Så trött på att behöva orka
Har svårt att gå och lägga mig i tid, svårt att somna, svårt att äta, svårt att slappna av. Spänd i hela kroppen och själen. Oro som gnager, rädsla inför att inte veta vilken skit och vilket bråk som väntar mig.
Hade ju hoppats att jag skulle kunna se slutet på allt jobbigt med det praktiska nu; att det snart skulle vara över så att jag kunde få ha "bara" sorgen kvar. Att jag äntligen kunde få en tillvaro som är normal med normala problem och normal belastning.
Jag är så trött på att behöva orka. Så trött på att behöva bära. Jag vill bara få skapa mig ett nytt liv i nya huset med Josef och mina barn och hans barn. Hinna lägga min tid och energi på dem!
Vet inte om släkten förbereder en rättsprocess, kan ju bara föreställa mig hur mycket tid, energi, kraft och pengar det skulle ta...?! Min kraft som egentligen tog slut för längesen; jag går på ren vilja - en förhoppning om att komma ur min "twilight zone-tillvaro" och tillbaka till något vanligt. Jag har kämpat så länge nu, nu vill jag inte mer, snälla ge tyngden och bördan till någon annan nu!!
Fina, fina Lotta... jag gråter med dig ikväll. Det är inte mänskligt, det räcker. Det räckte för länge sedan. Ditt liv ska inte behöva vara så här. Kan du ta en paus, resa bort och låta augusti gå sin väg? Vara hos Josef medan augustitiden går? Hur är de funtade? Hur kan människor göra så...? Jag blir så ledsen, så arg och ...skulle vilja kunna göra något. Hur svårt det än är - försök att inte oroa dig för vad de kokar ihop. Ta "sen sen". Sjukskrivning om semestern är slut? Kontakt med den kurator du träffade förut?
Kram kram kram du fina...!
Hej.
Stå på dig!
Har du bara klara papper behöver du väl inte oroa dig.
Gamar finns det överallt, synd att det inte är skottpengar på dom.
Önskar dig lycka till.
Kerstin
Hej!
Har följt din blogg länge, men vet inte om jag har kommenterat någon gång förut... Vill bara säga att jag förstår att du är trött och less nu och längtar tills livet kan få gå vidare. Håller med Kerstin här ovan - är alla papper i ordning och du har ärvt gården och är ensam ägare så vad kan de ha att komma med? I så fall är det bara att vänta tills eländet är över, men då kan du ju i alla fall se ett slut, även om det är tufft nu. I övrigt så verkar det tyvärr vara så att de i de flesta släkter/familjer finns någon som inte kan fokusera på människorna i sorgen utan väljer att vara giriga bara - eller så är det deras konstiga sätt att försöka hantera sorgen? - och i slutändan är det de som brukar dra det kortaste strået då de förlorar kontakten med en del familjemedlemmar.
Lycka till nu!
/Carolina
Man tycker ju att det skall finnas gränser för vad man ska utsättas för. Och det borde finnas en lag på var gränsen för girighet går.
En dag kommer du dock att märka att allt detta har gjort dig ännu starkare. Låt dom aldrig få uppleva det nöjet att dom kan krossa dig - för det kan dom inte.
Så sorgligt och så respektlöst mot din avlidne man att behandla dig på dethär sättet.
Om M var ensam ägare till gården och det finns papper på det så har ju du ärvt den i all laglig mening och då måste du försöka lägga undan dem tankarna och fokucera på det roliga du har framför dig. Tyck synd om dem som bråkar istället och inte kommer få något för det. Hoppas alla pappaer är i ordning så de inte har något att komma med.
Läser ofta din blogg och förundras över hur orättvist livet kan vara.
Snart går flyttlasset och du kan varje kväll lägga dig bredvid en man som älskar dig igen. Huset kommer vara fullt av barn (om jag förstått rätt) och rätt vad det är så skall du kunna gå vidare i livet med M tryggt vakande över dig.
Känn styrka!!!
