Slå med tärningen och gå ett steg fram?
Tyvärr är det inte bara upp till mig, det är så många fler inblandade och det är ett jätteprojekt i och med att det är så stort med gård och flera hus och mark och gud vet allt. Men jag känner tydligt att nu räcker det: det är för mycket för mig - för mycket ansvar, för mycket att hålla i, för mycket att bära alldeles själv! Jag längtar efter enkelhet, efter att inte behöva oroa mig, efter att ha tid över för annat. Stora lagårdsportar som är för tunga för mig att öppna, vattenpump som krånglar och plötsligt gör att vi står utan vatten, framfartsvägar som snöade igen i vintras och gjorde att man inte kom två meter med bilen, gräsmatta stor som en fotbollsplan och som ska klippas med en åkgräsklippare som lägger av att fungera ungefär var tredje klippning - jag vill ha bort alla sådana (och ännu fler som jag inte räknat upp!) orosmoment!
Inte vet jag varför, men jag gråter av ditt inlägg idag... Det är ju egentligen så skönt, så bra, att du är redo att gå vidare, att du känner att även huset tillhör det förflutna - för hur mycket man än önskar att det hade varit annorlunda så är det ju just så.
Huset och gården hör till ditt liv med M. Eftersom han inte är kvar där är det en naturlig väg att gå, och även om det är sorgligt så det värker, så har du gjort det enda rätta - gått vidare till ett "nytt bra". Jag hoppas att dimman framför framtidsblicken snart lättar; du har ju både en sol och ett sommarmoln till hjälp.
Kram!
Ja, det är sorgligt så det värker, men det är ju inte själva lämnadet av huset som värker. Det är att släppa taget om något som inte längre går att nå - men det måste göras. Jag gissar att du kommer få fler besök i drömmarna vad det lider. Känn efter känslan i dem, titta inte blint på detaljerna. Och känn att du är värd att få ta emot den lycka som serveras dig...
Jag förstår dig verkligen. Enkelhet är en förutsättning för att kunna vara ensam med barn och kunna njuta av vardagen. Oro tar så mycket energi. Flytt för dig måste vara ett väldigt stort steg, kanske måste det få ta sin tid, funderas, processas och mogna fram.....Lycka till, hoppas vi får följa utvecklingen på din blogg!!
Kram A
