Inför min födelsedag
Fyller år i morgon och jag ser fram emot att få bli uppvaktad på morgonen inte bara av barnen utan av en vuxen partner som älskar mig! Har saknat det!
(Tur för mig att jag fyller år på en röd dag i år, så att Josef kommer att vara här! Vi träffas ju bara på helgerna, eftersom vi bor fyra mil ifrån varann.)
(Tur för mig att jag fyller år på en röd dag i år, så att Josef kommer att vara här! Vi träffas ju bara på helgerna, eftersom vi bor fyra mil ifrån varann.)
Som ett såll idag
7 maj idag och det är M:s födelsedag. Han skulle blivit 45 år - jag fick riktigt tänka efter i morse över hur mycket han skulle fyllt! Tiden liksom flyter ihop efter första sorgeåret och man tappar känslan för hur länge sedan saker hände.
Världen rullar på som vanligt, ovetande om att det är födelsedag i himlen. Barnen går till skolan, jag går till jobbet. Men hela dagen har jag känt mig som ett såll; som om energi bara rinner ur mig genom små hål.
Barnen och jag åkte till kyrkogården med påskliljor från trädgården och 20 mörkröda rosor. Vi hade med oss äppelcider som vi skålade i vid graven för pappa och för hans födelsedag.
Det tråkiga var att någon hade varit framme och varit långfingrad igen. De tre små röda stenhjärtanen som ligger vid graven och som symboliserar barnen var borta! Och tre stycken försvinner inte av sig själva bara så där, så någon har väl stulit dem. Urtrist - och det har ju hänt en gång innan; då var det ett av hjärtanen som försvann. Verkar som om någon väldigt trist typ bygger upp en samling.....
Det _kan_ ju ha varit ett barn som tyckt de varit fina och tagit dem, men skulle man inte som förälder reagera om ens unge kom bärandes på tre stenhjärtan???
Världen rullar på som vanligt, ovetande om att det är födelsedag i himlen. Barnen går till skolan, jag går till jobbet. Men hela dagen har jag känt mig som ett såll; som om energi bara rinner ur mig genom små hål.
Barnen och jag åkte till kyrkogården med påskliljor från trädgården och 20 mörkröda rosor. Vi hade med oss äppelcider som vi skålade i vid graven för pappa och för hans födelsedag.
Det tråkiga var att någon hade varit framme och varit långfingrad igen. De tre små röda stenhjärtanen som ligger vid graven och som symboliserar barnen var borta! Och tre stycken försvinner inte av sig själva bara så där, så någon har väl stulit dem. Urtrist - och det har ju hänt en gång innan; då var det ett av hjärtanen som försvann. Verkar som om någon väldigt trist typ bygger upp en samling.....
Det _kan_ ju ha varit ett barn som tyckt de varit fina och tagit dem, men skulle man inte som förälder reagera om ens unge kom bärandes på tre stenhjärtan???
Helg hos Josef
Helg hos Josef.
Jag tankar trygghet, kärlek, gemenskap. Åtta personer från 42 år ner till knappt fyllda 3 i en lägenhet på tre rum och kök och tro´t eller ej men det funkar alltid jättebra! Familjen Annorlunda som vi brukar säga!
Josef har tre barn, jag har tre - det är många som ska vänja sig vid varandra och lära känna varandra, men det har funkat och funkar över förväntan bra! Är så glad över den här gåvan; att ha fått in alla de här personerna (plus en inte så liten ny släkt på köpet!) i mitt och mina barns liv!
Jag tankar trygghet, kärlek, gemenskap. Åtta personer från 42 år ner till knappt fyllda 3 i en lägenhet på tre rum och kök och tro´t eller ej men det funkar alltid jättebra! Familjen Annorlunda som vi brukar säga!
Josef har tre barn, jag har tre - det är många som ska vänja sig vid varandra och lära känna varandra, men det har funkat och funkar över förväntan bra! Är så glad över den här gåvan; att ha fått in alla de här personerna (plus en inte så liten ny släkt på köpet!) i mitt och mina barns liv!
Vissa dagar....
Vissa dagar..... Man vet aldrig var de kommer ifrån, man vet aldrig vad som drar ner en, men ibland bara sticker de fram sitt fula tryne och exploderar i ansiktet på en. Och det är inte ens sorgen utan annat, men när annat händer hittar sorgen genast den lilla luckan och passar på att dyka upp till ytan.
