Klipp ur jobb-mail-konversationen från mig till chefen
Jag vet inte om jag är korkad, men framgår det ur följande mailkonversation från mig till min chef att jag efterlyser besked om var och när jag ska jobba och att det är viktigt för mig att veta??? (har avidentifierat mailen när jag lade in dem här)
17 januari från mig till chefen/rektorn:
Hej *X*!
Tack för svaret, jag såg också att du försökt nå mig på telefon.
Nu har jag suttit och stirrat på ditt mail en bra stund, jag vet inte riktigt vad jag ska svara. Det känns bra att vara på *avdelningen*, så det var skönt att det gick att ordna. Det är bara det att jag inte har en aning om hur mycket jag kan jobba - jag kan inte skilja mellan vad jag vill och vad jag kan liksom. Vet inte om jag borde höra med *kollega* också hur det ser ut på *avdelningen*, så jag inte tar dagar när de redan är många personal. Även om jag ska gå utöver, så är det synd att "gå på varann" om de nu har såna dagar.
Funderingarna går också: ska jag vara där dagar i följd så jag kommer in i det eller ska det löpa på t.ex mån-ons-fre, så det är en dag emellan om det nu blir jobbigt (gråtdag mellan arbetsdagarna)? Jag vet inte....Kortare och fler dagar eller längre och färre?
Ja, som du hör så vet jag inte mycket, men jag ska tänka lite till så klarnar det kanske.
12 februari från mig till chefen/rektorn:
Hej!
Det är svårt att vara tydlig utan att bli sträv i mail, men jag försöker. Det jag hade velat var att ha vetskap om var och vilka dagar och tider jag ska jobba. Som det är nu åker jag iväg utan att veta någonting och hamnar sedan rakt in i vecka 9 utan att forfarande veta. Det är jättejobbigt för mig, men ställer också till problem med omgivningen, eftersom jag nu måste boka av en rad viktiga möten, tex BUP för Stora J. Eftersom jag inte får besked om när jag ska jobba, måste jag ställa hela veckan tillgänglig, så allt annat får ställas på paus.
Jag upplever det väldigt tufft att inte få några besked, det tar mycket onödig energi som jag så väl hade behövt till annat som jag måste orka. Eftersom det är "riktiga" timmar kan jag ju inte sitta och lägga det som jag själv vill.
Totalt har jag skrivit 16 mail till min chef i den här sjukskrivningsfrågan och hon har skrivit minst lika många tillbaka till mig. Lägg därtill till ett par telefonsamtal, men inga regelrätta möten ansikte mot ansikte där vi enbart kunnat prata om detta. Så ser min rehabilitering ut......
Och fortfarande vet jag alltså inte mer än tre veckor framåt vilka tider jag ska jobba. Jag har för längesen gett upp med att köra huvudet i den här jobb-väggen; det får gå ändå och så siktar jag in mig på att avsluta sjukskrivningen så fort det bara går, så jag kan börja jobba på vanlig tjänst igen!
Att vägra fläka ut sorgen
På mitt jobb (förskola som ni vet) svävar jag i limbo när det gäller arbetstider och schema. Idag till exempel visste jag inte när jag gick dit vilken tid jag skulle sluta, för när vi för knappt en månad sedan lade upp tiderna fick jag bara jobbtider fram till och med förra veckan. Och idag lades det upp tider tre (3) veckor framåt. Jag kanske ska tillägga att jag är fastanställd på samma arbetsplats sedan 2003?
Har sagt det förr och säger det igen: att vara sjukskriven på mitt jobb kräver en oerhörd energi - så mycket att jag nu känner att jag ska gå upp till ordinarie tjänst fortast möjligt, för det kommer inte att vara hälften så jobbigt som att sväva i det här "ingenting"! Och det kanske inte var så det var tänkt när man är sjukskriven för sorg-depression?.........
Och jag orkar inte driva det mer heller; jag HAR sagt till, jag HAR försökt få lite mer framförhållning. Det verkar inte bli bättre än så här, men förhoppningsvis blir det ett "riktigt" ordinarie schema efter påsk eller efter april eller nåt (ja, ni hör ju: helt jävla puckat!)
Jag skulle önska mig kollegor och chef som insåg att förutsägbarhet och trygghet är viktigt när man är så ledsen som jag är. Jag har talat om det för dem flera gånger, men det verkar inte gå in. Jag skulle önska att de förstod det bara av att jag säger det - utan att jag ska behöva fläka ut hela sorgen i detalj! För det är för jobbigt; jag vill inte sitta på jobbet inför kollegor och barn och gråta och sedan vara nedstämd resten av dagen, det funkar inte!
Så här är det (citerar "En skugga av kärlek" av Lars Björklund):
Min sorg behöver sitt eget rum ostört och ibland stängt. Vill jag öppna det så öppnar jag det och vill jag ha det stängt så låter jag det vara stängt."
