Sorgfågel

En vän ringer, hennes pappa har dött efter många års kamp. Hon ber mig att maila en dikt hon skrev till mig när M hade dött; hon har inte kvar den själv och hon känner att den kanske skulle passa nu i hennes egen sorg.
Jag har kvar allt som jag fick; alla kondoleanskort, alla brev, allt som har med sorgen och M:s död att göra. Allt det ligger i en vacker låda som jag brukar kalla för "sorglådan". Den har inte öppnats på väldigt länge. För att öppna den lådan är som att öppna Pandoras ask - allt möjligt slinker ut; sorg, tårar, smärta, återupplevande.

Såklart öppnar jag den för min väns skull. Och såklart kan jag inte, fast jag hittar dikten direkt, låta bli att läsa alla de andra korten och breven. Och visst gråter jag, men framförallt rörs jag av all värme och omtanke som ligger i den där lådan! Alla fina ord av uppriktig medkänsla och sorg! Alla gåvor som skickades till mig! Dikter, sånger, musik som förmedlades till mig i hopp om att jag skulle finna lite tröst.

Jag minns alla dessa fina människor - vänner, släktingar, okända som räckte ut en hand. Änglar allihop!!