Det är då jag vill bara två saker: antingen åka upp till graven och sitta där och prata och vara lite ledsen i ensamhet tills det går över eller köra till Josef, krypa in i hans famn och tanka lite styrka och kärlek. Tur att jag har mina båda - en i himlen och en på jorden!
Fast det blir ingen av dem idag, för mera tråkiga plikter väntar. Föräldramöte på jobbet ikväll och det vet jag ju hur mycket energi det brukar äta!..... Men det går väl det med....
Det är då jag vill bara två saker: antingen åka upp till graven och sitta där och prata och vara lite ledsen i ensamhet tills det går över eller köra till Josef, krypa in i hans famn och tanka lite styrka och kärlek. Tur att jag har mina båda - en i himlen och en på jorden!
Fast det blir ingen av dem idag, för mera tråkiga plikter väntar. Föräldramöte på jobbet ikväll och det vet jag ju hur mycket energi det brukar äta!..... Men det går väl det med....
Slå med tärningen och gå ett steg fram?
Det känns så tydligt nu - det börjar bli dags att gå vidare. Att lämna det här huset, att flytta, att ta ett steg vidare. Länge fanns tryggheten i att bo kvar, men nu känns det - hur mycket jag än älskar det här huset - som om det är förflutet. Som om jag och barnen ska vara nån annanstans. Inte vet jag exakt var och det är lite jobbigt med den där dimmiga framtidsblicken, men det känns som att jag är redo att släppa.
Tyvärr är det inte bara upp till mig, det är så många fler inblandade och det är ett jätteprojekt i och med att det är så stort med gård och flera hus och mark och gud vet allt. Men jag känner tydligt att nu räcker det: det är för mycket för mig - för mycket ansvar, för mycket att hålla i, för mycket att bära alldeles själv! Jag längtar efter enkelhet, efter att inte behöva oroa mig, efter att ha tid över för annat. Stora lagårdsportar som är för tunga för mig att öppna, vattenpump som krånglar och plötsligt gör att vi står utan vatten, framfartsvägar som snöade igen i vintras och gjorde att man inte kom två meter med bilen, gräsmatta stor som en fotbollsplan och som ska klippas med en åkgräsklippare som lägger av att fungera ungefär var tredje klippning - jag vill ha bort alla sådana (och ännu fler som jag inte räknat upp!) orosmoment!
Tyvärr är det inte bara upp till mig, det är så många fler inblandade och det är ett jätteprojekt i och med att det är så stort med gård och flera hus och mark och gud vet allt. Men jag känner tydligt att nu räcker det: det är för mycket för mig - för mycket ansvar, för mycket att hålla i, för mycket att bära alldeles själv! Jag längtar efter enkelhet, efter att inte behöva oroa mig, efter att ha tid över för annat. Stora lagårdsportar som är för tunga för mig att öppna, vattenpump som krånglar och plötsligt gör att vi står utan vatten, framfartsvägar som snöade igen i vintras och gjorde att man inte kom två meter med bilen, gräsmatta stor som en fotbollsplan och som ska klippas med en åkgräsklippare som lägger av att fungera ungefär var tredje klippning - jag vill ha bort alla sådana (och ännu fler som jag inte räknat upp!) orosmoment!
Minnen av tomheten
Läste ett reportage i lokaltidningen om en man som förlorade sin gravida fru i branden på Scandinavian Star för 10 år sedan. Han pratade bland annat om den där enorma tomheten som han kände efter dödsfallet och jag kände igen känslan. Den där totala, isande, smärtrivande tomheten när begravning och allt var över och man insåg att "han kommer aldrig mera hem!" och ändå gick man där och bara väntade på något som aldrig skulle ske!
När jag tänker tillbaka på den tiden, känns det som om ett stort svart hål öppnar sig i själen. Det är som att peta i ett öppet, varigt sår; det gör otroligt ont! Så man tänker helst inte på det, man håller det ifrån sig. Som en mardröm som inte kan hanteras utan måste stuvas undan.
När jag tänker tillbaka på den tiden, känns det som om ett stort svart hål öppnar sig i själen. Det är som att peta i ett öppet, varigt sår; det gör otroligt ont! Så man tänker helst inte på det, man håller det ifrån sig. Som en mardröm som inte kan hanteras utan måste stuvas undan.
