Sorgfågel

Josef har legat på sjukhuset i natt. Det började i går kväll när han kom hem efter ett ärende och gick ut i köket och gjorde toast. När jag kommer ut till honom är han jättekonstig; svår att få kontakt med och sluddrar. Först blir jag arg och frågar honom om han har druckit eller till och med om han har tagit nån drog. Jag vet ju att Josef inte skulle göra så, men han var verkligen som påverkad! Sluddrade, fullföljde inte meningar - konstig.
När jag försökt prata med honom en stund och han bara nekat till allt: "neej, inte druckit, neej, inte tagit nåt, neej, mår inte dåligt över nåt!" ser jag att toastgrillen fortfarande står på. De sista toasten ligger färdiga i och locket är uppfällt och den står fortfarande på. Det låter fånigt, men Josef skulle ALDRIG lämna en sån grej på! Jag drar ur sladden och dukar fram tallrikar - då reser han sig, går fram till köksbänken, tar tallriken med de andra toasten och helt lugnt bara slänger dem i soporna! Inte i ilska eller nåt sånt, bara helt lugnt. Då fattar jag att nåt är riktigt fel! "Vad gör du? Varför slängde du dem?" frågar jag och då syns det att han blir rädd. Han blir gråtfärdig, tar sig åt pannan och nacken och mumlar: "det är något som händer i huvudet!" om och om igen.

Jag ber honom att gå och lägga sig på sängen och sedan gör jag "stroke-testet" på honom, när man ska med utsträckta armar sätta ett pekfinger i taget på näsan. Jag frågar vad vi har för telefonnummer och så och han kan svara och göra det jag säger.

Ringer sjukvårdsupplysningen och samtidigt också hans storasyster. Sjukvårdsupplysningen säger att han bör åka in, för det kan vara en mindre propp eller liknande; antingen bli körd in eller ta taxi eller ambulans.
Han vägrar åka in med sin syster, vill bara sova och säger att han mår bra nu. Jag säger att du får inte stanna, antingen åker du med henne in eller så ringer jag ambulansen. Han fortsätter vägra, så då ringer jag 112. Ambulans kommer och de tycker också att han bör åka in, så det gör vi. Jag följer med i ambulansen och hans syster stannar hos mina barn tills mina föräldrar kan komma dit.

På akuten blir det tester och prover, skiktröntgen och mera tester. Det syns inget på röntgen, så de utesluter större blödning/stroke, men säger att det kan ha varit en liten propp, en "tia". En sån löser upp sig sjäv och lämnar inga spår. Han blir inlagd över natten.

Idag blev han kollad mer och fick sedan åka hem på eftermiddagen. Utskrivande läkare tycker inte riktigt att symptomen motsvarar "tia" utan tror på nåt som heter "transistorisk global amnesi" vilket är en övergående förvirring/minnesförlust och som man kan få och som tydligen inte ska vara farligt eller behöva behandlas. Josef minns nämligen i efterhand ingenting av vad som hände i köket.


So far händelseförloppet.
Det var hemskt, HEMSKT! att behöva åka ambulans med ytterligare en älskad man. Att sitta där hela den långa färden in, att tänka hur likt det kändes. Att oroa sig för vad det var - tankarna i går kväll gick ju åt hjärntumörhållet. Att föra dialogen i huvudet: "nähädu Gud, inte en till!!"
Han repade ju sig snabbt, redan på akuten mådde han bra och lät normal igen och ville bara hem, men oron fanns ju ändå där hos mig. Och all deja vu. Tack och lov åtminstone att vi inte hör till samma sjukhus som M dog på!!

Det var också jobbigt att behöva lämna honom där på akutvårdsavdelningen sent i går kväll och åka hem och sova i en stor ensam kall dubbelsäng! Också så likt de där första hemska nätterna när M hade dött!!

Men nu sover en trött men kry Josef i sängen och jag - även om jag tvångsmässigt måste kolla då och då så han andas - är så tacksam över att ha honom hemma igen!!

Min sorgsyster "Malle" skriver som kommentar här på bloggen:

Jag tänker ofta på dig....som har det "bra" nu. Och undrar hur det orkar mötas innuti...känslorna av lycka och saknad samtidigt. När man inte är "där" själv så förundras man av att kärlek kan rymmas bredvid sorg. längtar ett år framåt i tiden Det måste var konfiktfyllt hur bra du än har det, alla änkors lott...att man drömmer om dagen då allt är ett vackert minne och inte en svart vallgrav.

