Lycka och saknad möts?
Jag tänker ofta på dig....som har det "bra" nu. Och undrar hur det orkar mötas innuti...känslorna av lycka och saknad samtidigt. När man inte är "där" själv så förundras man av att kärlek kan rymmas bredvid sorg. längtar ett år framåt i tiden Det måste var konfiktfyllt hur bra du än har det, alla änkors lott...att man drömmer om dagen då allt är ett vackert minne och inte en svart vallgrav.
Kan det vara en sträng av det som gör att jag så ofta och mycket nuförtiden tänker och funderar? Den där konflikten mellan sorgen och lyckan? Det motsägelsefulla i att nu ha det bra och ändå så tydligt minnas hur det var att gå genom helvetet? Är det landningen jag gör nu?
Jag tror att det kan vara något sånt; att det är dags att landa nu och att det faktiskt är ganska svårt. Att det är nu; först nu, som allt får tid att flyta upp till ytan. Att jag nog kommer att behöva en hel del tid - tanketid.
Funderar väldigt allvarligt på att begära tjänstledigt ett par månader. Inte nu direkt, men ganska snart. För att hinna ikapp, för att andas, för att gråta, för att få lugn och ro. Och för att jag kan; för att jag faktiskt kommer att ha ekonomisk möjlighet.
Jag har varit så stark så länge, mycket längre än jag orkade. För jag var tvungen, för det var jag som blev kvar; som var tvungen att ta hand om allt och ordna allt. Nu vill jag vara bara jag.
Funderar också mkt på hur man ska klara av vardagen när man faktiskt kommer tillbaka till livet. Hur ska man kunna känna både sorg och glädje?? Som du skriver så behöver man nog tid, även efter en tid. Att man inte bara släpper och går vidare... Det som har hänt kommer ju alltid att prägla en som människa... Ta hand om er!
Vilken oerhört klok tanke, att ta tjänstledigt (vilket förstås inte förvånar mig för du ÄR klok). Gör det!! Gör det eftersom du har fött tanken och du har möjlighet. För att komma ifatt, för att tänka, för att gråta - och för att landa. Kanske symboliskt i tid med att du släpper taget om gården? Då är det du och kärnan av M kvar, tillsammans med dig och Josef.
"Jag har varit så stark så länge, mycket längre än jag orkade."
Nu behöver du inte vara stark på samma sätt längre. Och du om någon är värd tiden för dig själv, för att kunna landa ordentligt och hitta dig själv i allt nytt, samtidigt som du ska få plats med och ge plats till M att fortsätta finnas vid din och barnens sida.
Ja tjänstledigt tycker jag låter sunt. Vara med barnen och Josef, baka, sitta på en sten och tänka, titta på film, dricka te, sitta i soffan och stirra, promenera och lyssna på "Nothing Else Matters" så att tårarna sprutar! Såklart kommer det nu när du har tid att landa. Är inte det en klassiker...typ att man jobbar och jobbar och då är man "frisk" men när helgen kommer och man lägger sig i soffan och slappnar av på fredagskvällen så BANG- blir man sjuk för det är först DÅ kroppen kan känna efter och har tid att sjuka till sig.
Du jobbar bra på alla fronter - och tack för dina kloka ord och dina påhejningar hos mig! Stor kram
Ja. Bara vara. Komma ikapp. Låta själen komma ikapp. Du är klok du. ♥
