Kvarvarande rester...?
Det känns som att jag långt, långt inne har kvar gråt och sorg som egentligen skulle behöva komma ut. Jag sörjde och grät oändligt då, under sorgeåret, men samtidigt var jag tvungen att ordna och fixa så mycket - ända fram till i julas - så jag har kvar nåt slags behov av att få vara svag, att få gråta färdigt utan att behöva resa mig direkt och vara stark.
Har du kontakt med dina "sorgsystrar", ni som träffades och hade liknande erfarenheter? Kanske en träff med någon av dem kan leda någon vart? Kuratorn du träffade, som du väl fick uppmaningen att höra av dig till om det behövdes - det låter ju som att det behövs nu. Du har svaret så nära, att nu finns möjligheten att få vara ledsen och svag utan att direkt behöva resa dig, som då, och kanske är det svårare att "hitta gråten" då? Jag vet inte.
Jag gråter över pappa när jag vid datorn beskriver honom i skrift för någon som inte fick lära känna honom, denne fantastiske morfar och trygga pappa. Det har hänt ett par gånger nu rätt så nyligen. Förvånande, men samtidigt sköna, tårar att gråta. Han fattas ju nu lika mycket som just när han hade dött, även om livet knatat vidare på de flesta plan.
Tre år sedan nu. Tre år sedan allt rasade - det är klart att du är ledsen, över det som var då. Mulna dagar. Låt dem komma!
Kram
Du kan prata med/skriva till mig, om du vill. Min sorg har också blommat upp igen i samband med att jag började jobba och drabbades av sömnlöshet - samma hemska sömnlöshet som när mamma och pappa dog. Jag har haft sån ångest i veckan - superjobbigt! Och ändå är det 10 år sedan mamma gick bort och 14 år sedan pappa dog. Det spelar liksom ingen roll hur många år som går - sorgen finns där och kan ploppa upp när som helst. Det kan gå långa perioder när den inte är så nära - men så helst plötsligt blommar den upp och då känns det som man står där vid dödsbädden eller sitter och kramar sin mamma/pappa/man sista gången. Fy fan Lotta - livet är bra tufft. All styrka till dig och jag finns här. Förstår att det är svårt att "dela" sorgen med Josef. Kramar i massor!
Sabina: klok tanke med sorgesystrarna - jo jag har kontakt med en av dem. Det känns som läge för en fika med långt samtal där.
Kicki: läste inne hos dig också; vi verkar vara i "samma kurva" just nu. Skriver gärna till dig; på Fejjan eller i mail.
Kram på er!
Sorgfågel
Hej
Tänk att jag inte sett din blogg fören nu!
Du får jättegärna prata med mig, som du vet har jag samma historia.
Styrkekramar!
