Rapport från Gröna Huset igen
I morgon är det fredag och då kommer Josefs barn; då är hela gänget samlat igen! Jag gillar min nya tillvaro; ena veckan är vi allesammans här - 8 stycken, fullt ös, liv och rörelse - och andra veckan är det bara jag och mina barn och Josef. Den veckan jobbar han dessutom eftermiddagsskiftet och kommer inte hem förrän framåt halv elva-tiden, så jag och barnen får liksom "egen" tid; som vi ju ändå är vana vid. En kombo av det bästa av två världar helt enkelt!
Jag sänder ofta en tacksam tanke till högre makter (och till M!!) för att jag får lov att vara så här lycklig och ha det så här bra!! Kontrasten är så stor mellan mörker och ljus och bara vi som sett mörkret kan nog uppskatta ljuset till fullo....
Nu önskar jag bara att Stora J kan finna sig tillrätta på sin nya skola och hitta några kompisar, för hon är ensam där än så länge och är ledsen i skolan ibland.
Vad härligt att det har ordnat sig så bra. Det är definitivt så att vi som upplevt ett tungt mörker lättare ser ljuset i livet. Tur det!
Kram A
Nu har jag suttit i flera timmar och läst din blogg, varje månad, alla inlägg. Och tårar har trillat ner.. Vilken underbar människa du är!
Jag vet inte hur det är att förlora sin livskamrat men jag känner med dig!
Tack för läsningen och jag kommer följa dig.
Hälsningar/Caroline
Underbart att höra att det löst sig så bra för er - jag känner m stora J och hoppas det ordnar sig med kamrater för henne.
Följer din blogg, tänker på er,två år är en kort tid, men ni går framåt i ljuset, meningen i din text-Kontrasten är så stor mellan mörker och ljus och bara vi som sett mörkret kan nog uppskatta ljuset till fullo-
Det känns bra när någon kan sätta ord på det som man känner igen sig i.
Tack Charlott
Hej!
Har läst lite i början och lite i slutet. Verkligen bra skrivet om hur hemskt det verkligen kan vara. Jag har det svåraste framför mig. Min sambo dog för lite mer än två veckor sen i ungefär samma förlopp som din svärfar verkar ha gjort. Begravning idag. Jag återkommer och läser mer!
Nä-äää du nu vill jag allt veta hur det går?!! Men huset, med kärleken och skolan. Med möbleringen och släktingarna. Med hösten och med bullbak och morgonkaffe med Josef! Du är ju facklan i mörkret här *känner du pressen ;)* för oss som ännu vacklar runt i mörkaste sorgen...hit med lite framtidstro, lycka och tankar tack! kram ;)
Hej
Din stora dotter har säkert det jobbigt för att innan visste alla vad som hänt hennes papppa och nu gör ingen det. Samtidigt tycker hon säkert att det är skönt att få vara som vem som helst. Hon är säkert också rädda att glömma pappa, även om man inte gör det. Men hon har ju faktiskt även mist sin farfar och det sätter också sina spår på barn. Minsta lilla sten kan bli ett stort berg för vissa. Jag hoppas för er skull att hon trivs bättre i skolan nu och att ni får fortsätta leva ett bra liv tillsammans.
