1-årsdag
Hej,
grattis på årsdagen :)
Jag är helt betagen av din blogg. Skall läsa igenom den i sin helhet, ännu har jag int hunnit långt.
Min pappa dog av sjukdom i 40-års ålder då jag var 11, idag är jag 26. Min mamma blev ensam med mej och mina fem bröder. Jag och min mamma har haft en svår relation alltsedan pappa blev sjuk. Jag har mått jättedåligt, har ätstörningar och går tredje året i psykoterapi. Det börjar bli bättre nu och att läsa din blogg helar mej. Jag sörjer min pappa genom det du skriver, jag tror jag aldrig sörjde när han dog 1995. Jag får också en helt annan förståelse för min mamma som var i en liknande situation som du.
Tack!
Kram, finlandsvenska Maria
Hej Maria!
Ville bara skicka en kram till dig, vad tufft du haft det och vad bra att du börjar känna dig bättre!
Tänker ofta på vad det gör med ett barn att förlora sin förälder - vilka sår kommer mina barn att bära med sig av att mista sin pappa? Kunde jag gjort mer för dem? Och så vidare.
Kram!
/Sorgfågel
Hej!
Vi barn har nog alla blivit påverkade, en del mer än andra. Vi var i samma situation som ni i den bemärkelsen att ingen ringde, hjälpte eller frågade nåt då det hände. Min mamma var helt ensam med allting. Hon hade förstås inte ork att ge oss nånting mer än det vi behövde för överlevnad: mat och tak över huvudet. Vi pratade hemskt lite, egentligen inte alls om våra känslor. Alla bara höll sej för sej själv o ville inte belasta mamma som redan hade så mycket.
Min mamma började också träffa andra män. De var jättetufft för mej. Jag förstår de nu som vuxen att hon behövde nåt eget. Men då som barn var jag arg på mamma (och varit det långt efter) för att hon böt ut pappa mot dessa nya män och för att de fick hennes uppmärksamhet men inte jag.
Ur barnets perspektiv kan jag nu som vuxen säga att det barnet behöver är kärlek och uppmärksamhet och någon som lyssnar. Bekräftelse för att man duger och är älskad för just den man är.