Note to self
Note to self: genomför inte saker du gruvat dig för just på storhelger som t.ex påskafton. Jag glömmer varje gång, men jag ÄR de facto känsligare runt storhelger fortfarande - fastän jag mår så mycket bättre numera. Inte så smart att lasta på mer än nödvändigt då, för det är så jäkla tungt att vända det. Men visst, jag fixar vadsomhelst och visst, jag vänder snabbare. Men ändå.
Påskpyntat på graven
Idag har jag och barnen varit på kyrkogården och gjort fint på graven med gula penséer, gul tulpanbukett och ett påskris med fjädrar i. Det blev påskigt och fint hos M, det gillar han säkert!
Häromdagen på dagis lyssnade jag när Lilla J (3 år i maj) och hennes dagiskompisar pratade med varandra om sina föräldrar. Kompisarna sa: "min pappa är på jobbet!" Lilla J sa med lika stor självklarhet: "min pappa är i himlen!" För henne är det självklart, hon är inte stor nog ännu att ifrågasätta varför det är så.
Häromdagen på dagis lyssnade jag när Lilla J (3 år i maj) och hennes dagiskompisar pratade med varandra om sina föräldrar. Kompisarna sa: "min pappa är på jobbet!" Lilla J sa med lika stor självklarhet: "min pappa är i himlen!" För henne är det självklart, hon är inte stor nog ännu att ifrågasätta varför det är så.
Vårkänslor
Just idag kom våren hit dit där jag bor. Det var milt och skönt i luften, solen sken och i stort sett all snön är borta (och så även de stora vattenpölarna som blev). Som jag har längtat efter våren i år! Framförallt för att det varit så kallt och så mycket snö. Men också för att det är Josefs och min första vår tillsammans. Vi har bara upplevt mörker och kyla när det gäller väderlek, så det ska bli skönt att få möta våren ihop! Gå på sköna långpromenader, sitta i solen på hans balkong eller på min altan, göra utflykter.
"What´s another year?"
1 år och 3 månaders mellanrum och skillnaden syns så tydligt att jag inte behöver kommentera:
Jag ser samma fenomen när Josef fotograferar mig: leendet, glädjen. Kärleken som går genom kameralinsen - åt båda håll - precis som när M fotograferade mig.
Josefs foto av mig 21 mars när vi var på promenad till vattenfallet kring där han bor.
Jag ser samma fenomen när Josef fotograferar mig: leendet, glädjen. Kärleken som går genom kameralinsen - åt båda håll - precis som när M fotograferade mig.
Josefs foto av mig 21 mars när vi var på promenad till vattenfallet kring där han bor.
Besök vid graven
I går fyllde Mellan M 10 år och jag passade på att ta en sväng till graven på förmiddagen mellan paketöppning och kalasgäster. Har inte varit vid graven på länge, för det har varit så mycket snö. Jag var där sist för ett par veckor sedan när det var som mest snö. Då var alla gravar - inte bara de liggande utan också de stående - osynliga under snön och jag fick pulsa i 1 meter djup snö för att komma till M:s grav. Tur jag hittar till den med förbundna ögon, för det syntes ingenting. På själva kyrkogården var det helt blankt och slätt i snön; de enda spår som syntes var djurspår. Jag fick gräva fram graven under ett tjockt, tjockt snötäcke och det var då jag kände att det nog fick vara med besök där tills snön börjat försvinna.
Men som sagt, i går var en passande dag. Hade med en kruka med påskliljor som jag satte bredvid stenen; det är fortfarande för kallt för att sätta snittblommor och tjälen gör att det inte går att plantera något.
Längtar tills det går att göra vårfint däruppe, men det tar nog ett tag till.
Telefonspöke
Går omkring i köket nu på kvällen och grejar. Plötsligt hör jag hur den bärbara telefonen som ligger på köksbänken börjar pipa på ett sätt jag aldrig hört förut. Tittar på den; på displayen syns symbolen för telefonboken och M:s mobilnummer! Kan tillägga att jag aldrig lagrat några nummer i den telefonen, så i så fall har den lagrat det själv. Numret i fråga har ju dessutom inte ringts på långt över 1 år!
