Skuld
Och så nu då. Skuldens nya ansikte. Tve-eggad; riktad både mot den som lever och den som är död. Skuld gentemot M för att jag älskar Josef. Skuld gentemot Josef för att jag älskar M. Känslan av att svika, av att stå mitt emellan himmel och jord.
Och ja, jag vet så väl: det är inte rationellt. Det är inget jag ska känna, det är inte riktigt. Men det bryr sig sällan skuld om....
Som tur är, är det inte så ofta jag känner såhär och när det händer försöker jag möta det och sedan vifta bort det med förnuftets logik. Det vet jag väl att M bara ville att jag skulle ha det bra och det har jag ju nu! Det vet jag väl att Josef förstår och accepterar mer än jag hade hoppats att någon kunde förstå och acceptera! Jag vet det.....
Jag tror jag förstår. Och jag tror det är bättre att fejsa känslan än att vifta bort den. Den är helt naturlig men du behöver komma igenom den, inte låtsas att den inte finns. Kram!
Bra att du vet.Älskar dig och dina barn.
Älskade vän, vad jag har saknat dig! Glad för din skull att bloggen inte 'behövts' på samma sätt, samtidigt som jag undrat hur du och ni har det.
Tänk så konstigt det är, att det ska finnas sidor som förmörkar. Du vet logiskt att både M och Josef vill ditt bästa, och ändå blir det svårt ibland. Vilken tur då, att du är den du är, att du kan ta in, förstå, sätta ord på och bearbeta. Du är värd att ha haft M och att ha kvar honom på det sätt han alltid kommer att finnas. Du är värd att ha Josef. Båda vill ditt allra bästa, det märks så väl!
kramar om
Hur man än vrider och vänder så har man ändan bak
s a s... jag tycker du gör det absolut bästa, du talar om det öppet & rakt, för mig så "försvinner" ofta skuldkänslorna när jag formar orden och uttaler dem högt. Kan inte förklara varför, det bara är så. Gissar att det beror på att man helt enkelt accepterar att det är så utan omsvep. Rakt upp och ner bara.
Det är en sak att veta det med förnuftet och en helt annan att veta det med känslor. Men det är ju ändå bra att du vet att det är tillåtet att känna så som du gör för dina två älskade män. Men det är synd om du ska må dåligt över det...
Jag vet inte hur man blir av med skulden, det kanske är så att man måste låta den finnas en stund, göra ont, och sen säga åt den att gå. För du är värd det här, så värd det!! Och som jag känner M genom dig, är jag säker på att han är lycklig och har fått ro nu när han vet att ni är älskade här på jorden också! De måste få finnas, båda dina män och jag är säker på att de båda accepterar det.
M är din första kärlek, din första man, pappa till dina barn och han gett dig ett underbart förflutet, han håller din historia och han har hjälpt till att forma den underbara person du är i dag. J är din andra stora kärlek, han är här nu, han finns och han håller din framtid. Och jag hoppas och tror att det kommer bli en underbar sådan!
En massa kärlek till dig, vännen! Kramar Anna!
