Längesen sist
I lördags var det M:s födelsedag; då åkte jag och barnen till graven och satte rosor.
Annars är livet bra. Sorgen finns alltid som en del av mig, men den är "bärbar" nu. Det händer att vissa små saker drar upp minnen till ytan, men jag tycker om när det händer även om det gör lite ont. Det betyder att han finns nära intill, att han finns kvar.
Har din blogg på rss och blev både glad och lite orolig när jag såg uppdateringen nu. Jag har tänkt, som du skriver, att det nog inte behövs någon uppdatering, och därför varit glad över att det inte kommit några. Samtidigt som jag saknat dem eftersom du skriver så man blir berörd. Förstås mest glad, för din skull, att det inte behövs. Det känns som en fin sak, att du tycker om de minnen som dyker upp, att han finns nära intill. För det gör han ju - och kommer alltid att göra! Fina M - det vet jag fast jag aldrig fick träffa honom!
Kram
Åh, vad jag väntat på ett inlägg här, det kändes som en riktig cliffhanger...............
Vad glad jag blir när jag läser att livet rullar på ganska bra nu för dig.
du får göra en NY blogg nu! om det nya livet....om glädjen och kärleken....och huset och äppleträden :) kärlek till er