Kan det vara en sträng av det som gör att jag så ofta och mycket nuförtiden tänker och funderar? Den där konflikten mellan sorgen och lyckan? Det motsägelsefulla i att nu ha det bra och ändå så tydligt minnas hur det var att gå genom helvetet? Är det landningen jag gör nu?
Jag tror att det kan vara något sånt; att det är dags att landa nu och att det faktiskt är ganska svårt. Att det är nu; först nu, som allt får tid att flyta upp till ytan. Att jag nog kommer att behöva en hel del tid - tanketid.

Funderar väldigt allvarligt på att begära tjänstledigt ett par månader. Inte nu direkt, men ganska snart. För att hinna ikapp, för att andas, för att gråta, för att få lugn och ro. Och för att jag kan; för att jag faktiskt kommer att ha ekonomisk möjlighet.

Jag har varit så stark så länge, mycket längre än jag orkade. För jag var tvungen, för det var jag som blev kvar; som var tvungen att ta hand om allt och ordna allt. Nu vill jag vara bara jag.

Urnsättningsdagen idag. Två år sedan. Dippar inte på samma vis som förra året, men jag har tänkt mycket de senaste dagarna; återupplevt en del saker, funderat mycket över hur det var och hur det är. Lite vemodig idag, lite "taggig", men inte värre än att det går att fungera rätt bra. Fast det BEHÖVDE ju inte regna så deppigt just idag....!

Vi har en lat söndag för en gångs skull. Ute regnar det oupphörligt, just den här helgen är det inget "röja-skräp-på-gården"-jobb och vi har inget särskilt annat bokat idag. Skönt men ovant.
Kaffet har just runnit ner i bryggaren, i ugnen tinar äppelrutor från frysen, barnen leker med legot.
Önskar egentligen inget annat än det här. Jo, att jag var av med gården, men det kommer ju närmare.

Idag har vi varit  i före detta hemmet och burit ut alla bildäcken ur ladugården. De var inte ca. 200 som jag trodde, utan snarare 500-600 stycken! Som vi slet! Men nu ligger de på gårdsplanen och väntar på avhämtning.

För er som undrar: jo man kan ha så många däck på en bondgård, de användes till att täcka plasten på stora ensilagehögar.

Vid såna tillfällen blir jag smått avundsjuk på andra änkor; de som bara har ett vanligt hus att ta hand om som dödsbo. Att bli kvarlämnad med ett lantbruk med hus, ekonomibyggnader, ladugårdar, uthus och maskiner är så fruktansvärt stort och krångligt och mycket att ta hand om!! I över två år nu har jag kämpat för att reda upp allt, jag är mer än lovligt less på all oro och kraft som det har kostat mig!! Jag hade behövt den kraften till bara sorgen och jag märker nu när det börjar närma sig slutet att det har kostat på. Det finns ett pris på allt och priset för att jag stod upp och orkade så mycket som jag egentligen inte orkade visar sig nu i form av sargad själ och gråtattacker som inte står i proportion till hur jag har det nu. Det är som om det ska ut på något vis.


Snart ska vi för övrigt fylla container nr. 2 med skräp från uthusen. 30 kubik, lika stort och mycket som förra containern vi tog för ett par helger sedan. Sanslöst.....!

Räknar ner och gör klart inför frånträdet av gården som jag hoppas ska ske nångång kring årsskiftet. Idag har jag hittat en lösning på problemet "vad gör man av ca. 200 gamla däck som ligger i en ladugård?" samt beställt hämtning av bekämpningsgiftsrester. Mitt hus håller på att flyttstädas och jag har beställt röjning/grovstädning av gården med dess uthus och maskinhallar. Längtar efter att allt ska vara helt klart och jag ska slippa ansvaret!

Gröna Huset däremot är en baggis att hantera! Dels är det "bara" ett vanligt hus, dels är det lättskött eftersom det är så iordninggjort och dels är vi två. Herregud, så enkelt allt är när man är två som hjälps åt! Har fortfarande knappt vant mig vid den lyxen!!

Livet i Gröna Huset flyter på bra, det är så underbart fantastiskt att få dela vardagen med någon man älskar - har saknat det!!
I morgon är det fredag och då kommer Josefs barn; då är hela gänget samlat igen! Jag gillar min nya tillvaro; ena veckan är vi allesammans här - 8 stycken, fullt ös, liv och rörelse - och andra veckan är det bara jag och mina barn och Josef. Den veckan jobbar han dessutom eftermiddagsskiftet och kommer inte hem förrän framåt halv elva-tiden, så jag och barnen får liksom "egen" tid; som vi ju ändå är vana vid. En kombo av det bästa av två världar helt enkelt!

Jag sänder ofta en tacksam tanke till högre makter (och till M!!) för att jag får lov att vara så här lycklig och ha det så här bra!! Kontrasten är så stor mellan mörker och ljus och bara vi som sett mörkret kan nog uppskatta ljuset till fullo....

