Vemods-augusti
Augusti gör mig alltid lite vemodig, lite mer sorgsen, lite inåtvänd. Inte alls så illa som det första året, men det känns.
Satt häromdagen vid graven och pratade med honom en lång stund. Brukar göra det när jag är där; tur att det är en så lugn kyrkogård att det nästan aldrig är någon annan där samtidigt! Jag berättar för honom vad som hänt, pratar om saker som oroar mig, ber honom om hjälp och styrka, talar om att jag alltid har honom i hjärtat. Det är väldigt skönt, men säkert svårt att förstå för dem som inte har sorg.
En av de sista ställen vi besökte tillsammans medan pappa fanns med, när de var här nere och hälsade på, var vid några klippor vid Mälaren en bit ifrån Västerås. Det senaste dygnet har vi hajkat där, jag och de flesta av mina kollegor. Efter en sömnlös natt, jag kan av någon anledning inte sova när jag är på hajk, gick jag ner till dessa klippor vid 5.30 i morse och satt där och pratade med pappa. Vi har ingen grav att gå till eftersom han ligger i en minneslund, men just där jag var i morse har jag pratat med honom förr. Och vet du? Jag "pratade" lite med M också, att snart är det september och att vi har datum som är svåra både du och jag - i den månaden. De finns med oss, din M och min pappa och det är skönt!
Kram
Åh älskade finaste gumman, vad rörd jag blir!! Det känns så förunderligt att det kan sitta någon i en annan del av landet och prata med M! Det gör mig glad....!
Tänker ibland på begravningen, det känns extra speciellt att jag valde temat från bröderna Lejonhjärta som inledningsmusik när jag har just dig som "vakar" över mig.... du fattar va?
Varmaste kramar!
Sorgfågel
Hade av någon outgrundlig anledning missat ditt svar här till mig... Ja, det är klart jag fattar. Det finns alldeles säkert en mening att just vi hittade varandra och att M tagit en så stor del hos mig, trots att jag aldrig träffat honom och trots att han inte vandrar kvar här nere hos oss. Kram!!
