemma för mig med, i bullar fnns dåligt med ork och jag måste verkligen försöka få kraft i kroppen och peta ner en banan ibland.
Släktingar....en del släktingar skall man uppenbarligen ha inom glad och ram på väggen och ingen annanstans det har jag med fått erfara. Trist att det skall vara så. Jag antar att du frestas av att ta den där släpkärran och kasta den i huvudet på honom....man blir ju så matt.
Jag räknar också dagarna tills du får flytta in i Josefs armar - tänk att få äta dillchips i famnen på någon framför en film istället när höstmörkret smyger sig på - då kan illvilliga släktingar ta sig i dalen...stor kram
Tack gumman! Du vet ju så väl hur allting är. Läste i din blogg och det var som att höra sig själv!
Kram!
Sorgfågel
Tänk hur det kan vara... Den första september för 2 år sedan, värsta tänkbara - inget man önskar sin värste ovän (eller...? Det är lätt att sjunka till samma låga nivå) Första september förra året var heller inte det en dag med något annat än sorg. Sorg, och tillbakablick på året som gått. Fortfarande med många svåra stunder när tillvaron kändes oöverkomlig. Så kommer då 1 september 2010 - en dag att längta till och se fram emot. Startskottet på något nytt. Tänk hur det kan vara? Aldrig kommer 1 september att vara en dag som passerar obemärkt! Jag tror att M vill att du ska få ha glada, förväntansfulla och ljusa minnen denna dag, som också rymmer så mycket smärta och mörker.
Sen att den sidan av släkten verkar ha blivit mer än lovligt galna... Ja, vad säger man? Jag hoppas så innerligt att de inte ska få ta mer energi av dig nu. Att du ska kunna se den period som är kvar som något överkomligt - det är bara två veckor kvar. Och angående maten... försök att äta ofta, om det är svårt. Ät energitäta saker som du tycker om. Och om det inte går, tänkt igen att om 14 dagar är det över. Om 14 dagar behöver du inte ha dem så nära och de kommer inte att kunna komma åt dig mer. Och det är deras förlust. Deras stora förlust!
Jag hade samma problem när Peter dött. Kunde inte äta. Inte sånt man måste tugga. Nu har det gått över, men i stället glömmer jag att äta. Kommer mig helt enkelt inte för att äta när jag är ensam och ingen påminner mig. Och mat var ju det vardagen kretsade runt tillsammans med Peter på grund av hans yrke.
För att få energi - ät barnmat, blåbärssoppa, jogurht eller något annat som är lätt att svälja. Det är tuggandet som gör att allt fastnar i halsen. Du behöver energi - massor med energi. Testa att alltid ha något "flytande" i närheten.
Kram
Jodå, det går lite lättare att äta för varje dag. Bara jag får vara ifred från knäppisarna så lyckas jag liksom hitta balansen igen. Men jag äter fortfarande rätt små portioner sedan är det stopp, men sån är jag å andra sidan lite grann i vanliga fall också.
Och datumet 1 september....Det ska bli intressant att se hur jag reagerar i år - å ena sidan det glädjande i att vi får tillträde till huset och å andra sidan sorgen som är så nära den dagen.
Och den är närmre än man kan tro: vi tittade på filmen Flight 93 igår på tv om det fjärde nine-eleven-flygplanet. Man fick se mycket om hur passagerarna tog adjö av sina familjer via telefoner och det där med att inte komma hem igen startade minnen hos mig som jag sedan pratade med Josef om när vi lade oss. Minnena startade en sorgereaktion som slutade med att jag hyperventilerade av gråt; sådär som man gjorde i den akuta sorgen. Så mycket som ligger där under ytan!.....
/Sorgfågel
Usch Lotta! Det finns inte ord för hur gräsliga dessa människor verkar vara! Jag lider med dig och hoppas att du snart ska få det lugnare omkring dig. Läste ikapp nu, så jag har inte riktigt hängt med i svängarna kring detta. Fy fan, hur mycket ska en människa behöva ta!? Massor med kramar från mig/Kicki
Känner så igen det där med otäcka släktingar.
Min plastpappa tog livet av sig för 4 år sedan efter att han fick en hjärnblödning 3 år tidigare.
Han hade då bott ihop med min mamma i 13 år och för mig var han "pappa B". Han var en stor,varm och snäll människa och den som hjälpte sina syskon och speciellt sin mamma ,som inte gjort ett dugg i hela sitt liv,när de än behövde (eller oftast inte orkade...).
När det sen blev till att ställa till begravning så räknades plötsligt inte min mammas åsikter och förslag men hon stog fast vid sina åsikter. Hon var ju den som kände honom bäst av dem alla.
Speciellt mamman och 2 av hans bröder ställde till med ett rent helvete för min mamma,som om hon inte skulle ha haft nog med choken, sin sorg och saknad efter sin livspartner!Hans bröder som under hans sjukdomstid inte ens besvärat sig med att komma och hälsa på honom!!
Summan av kardemumman så slutade min plastpappas begravningen med närvaro av civilklädda poliser p.g.a hot från dom 2 bröderna om att de skulle skjuta bort mamma och hennes barn (jag och mina syskon då).
De 2 bröderna närvarade inte i kyrkan på begravningen eller sen vid minnestunden.Men det är ju helt och hållet deras förlust och något de får leva med resten av sina patetiska usliga liv!
När det sen gälde arvet så bidrog min plastpappa med ytters lite möbler osv till deras gemensama hushåll för min mamma hade ju redan allt då han flyttade in,men de få möbler som han hade ( bl.a en gammal väggklocka och nå gammmla stolar) skulle minnsan hämtas från min mamma.
Mamma hade ju inte förväntat sig ngt efter honom eftersom de inte var gifta,men att de skulle vara så småsintta trodde väl ingen.
Hoppas allt ordnar sig för dig och du orkar!! Ta hand om dig!
