Sorgfågel

Gud, vad jag känner mig ensam i sorgen och saknaden! Vem pratar man med om sånt här? Inte den jag lever ihop med nu; jag älskar Josef men vill inte lägga den bördan på honom! Det kan knappast vara särskilt kul att höra. Och det är svårt att förklara hur man kan sakna den som är död och ändå älska den som lever.

Det känns som att jag långt, långt inne har kvar gråt och sorg som egentligen skulle behöva komma ut. Jag sörjde och grät oändligt då, under sorgeåret, men samtidigt var jag tvungen att ordna och fixa så mycket - ända fram till i julas - så jag har kvar nåt slags behov av att få vara svag, att få gråta färdigt utan att behöva resa mig direkt och vara stark.

Det är augusti igen och jag ser skördetröskor ute på sädesfälten. Det påminner mig alltid om tiden kring hans död; det är ju en så årstidsbunden sak.
Augusti gör mig alltid lite vemodig, lite mer sorgsen, lite inåtvänd. Inte alls så illa som det första året, men det känns.
Satt häromdagen vid graven och pratade med honom en lång stund. Brukar göra det när jag är där; tur att det är en så lugn kyrkogård att det nästan aldrig är någon annan där samtidigt! Jag berättar för honom vad som hänt, pratar om saker som oroar mig, ber honom om hjälp och styrka, talar om att jag alltid har honom i hjärtat. Det är väldigt skönt, men säkert svårt att förstå för dem som inte har sorg.

Var på utomhusbadet häromdagen med Josef och barnen. Där, vid kanten på småbarnspoolen, satt han. M. Mittemot oss, med fötterna i vattnet, skrattandes och skojandes med några barn som väl var hans. Fast det var ju såklart inte M. Men väldigt likt. Håret, frisyren, kroppsformen, näsan, munnen, ansiktsformen. Med en smula tillägg av min egen fantasi var det som att se honom sitta där.

Det blev en väldigt underlig känsla; att liksom titta från look-a-liken till Josef, tillbaka igen, fram och åter. Som om tiden vikt ihop sig och jag såg mitt förflutna och mitt nuvarande på samma ställe.

Jag kände mig lite vemodig, men faktiskt också lite glad över att få en sån synvilla. Som en hälsning, som en påminnelse. Och även om det säkert låter konstigt och fel, så var jag ganska glad över att det var just en synvilla - för vad skulle jag gjort om tiden HADE vikt sig på riktigt? Om de hade funnits där båda två? Vem hade jag hört hemma hos?

Så länge det ligger kvar, vill jag tipsa om att gå in på www.sr.se och lyssna på Sommar. Leta er fram till Monica Nyström och lyssna på hennes Sommarprogram där hon berättar om sorgen efter sin man som dog i cancer. Hon berättar så sant om hur sorgen kändes och om hur det var att sörja och samtidigt vara mamma till sina två barn. Jag behöver inte tillägga något alls; det är bara att lyssna.

Eller jo, en sak, om livet efter den värsta sorgen: "Han är med oss och han är stolt över att vi har sett till att ha fått det så bra!".

En vän ringer, hennes pappa har dött efter många års kamp. Hon ber mig att maila en dikt hon skrev till mig när M hade dött; hon har inte kvar den själv och hon känner att den kanske skulle passa nu i hennes egen sorg.
Jag har kvar allt som jag fick; alla kondoleanskort, alla brev, allt som har med sorgen och M:s död att göra. Allt det ligger i en vacker låda som jag brukar kalla för "sorglådan". Den har inte öppnats på väldigt länge. För att öppna den lådan är som att öppna Pandoras ask - allt möjligt slinker ut; sorg, tårar, smärta, återupplevande.

Såklart öppnar jag den för min väns skull. Och såklart kan jag inte, fast jag hittar dikten direkt, låta bli att läsa alla de andra korten och breven. Och visst gråter jag, men framförallt rörs jag av all värme och omtanke som ligger i den där lådan! Alla fina ord av uppriktig medkänsla och sorg! Alla gåvor som skickades till mig! Dikter, sånger, musik som förmedlades till mig i hopp om att jag skulle finna lite tröst.

Jag minns alla dessa fina människor - vänner, släktingar, okända som räckte ut en hand. Änglar allihop!! 

Gud, så lik Lilla J är M när hon sover!! Kan inte sluta titta på henne! Likadana ögonfransar mot kinden, likadan mun och på pricken samma min med munnen dessutom!
Känns som en hälsning....

Tack och lov för barnen som för honom vidare.