Nu önskar jag bara att Stora J kan finna sig tillrätta på sin nya skola och hitta några kompisar, för hon är ensam där än så länge och är ledsen i skolan ibland.

En bild av M:s roshjärta som vi lade inför årsdagen:

Första morgonen i "Gröna huset". Det känns underbart!!!....

Samma dag som det är M:s årsdag, samma dag tar Josef och jag över huset vi köpt. Idag var vi på banken och skrev på sista papperen och betalade in hela köpesumman, så nu är vi officiellt sambos och ägare till det som vi kallar "Gröna Huset". Det känns jättebra och spännande och härligt och underbart!

Var ute och sprang en runda runt sjön nyss här i min "nya by". Solen var framme, det var alldeles vindstilla och morgondimman drev som en rök över vattenytan. Det var så vackert och jag kände att han var nära.

Det är ju så jag känner med att sälja gården och flytta; jag frigör både mig och M från alla de praktiska bekymrena och från det tunga jobbet där. Jag tar med mig BARA M; det som var han som person - inte lantbrukaren. Enbart det som var den innersta kärnan av honom; det som jag älskade och älskar. Därför känns det inte så svårt som många tror att skiljas från gården, utan som en lättnad. Jag gör oss fria.

Idag. 1 september. 2 år sedan.

Var på kyrkogården redan igår och satte blommor, tände ett ljus och lade ner ett roshjärta som floristen gjort så fint av bara mörkröda rosor med murgröna runt. Vädret var soligt och alldeles vindstilla och ingen annan än jag och Lilla J var på kyrkogården. Lugnt och fridfullt, precis som jag hoppas att han har det!

Nu i helgen har vi sovit för sista gången i vårt hus. Nu är i stort sett allt färdigpackat och redo för flytten på torsdag. Känns som att det är dags och att det är rätt!

Vi satte också nya fina blommor på M:s och även på svärfars grav. På M:s grav planterade jag också höstblommor: såna där starkfärgade ljung som han var så förtjust i. På tisdag ska jag dit igen och lägga ett roshjärta inför årsdagen.


"Väskan var packad och huvudet var fullt.
Jag reste en morgon för spänningens skull.
Iväg, och allting i världen var nytt.
Jag såg mig i spegeln och såg någon annan."

http://www.youtube.com/watch?v=o8huiJ3Ul4I

Jag måste bara få viska det lite diskret här: jag irriterar mig på när folk jämför sin skilsmässa med att min man dog! Visst, jag fattar att varje separation är en förlust, men snälla människor: DET ÄR INTE "SAME SHIT"!!!!! Era barn har i alla fall kvar sin andre förälder (om personen i fråga inte är ett ärkepucko och i så fall ska ni betrakta skilsmässan som ert livs bästa händelse!)!

Så. Nu fick jag sagt det.

Livet i lägenheten flyter på bra. Stora J och Mellan M har börjat på sina nya skolor och även om Stora J var ledsen första dagen och tyckte mycket var jobbigt så har det gått bättre igår och idag. Hoppas att de kan få det riktigt bra!!
Jag njuter av att åka hem - HEM!! - till min nya ort och till Josef. Idag när jag och Lilla J kom hem stod det middag på bordet åt oss. På sängen låg nytvättade kläder i vikta högar och diskmaskinen var påsatt. Fatta lyxen!! Fatta skillnaden mot att komma hem som ensam 3-barnsmamma och veta att jag själv måste göra allt det som måste göras: tvätt, matlagning, städning och så vidare!!! Fatta det underbara med att återigen vara två i vardagen!!

Sitter i lägenheten, ger Lilla J frukost. Solen verkar titta fram idag. Somnade så tryggt och enkelt i Josefs famn i går.
Oron jag bär på över knäppa släkten gnager lite hela tiden, men jag är i alla fall inte ensam här.

Solen tittar verkligen fram idag.......

Vill bara berätta en sak om svågerns elaka fru; hon som kallade mig monster och bortskämd och jävla subba. Hon gick inte på svärfars begravning utan skickade svågern med de tre barnen själv. Men bouppteckningen var hon med på! Och då hade hon ändå inte rätt att vara där eftersom det bara är de kallade arvingarna/efterarvingarna som ska närvara - inte ingifta respektive.
Säger en hel del om en människa, eller hur?.......

Hälsade på i barnens nya skolor idag; skönt för dem (och mig!) att få se hur där är. Det närmar sig med allt nu: "fuskflytt" till Josefs lägenhet på fredag kväll så att barnen kan gå i sina nya skolor från början, skolstart på måndag och sedan bara hem hit över helgen för att sedan flytta på riktigt den 2 och 3 september! Längtar och räknar ner!! Och sedan ska det bli skönt när jag väl kan släppa gården här, men det frånträdet blir ju inte riktigt ännu.