Har sagt det förr och säger det igen: att vara sjukskriven på mitt jobb kräver en oerhörd energi - så mycket att jag nu känner att jag ska gå upp till ordinarie tjänst fortast möjligt, för det kommer inte att vara hälften så jobbigt som att sväva i det här "ingenting"! Och det kanske inte var så det var tänkt när man är sjukskriven för sorg-depression?.........
Och jag orkar inte driva det mer heller; jag HAR sagt till, jag HAR försökt få lite mer framförhållning. Det verkar inte bli bättre än så här, men förhoppningsvis blir det ett "riktigt" ordinarie schema efter påsk eller efter april eller nåt (ja, ni hör ju: helt jävla puckat!)
Jag skulle önska mig kollegor och chef som insåg att förutsägbarhet och trygghet är viktigt när man är så ledsen som jag är. Jag har talat om det för dem flera gånger, men det verkar inte gå in. Jag skulle önska att de förstod det bara av att jag säger det - utan att jag ska behöva fläka ut hela sorgen i detalj! För det är för jobbigt; jag vill inte sitta på jobbet inför kollegor och barn och gråta och sedan vara nedstämd resten av dagen, det funkar inte!
Så här är det (citerar "En skugga av kärlek" av Lars Björklund):
Min sorg behöver sitt eget rum ostört och ibland stängt. Vill jag öppna det så öppnar jag det och vill jag ha det stängt så låter jag det vara stängt."
Sorgsen morgon
Idag vaknar jag upp till nedstämdhet och sorgsenhet. Vissa dagar är bara sådana - utan yttre anledning kommer sorgen och saknaden så nära och det gör extra ont. Tänker på M och på hur han var, saknar så mycket närheten och kärleken, saknar förtroligheten och samtalen, saknar hans sätt att se på mig. Ensamheten ekar extra högt sådana här mornar och tomheten river inuti mig.
Känner mig frusen som vanligt och kryper in i en av hans tjocka tröjor; den marinblåa som fick det blå i hans ögon att träda fram när han hade den på sig. Den är stor på mig och räcker mig ner över halva händerna, men det gör inget, det värmer mer då.
Önskar att han var här.....!
Känner mig frusen som vanligt och kryper in i en av hans tjocka tröjor; den marinblåa som fick det blå i hans ögon att träda fram när han hade den på sig. Den är stor på mig och räcker mig ner över halva händerna, men det gör inget, det värmer mer då.
Önskar att han var här.....!
Funderar över relationer
Något som är tufft i sorgen är det här att jag inte bara saknar M utan också saknar att vara den främsta för någon. Att vara den som någon älskar mest av allt, att vara förtrogen med någon. M var så bra på att verkligen se mig, att säga att han älskade mig, att veta vad jag tyckte och tänkte. Jag saknar att vara så nära en annan människa!
Samtidigt har jag så svårt att tänka mig själv i en sån relation till någon annan än M, det funkar liksom inte! Hur bär sig folk åt när de släpper in en ny människa intill sig efter en så svår förlust som döden innebär?
För mig har det varit så att i början var blotta tanken på att vara tillsammans med någon annan illamåendeframkallande! Fortfarande känner jag mig liksom helt avstängd. Jag kan betrakta män jag möter i vardagen, typ på stan eller i affären eller så, och allihop är det fel på! De är fula eller i alla fall intetsägande och jag ser bara fel med dem! Det är en underlig känsla, den där att känna sig helt "av"; som en nunna!
Jag fattar ju att det beror på att jag inte på något vis är redo ännu, att jag är mitt inne i sorgearbetet och fortfarande är gift med M i hjärtat, men ändå. Som sagt, hur klarar andra av det? Har en kompis vars pappa gick bort för några år sedan. Mamman hade en ny man efter bara ett par månader! Hur gör man sånt? Hur? Alltså, jag dömer inte på något vis, jag undrar bara uppriktigt hur man bär sig åt, för jag vet ju hur jag mådde när det bara gått ett par månader! Herregud, det var ju precis i början av sorgen, inte en chans att jag hade kunnat ta in en annan människa!
Samtidigt har jag så svårt att tänka mig själv i en sån relation till någon annan än M, det funkar liksom inte! Hur bär sig folk åt när de släpper in en ny människa intill sig efter en så svår förlust som döden innebär?
För mig har det varit så att i början var blotta tanken på att vara tillsammans med någon annan illamåendeframkallande! Fortfarande känner jag mig liksom helt avstängd. Jag kan betrakta män jag möter i vardagen, typ på stan eller i affären eller så, och allihop är det fel på! De är fula eller i alla fall intetsägande och jag ser bara fel med dem! Det är en underlig känsla, den där att känna sig helt "av"; som en nunna!
Jag fattar ju att det beror på att jag inte på något vis är redo ännu, att jag är mitt inne i sorgearbetet och fortfarande är gift med M i hjärtat, men ändå. Som sagt, hur klarar andra av det? Har en kompis vars pappa gick bort för några år sedan. Mamman hade en ny man efter bara ett par månader! Hur gör man sånt? Hur? Alltså, jag dömer inte på något vis, jag undrar bara uppriktigt hur man bär sig åt, för jag vet ju hur jag mådde när det bara gått ett par månader! Herregud, det var ju precis i början av sorgen, inte en chans att jag hade kunnat ta in en annan människa!