Telefonen gjorde alltså såhär utan att någon rörde den; helt av sig själv. Och av alla nummer som ringts på den, så kommer just M:s nummer upp?!......
Ska erkänna att jag rös hela jag och blev lite skakig, det kändes faktiskt lite konstigt! Och ännu en bekännelse: jag tryckte på uppringningsknappen! Bara för att se vad som hände, liksom. Numret ringdes upp och den där automatrösten kopplades in som säger "numret kan inte nås för tillfället!". Nä, tror jag det! Inga telefonledningar räcker ju till himlen.....
Telefonen gjorde alltså såhär utan att någon rörde den; helt av sig själv. Och av alla nummer som ringts på den, så kommer just M:s nummer upp?!......
Ska erkänna att jag rös hela jag och blev lite skakig, det kändes faktiskt lite konstigt! Och ännu en bekännelse: jag tryckte på uppringningsknappen! Bara för att se vad som hände, liksom. Numret ringdes upp och den där automatrösten kopplades in som säger "numret kan inte nås för tillfället!". Nä, tror jag det! Inga telefonledningar räcker ju till himlen.....
Precis här och nu
Jag repar mig oftast rätt fort numera efter såna där små dykningar som i måndags och så också denna gång. Det är något som liksom hör till mig och min tillvaro att det då och då flyter upp; det känns inte som något farligt utan som något som hör till. Som en skugga som jag bär med mig.
Som kontrast vill jag beskriva det lilla vardagsögonblick jag upplevde i helgen när jag och barnen var hos Josef och hans barn i hans lägenhet. Jag och Josef satt på balkongen i solskenet; småpratade och delade på lördagstidningen, vände ansiktena mot solen och njöt av att den trots all snön värmde så skönt. Då tänkte jag: "just nu vill jag inte vara någon annanstans än precis här och nu!" Just då var jag totalt i ögonblicket; helt och fullständigt i en lugn och varm lycka!
Min sorg finns alltid med mig, men jag kan känna total närvaro i ögonblicket ändå och det känns fantastiskt.
Som kontrast vill jag beskriva det lilla vardagsögonblick jag upplevde i helgen när jag och barnen var hos Josef och hans barn i hans lägenhet. Jag och Josef satt på balkongen i solskenet; småpratade och delade på lördagstidningen, vände ansiktena mot solen och njöt av att den trots all snön värmde så skönt. Då tänkte jag: "just nu vill jag inte vara någon annanstans än precis här och nu!" Just då var jag totalt i ögonblicket; helt och fullständigt i en lugn och varm lycka!
Min sorg finns alltid med mig, men jag kan känna total närvaro i ögonblicket ändå och det känns fantastiskt.
Hjärt- och lungräddningskurs
Var på hjärt- och lungräddningskurs idag med jobbet. Gissa hur det känns att sitta och öva kompressioner på en docka, att lyssna på instruktionsfilmens upprepande av hur fort hjärnan får syrebristskador, att öva på att ringa 112, att göra mun-mot-mun-inblåsningar på nyss nämnda docka? Det drar fram en del skit ur själens svartaste gömma kan jag säga. Och även den där gamla välkända följeslagaren Skuldkänsla.
Frågan jag inte ställde till skolsköterskan som höll i kursen var: "hur gör man när luftvägarna är så täta att inte ens utbildad ambulanspersonal kan intubera förrän på fjärde försöket? Hur får man ner luft då?"
Nä, jag var som sagt tyst.....
Hemma väntade ett stort kuvert i brevlådan. en enkät till oss anhöriga till organdonator. Med frågor om hur jag upplevde donationen och alla beslut runtom, om hur det hela gick till, vilken info jag fick och av vem och var, varför jag tog beslutet om donation, om jag fick tid att ta farväl efter donationen och så vidare.
Sånt drar också fram en del.....
Ensam-sorg
Jag påmindes om en sak nu i helgen som jag vetat hela tiden : i sorgen är och förblir man ensam. Det går inte att lasta av delar av bördan på någon annan, det är och måste vara bara jag som bär. Men det är okej, jag är van. Och så länge jag får allt det andra - kärlek, omtanke, värme - så går det bra ändå.
Alla hjärtans dag
Har firat min och Josefs första Alla hjärtans dag. Det var härligt att ha någon att fira det med i år; att ha någon att ge till och att få av.