Sålde min bil häromdagen. Eller vår bil - bilen som M och jag köpte 2005. Ännu en sak som kapas, ännu en del av det som var vårt som är borta. Inte så att jag deppar över just bilen, det kändes mest skönt, men det är mer tanken över att tiden går och mer och mer av det som var vårt liv tillsammans försvinner.
Men å andra sidan: barnen - HANS barn!! växer och blir äldre och får mer och mer drag av honom. Ser så tydligt hans näsa i Mellan M och hans ögonform i Lilla J. Stora J är mest lik mig till utseendet, men hon har förstås fått pappas färger i ögonfransar och ögonbryn.

Så längesen jag skrev.... Har tänkt några gånger att jag borde skriva men inte fått tummen ur. Och ganska många gånger har jag tänkt att det inte behövs; att livet rullar på rätt bra nu. Och det gör det, för er som undrar.

I lördags var det M:s födelsedag; då åkte jag och barnen till graven och satte rosor.

Annars är livet bra. Sorgen finns alltid som en del av mig, men den är "bärbar" nu. Det händer att vissa små saker drar upp minnen till ytan, men jag tycker om när det händer även om det gör lite ont. Det betyder att han finns nära intill, att han finns kvar.

Nu är det över. Skrivet, klart, sålt, frånträtt. Nervositetsvärken i magen är borta, den mesta ångesten är borta. Makens släkt kommer väl alltid att hata mig, även efter allt är över, men det kan jag inte göra något åt. Jag tror inte de hade blivit nöjda vad jag än hade gjort, så det är ändå lönlöst.

Nu ska jag äntligen kunna ägna mig åt barnen och Josef och allt det nya. Och ägna mig åt att hitta tillbaka till de glädjefyllda minnena av M. Att slippa se bilden av honom skymmas av bekymmer och oro över gården och av smutsigt bråk. Att se bara det rena, det fina!

Men först ska jag dricka ett glas mousserande vin! En skål för allt som var som var fint. En skål för den jag älskar i himmelen och de jag älskar på jorden.

Timme för timme, minut för minut. Gör inget vettigt; kan inte! Bara väntar och försöker fördriva tiden så inte tankarna ska få för fritt spelrum. Väljer musik med noggrannhet på Spotify; musik som peppar upp mig. Fiskar uppmuntran på mitt internetforum (och får det en masse, tack!!) och gråter för Josef när ångesten blir för svår. Han jobbar i eftermiddag, men jag får i alla fall ha honom nu när jag väntar. 

Pappa ska köra mig till banken, vänta utanför och håller mig sedan sällskap på hemvägen också. "Det har jag bestämt och då blir det så!" sa mamma i telefonen igår. Han är med mig precis som han var med mig den långa färden till sjukhuset när M skulle göras i ordning efter döden; som han var med mig alla de första färderna till kuratorn när jag grät i samtalet med henne så jag knappt kunde stå efteråt. Som han var med mig i klädaffären när jag var tvungen att prova begravningskläder.

Timme för timme, minut för minut.
Kysser M:s vigselring i mitt halsband och ber om styrka och närvaro.......

Försöker bara hålla ut. Hålla ångesten i schack. Räknar dagar, räknar till och med timmar. Varje timme som går bra är en seger. Fy fan, det är ju nästan som när jag var i "ny-sorg"!! När det var timme för timme som gällde!!

All I want for Christmas is lugn och ro!

Men tack, vännen T som ringde och pratade med mig på förmiddagen! Det lättade då.

Varje dag som går är bra! Ännu en dag över, en dag närmare. Längtar så mycket till när allt är "efteråt", när jag får fira julen i förhoppningsvis lugn och ro och stillhet i själen. Utan oro, utan ångest.

Fick panik när mäklaren ringde innan idag, tänkte "vad är det NU då??" men det var ingen fara. Han skulle bara kolla vem som är min bankkontakt. Otäckt hur fucked up jag är inför telefonsamtal och inbillade faror....!
(har bytt mobilsignal två gånger bara för att jag blev så skraj för ljudet, hur knäppt är inte det?? Det hjälper inte heller, men jag gör ett nytt försök och byter igen när allt är över.)

Fortsätter räkna ner till frånträdet; idag är det bara 1 vecka kvar. Bara sju dagar till, sedan är det över och jag slipper oroa mig, slipper fixa och ordna och känna ansvar.
Försöker hålla ångesten i schack, det är hemskt vad mycket ångest och oro det har blivit av det här med gården! Magen är helt kass; när det är över ska jag tokäta Proviva och Verum och annat magsnällt så jag blir av med oros-magsmärtorna!

Som vanligt är det lugnet efter stormen: idag mår jag helt okej. Ringde mäklaren och nej, jag behövde inte vara med i husen, han har sett till att det kan låsas upp och finns folk där. Så himla lättande - synd bara att han inte hade vett att tala om det INNAN de här papprena kom...... Men huvudsaken är att jag står på fötterna igen.

