Look-a-like
Det blev en väldigt underlig känsla; att liksom titta från look-a-liken till Josef, tillbaka igen, fram och åter. Som om tiden vikt ihop sig och jag såg mitt förflutna och mitt nuvarande på samma ställe.
Jag kände mig lite vemodig, men faktiskt också lite glad över att få en sån synvilla. Som en hälsning, som en påminnelse. Och även om det säkert låter konstigt och fel, så var jag ganska glad över att det var just en synvilla - för vad skulle jag gjort om tiden HADE vikt sig på riktigt? Om de hade funnits där båda två? Vem hade jag hört hemma hos?
Som jag tror att jag har skrivit förr - du har inte valt hur det blev, du har gjort det du har varit tvungen till (överlevt i början, och sedan trevande hitta en ny tillvaro i kaoset) och gått vidare. Med M kvar hos dig, men samtidigt tillhörande Josef idag. Så jag uppfattar det både rätt och naturligt att du, när du fick ditt förflutna och ditt nu, tillsammans faktiskt kände dig ganska glad, att det var just en synvilla. Du har hanterat så mycket redan, mer än de flesta av oss gör i ett helt liv, så att få vara glad att inte hantera det, hos vem du skulle höra hemma... det var, i mina ögon, helt rätt känsla. (jag tror jag slog rekord i kommatering dessutom - men det får vara så!)
Kram!
Tack Sabina för kloka ord, som alltid!...
Kram Sorgfågel
Hamnade mitt i din sorg av en slump... något så banalt som att jag letade en bild på nätet och hittade den du tog av "älskade pappa"-stenen som ni la på graven. Har nu suttit en lång stund och läst din blogg... har känt med dig, gråtit och tänkt på hur det vore om min M dog... går inte att förstå... men jag blev så glad när jag läste att sorgen går att bära och att Josef finns i ditt liv.
Det är så synd att vi är så dåliga på att stötta våra vänner i sorg men jag vet att jag kommer minnas dina ord - är så glad att det finns såna som du som orkar dela med sig av det svartaste och svåraste. TACK!
Hälsningar Maria
oj, jag har missat en uppdatering! Härligt att höra av dig...och ja vilken konstig upplevelse. Jag har tänkt i samma banor, mest i samband med att man dör och träffas igen förståss....ser framför mig hur jag passerar pärleporten och E kommer springande med öppna armar och vill ha sin kvinna i famnen och jag stannar och stammar och känner mig otrogen och försöker förklara att jag de sista 30 åren har levt med Göran....skratt Ja nu finns ju inte Göran men ändå....med humor har jag försökt lista ut hur det skall gå till den dagen då vi alla ev. möts igen....
Stor stor kram
