Hjärt- och lungräddningskurs
Var på hjärt- och lungräddningskurs idag med jobbet. Gissa hur det känns att sitta och öva kompressioner på en docka, att lyssna på instruktionsfilmens upprepande av hur fort hjärnan får syrebristskador, att öva på att ringa 112, att göra mun-mot-mun-inblåsningar på nyss nämnda docka? Det drar fram en del skit ur själens svartaste gömma kan jag säga. Och även den där gamla välkända följeslagaren Skuldkänsla.
Frågan jag inte ställde till skolsköterskan som höll i kursen var: "hur gör man när luftvägarna är så täta att inte ens utbildad ambulanspersonal kan intubera förrän på fjärde försöket? Hur får man ner luft då?"
Nä, jag var som sagt tyst.....
Hemma väntade ett stort kuvert i brevlådan. en enkät till oss anhöriga till organdonator. Med frågor om hur jag upplevde donationen och alla beslut runtom, om hur det hela gick till, vilken info jag fick och av vem och var, varför jag tog beslutet om donation, om jag fick tid att ta farväl efter donationen och så vidare.
Sånt drar också fram en del.....
Oj, det var mycket på en och samma dag... Hur gör du i en sådan situation? Berättar du att du har din erfarenhet, eller låter du det passera? De som är med dig vet väl att det handlar precis om det som tog M ifrån dig...? Och så enkät också - förstår om du är back down memory lane, med allt vad det för med sig. Minns då samtidigt, eftersom du tar upp 'följeslagaren Skuldkänsla', att du fanns vid Ms sida längre än "tills döden skiljer er åt". Du gjorde verkligen allt i en omöjlig situation.
Kramar om!
Sabina: nä, jag säger inte ett knyst i såna lägen. De som vet de vet och de andra vill jag inte vika ut min sorg för.
Överhuvudtaget funkar jag på det viset nu; att jag sluter mig. Visar inte, delar inte med mig. Det är bara mitt och det är bara jag som kan bära det. Ingen annan fixar att hantera det ändå, så då är det bättre för både mig och andra att jag håller det för mig själv.
Tack för dina fina, stöttande ord!
Kram!
Sorgfågel
