Slit och släp
För er som undrar: jo man kan ha så många däck på en bondgård, de användes till att täcka plasten på stora ensilagehögar.
Vid såna tillfällen blir jag smått avundsjuk på andra änkor; de som bara har ett vanligt hus att ta hand om som dödsbo. Att bli kvarlämnad med ett lantbruk med hus, ekonomibyggnader, ladugårdar, uthus och maskiner är så fruktansvärt stort och krångligt och mycket att ta hand om!! I över två år nu har jag kämpat för att reda upp allt, jag är mer än lovligt less på all oro och kraft som det har kostat mig!! Jag hade behövt den kraften till bara sorgen och jag märker nu när det börjar närma sig slutet att det har kostat på. Det finns ett pris på allt och priset för att jag stod upp och orkade så mycket som jag egentligen inte orkade visar sig nu i form av sargad själ och gråtattacker som inte står i proportion till hur jag har det nu. Det är som om det ska ut på något vis.
Snart ska vi för övrigt fylla container nr. 2 med skräp från uthusen. 30 kubik, lika stort och mycket som förra containern vi tog för ett par helger sedan. Sanslöst.....!
Kan förstå om det känns orättvist, att sorgen liksom blommar upp nu när du egentligen har det bra. När energi och fokus ska ligga på det nya, det fina och det härliga i att få uppleva att vara två igen. Men tänk ändå hur magisk kroppen och sinnet är... Du kunde inte ta hand om både barn, gård, sorg och dig själv fullt ut när det blåste som värst - och alltså kom inte allt fram då heller. Inte det sista som puttade dig över kanten, utan så att du ändå på något underligt sätt höll ihop... Och då finns det kvar nu. Då behöver det få komma ut nu.
Det går mot ljusare tider för dig även om vi går mot årets mörkaste tid. Solen i ditt liv, med det lilla molnet som också finns med - och det ska det ju göra.
Styrkekram!
Jag tänker så här; så himla bra att du har ett gott liv i det gröna huset och en trygg famn så att du kan släppa fram alla ogråtna tårar nu.
Det är ju inte ovanligt att man trycker ner sorgen, vreden, saknaden, skulden och tvingar på locket för att man bara måste fungera och gå vidare - och när man råkar ut för nån annan kris kommer den gamla obearbetade sorgen till ytan igen - eller så sipprar den fram lite i taget så att det blir svårt att förstå varför man mår dåligt.
Låt du tårarna rinna - de minskar säkert när du äntligen, äntligen får släppa gården och slipper konfonteras med gårdslivets minnen hela tiden
Kram
Kloka är ni båda två, som vanligt! :-)
Jag vet ju att det är just så, att det är det som var tvunget att tryckas undan som nu sipprar fram då och då, men det är märkligt hur mycket bättre det är att höra någon annan säga det än att bara tänka det själv! :-)
Kram!
Sorgfågel
Det är helt sjukt! Hur ska man mitt i sorgen orka allt! Jag klgar som "bara" hade en lägenhet, ett garage och massa små förråd, det är verklligen en baggis när jag läser om ditt! Hur som helst så måste det kännas skönt att du börjar se ljuset! Glöm inte att blogga :)