Jag är inte rädd längre när det gäller honom så som jag var i början. Det skrämmer mig inte längre; vi har liksom flutit in i varandras liv så naturligt och enkelt att det känns som om det gått mycket längre tid än det egentligen gjort. Det är skönt att ha någon att lita på igen, att ha någon som vill ta hand om en. Någon som vill trösta Knyttet.
Tillbaka uppe igen
Sorgdippen gick över, som de ju alltid gör om man bara väntar ut dem. De känns långa när man är mitt i dem, men de är egentligen ganska korta numera. Inte som förut när dipparna var längre och återhämtningarna var kortare.
Kanske kommer de här dipparna för att, som Sabina skrev i en kommentar, själen ska hinna med? För att så mycket ändå finns kvar inuti, för att få ut en liten del i taget.
Kanske kommer de här dipparna för att, som Sabina skrev i en kommentar, själen ska hinna med? För att så mycket ändå finns kvar inuti, för att få ut en liten del i taget.
En liten sorg-dipp
Befinner mig sedan i går kväll i en sorg-dipp; ett sånt där svart hål som liksom dyker upp från ingenstans. Vet inte varför, vet inte vad som utlöste. Vet bara att jag är där, i ledsenhet och gråt och nedstämdhet och att det bara är att vänta tills man kommer ur det. Finns inte mycket annat att göra åt det. Men det är svårt att förklara varför jag är ledsen när jag inte ens vet det själv!
Gåvan till mitt hjärta
"Jag ville bara höra din röst!" sa Josef när han ringde mig från sitt jobb nyss. I min mobil ligger sms med texter som: "Älskar dig så mycket" och "Älskar dig. Fatta. Idag. I morgon. Om 40 år." och liknande. Han tvekar inte att köra de 4 milen mellan oss efter att ha slutat sena skiftet kl. 22:30 bara för att få sova här hos mig!
Jag förundras över att ha fått en sån skatt och över att ha fått förmånen att - en gång till! - lyckas hitta en man som så bra klarar av att uttrycka sina känslor!! Han är en gåva....
Jag förundras över att ha fått en sån skatt och över att ha fått förmånen att - en gång till! - lyckas hitta en man som så bra klarar av att uttrycka sina känslor!! Han är en gåva....
Skuld
En av sorgens följeslagare heter skuld. Den har följt med, tyst i bakgrunden, hela tiden - i olika skepnader. Ibland som ett "varför gjorde jag inte si och så, då hade han kanske levt?", ibland som ett "varför dog han och inte jag?". Eller som ett dåligt samvete över att stundtals inte kunnat vara en så bra mamma till barnen, med sorg upp över mina öron.
Och så nu då. Skuldens nya ansikte. Tve-eggad; riktad både mot den som lever och den som är död. Skuld gentemot M för att jag älskar Josef. Skuld gentemot Josef för att jag älskar M. Känslan av att svika, av att stå mitt emellan himmel och jord.
Och ja, jag vet så väl: det är inte rationellt. Det är inget jag ska känna, det är inte riktigt. Men det bryr sig sällan skuld om....
Som tur är, är det inte så ofta jag känner såhär och när det händer försöker jag möta det och sedan vifta bort det med förnuftets logik. Det vet jag väl att M bara ville att jag skulle ha det bra och det har jag ju nu! Det vet jag väl att Josef förstår och accepterar mer än jag hade hoppats att någon kunde förstå och acceptera! Jag vet det.....
Och så nu då. Skuldens nya ansikte. Tve-eggad; riktad både mot den som lever och den som är död. Skuld gentemot M för att jag älskar Josef. Skuld gentemot Josef för att jag älskar M. Känslan av att svika, av att stå mitt emellan himmel och jord.
Och ja, jag vet så väl: det är inte rationellt. Det är inget jag ska känna, det är inte riktigt. Men det bryr sig sällan skuld om....
Som tur är, är det inte så ofta jag känner såhär och när det händer försöker jag möta det och sedan vifta bort det med förnuftets logik. Det vet jag väl att M bara ville att jag skulle ha det bra och det har jag ju nu! Det vet jag väl att Josef förstår och accepterar mer än jag hade hoppats att någon kunde förstå och acceptera! Jag vet det.....