Fast jag skrämde Josef rätt rejält igår. Jag själv har ju panikat på det viset förr, så jag vet att även om det känns som att man dör så är det inte farligt i sig (bara jobbigt!). Men han hade inte sett mig så illa däran förr, så han sa nu efteråt att han blev rätt rädd när jag inte kunde andas.

17 dagar kvar......

Så trött. Fick en panikångestattack i kväll efter besked om energideklaration. Den ska tydligen göras på tisdag kl 9 och jag antar att jag måste vara med. I två hus som jag äger men inte har tillgång till. I två hus som jag inte längre kan tänka på utan att må skit, än mindre vara i! Det är så bräddfullt med ångest, oro och negativa känslor nu när det gäller gården att jag inte ens kan vara där, jag får panik! Och det fick jag alltså ikväll. Grät så jag hyperventilerade, kunde inte få luft! Josef fick hjälpa mig att andas; precis som sköterskan på Intensiven när jag grät över att M skulle dö. Det är riktigt otäckt att känna att allt låser sig, att man inte får luft!
Somnade med Lilla J i famnen i min säng klockan sju på kvällen, helt slut efter attacken.

Jag har sagt det förut och jag menade det verkligen bokstavligt: det MÅSTE vara över snart med gården! Det måste ta slut, för jag har inte mer kraft kvar! På riktigt. Klarar inte ens smågrejer längre, för det är så överfullt nu och marginalerna tog slut för längesen.

Idag är det 1 år sedan Josef och jag hade vår första dejt. 1 år sedan vi blev tillsammans. Är så tacksam för det året och allt det bra som hänt!

Har varit på en mysig, lyxig hotellweekend i Göteborg med Josef i helgen, det var välbehövligt för oss båda. Barnfritt, bara vi två. Detta är något vi sade redan vid flyttpackningarna att vi skulle unna oss.

Annars fick jag igår reda på att frånträdet av gården blir den 20 december. Mäklaren ringde och sa att då ska vi till banken och skriva. Jag räknar ner dagar tills det är dags, det är verkligen på övertid vad gäller mitt psyke. Senaste problemet jag fick lösa (det är alltid något när mäklaren ringer, sa jag att jag avskyr att se hans namn på mobildisplayen?) var att beställa hämtning av bekämpningsmedel läs supergifter. Hade redan ordnat det, men det skulle göras i den årliga ordinarie hämtning som lantbrukare har tillgång till via ett försäkringsbolag och det var inte förrän i februari-mars. Mäklaren ville att det skulle vara borta till frånträdet så vi inte hamnar i kluriga ansvarsfrågor om något händer, typ att det börjar läcka och orsakar skada. Nåja, jag tror att det ska lösa sig - efter ett knippe telefonsamtal; tur att jag var ledig idag så jag hade tid att sitta och ringa!

Misstänker starkt att det kommer nån slags efterreaktion när frånträdet är gjort, jag kan känna att jag mår rätt svajjigt psykiskt. Intalar mig hela tiden att jag ju är i trygghet nu, här i huset med barnen och Josef, men ändå känns det som om jag måste rädda mig från nån fara. Posttraumatiskt??

En fin dag idag; en speciell dag idag. Idag är det 1 år sedan Josef tog första kontakten med mig på Mötesplatsen. 1 år sedan vi för första gången kom i kontakt med varandra.
Är så tacksam över att jag fick möta honom!

Trillar ner i ett svart hål. Igen. Småstrul med gården, jobbigt telefonsamtal från Stora J:s klassföreståndare. Det räcker för att jag ska ramla. Har inga marginaler alls och det är skrämmande. Det måste MÅSTE ta slut snart!! Jag orkar inte.

Så många gånger jag hört folk säga till mig: vad stark du är, att du orkade! Men grejen är den, att det gjorde jag inte! Jag orkade inte, men jag gjorde det jag gjorde ändå. För att jag var tvungen. Och priset för det är skyhögt.....

Jag är ledig idag (är alltid det på tisdagar) och Josef stannade hemma från jobbet idag. Vi är båda två lite orkeslösa och rent ut sagt slappa och det kanske är så det ska vara. Som en slags "efter stormen-reaktion". Vi skrotar runt här hemma, kör en och annan maskin tvätt, tittar lite på tv, går en promenad för att få frisk luft. Inga större projekt. Städning och sånt som annars är så bra att göra på sin lediga dag får vänta, jag har helt enkelt ingen lust.

Så skönt det var i går kväll efter att jag skrivit här, att få lägga sig bredvid honom! Få gosa in sig i den där gropen nedför halsen på honom där jag passar in så bra. Få värma sig av hans kroppsvärme.