Ogråtna tårar
Man lär sig att bära sin sorg, sina minnen, sin svärta. Man kapslar in det djupt in. Men ibland kommer det fram och då inser man hur starkt det fortfarande är, hur mycket som fortfarande finns kvar. Hur många tårar som fortfarande är ogråtna.
Det finns kvar, kommer alltid att göra, men kommer att komma fram mer och mer sällan men förmodligen kunna göra lika ont mellan varven. Det är så "häftigt" (fel ord men jag tror du förstår, du brukar ju det) att Josef är den han är, att han kan "dela" dig med M - för det är ju så det är. Och att ni har varandra i nuet medan din tid med M också får fortsätta vara levande trots att han inte är det längre.
Jag önskar att vi hade haft mer tid när jag hälsade på. Jag hade velat hunnit prata, titta på alla foton, besöka graven... Men jag är väldigt, väldigt glad att jag hann få se gården, innan du och barnen flyttar därifrån.
Stor kram!
Så sant; det gör nog lika ont alltid, bara det att det går mer tid emellan.
Och jag är väldigt, väldigt glad att ni kunde komma förbi så jag fick träffa dig och din fina familj!! Och nu kan du ju komma till det nya huset ler och foton och grav och prat och sånt finns ju kvar! :-)
Kram!
Sorgfågel
Neeeej, jag vill att den hemska smärta ska kunna försvinna när man lyckas leva vidare, men vet ju att det inte fungerar så men jag vill att det ska vara så! Josef verkar ju så bra, att han frågar om M måste ju betyda världen!
Malin: försvinner gör den ju inte och det förstår du ju. Men riktigt lika mycket "tappa andan av smärta" som i början är det inte.
Ja, Josef är verkligen bra; han är en gåva!
Kram!
Sorgfågel