Icke-social idag
Idag märks det att det är en "efter-dag". Efter hela jobbveckan och framförallt efter alla dessa möten som var den här veckan: föräldramöte på jobbet, utvecklingssamtal med Mellan M, anhörigträff, arrendekontraktsskrivning med arrendatorn och juristen, återbesök hos läkaren. Känner mig håglös och trött och extremt icke-social - vill inte prata med eller träffa en enda människa förutom barnen. Men det löser ju sig självt eftersom det är fredagskväll, då brukar här ändå inte vara några kontakter att tala om....!
Jag fryser konstant dessutom, är så himla trött på att frysa!! Det känns som om jag har frusit mer eller mindre hela tiden sedan den 1 september; sedan M försvann ifrån mig.
Nåja, jag och barnen ska i alla fall snart äta lite fredagsgott och mysa tillsammans. Vi har börjat lära oss det nu, det är såklart tomt men inte lika skriande tomt som det var i början på fredagkvällarna.
Jag fryser konstant dessutom, är så himla trött på att frysa!! Det känns som om jag har frusit mer eller mindre hela tiden sedan den 1 september; sedan M försvann ifrån mig.
Nåja, jag och barnen ska i alla fall snart äta lite fredagsgott och mysa tillsammans. Vi har börjat lära oss det nu, det är såklart tomt men inte lika skriande tomt som det var i början på fredagkvällarna.
Efterrapport
Föräldramötet på jobbet i går kväll kändes helt okej faktiskt. Det var en lättnad och positivt att jag fixade en sån grej! Sedan att jag inte gick runt och småpratade särskilt mycket med föräldrarna, det får vara så.
Idag har jag, förutom jobbat, varit på anhörigträff igen. Den här gången pratade vi om tiden efter; pyskiska och fysiska reaktioner på sorgen, bemötande från andra, sorgfaserna och sånt.
I morgon ska arrendekontraktet skrivas, så jag ska till LRF innan jobbet. Det är några dagar nu då det har varit/är mycket med jobb och möten, men det får gå. Hur man än gör, så verkar sånt här "flocka sig"!
På måndag hoppas jag att jag kan få ett hållbarare arbetsschema - 2 ½ månad efter att sjukskrivningen började, suck för så kallad "rehabilitering"! - så att jag jobbar på fasta tider och dagar och kan planera allt annat. Då kanske jag till exempel kan ringa min kurator och få en ny tid till henne, det har jag ju inte kunnat eftersom jag inte har en aning om när jag jobbar.
Idag har jag, förutom jobbat, varit på anhörigträff igen. Den här gången pratade vi om tiden efter; pyskiska och fysiska reaktioner på sorgen, bemötande från andra, sorgfaserna och sånt.
I morgon ska arrendekontraktet skrivas, så jag ska till LRF innan jobbet. Det är några dagar nu då det har varit/är mycket med jobb och möten, men det får gå. Hur man än gör, så verkar sånt här "flocka sig"!
På måndag hoppas jag att jag kan få ett hållbarare arbetsschema - 2 ½ månad efter att sjukskrivningen började, suck för så kallad "rehabilitering"! - så att jag jobbar på fasta tider och dagar och kan planera allt annat. Då kanske jag till exempel kan ringa min kurator och få en ny tid till henne, det har jag ju inte kunnat eftersom jag inte har en aning om när jag jobbar.
Laddar upp energi inför kvällen
Ikväll ska jag på föräldramöte på jobbet, det känns lite sådär. Att stå framför två avdelningars föräldrar och presentera sig känns lite som "Cirkus Sorg", typ "visk, visk, vad var det nu med henne? Jamen, vet du inte det, hennes man dog ju, det var sååå traaaagiskt blablabla!"
Ingen fara, jag fixar det nog, men lite kraftdränerande är det nog.
Inte för att jag tänker säga ett ljud om min privatsituation, för det har de inte med att göra, men de flesta lär ju veta ändå. Och i såna situationer känner man sig alltid betraktad och som om folk skärskådade ens uttryck. Typ; ser hon tillräckligt ledsen ut? För syns det inte så finns det ju inte tror förfärande många.....
Ingen fara, jag fixar det nog, men lite kraftdränerande är det nog.
Inte för att jag tänker säga ett ljud om min privatsituation, för det har de inte med att göra, men de flesta lär ju veta ändå. Och i såna situationer känner man sig alltid betraktad och som om folk skärskådade ens uttryck. Typ; ser hon tillräckligt ledsen ut? För syns det inte så finns det ju inte tror förfärande många.....
Fröken Tvärtom känner jag mig som!
Läste nu på kvällen era kommentarer i föregående inlägg och känner mig lite olydig eftersom jag tydligen gjort tvärtom mot vad ni sa! "Gå inte upp i tid förrän marken är stabil" - det låter visserligen klokt, fast å andra sidan tror jag att ska jag vänta tills marken känns stabil, så får jag nog vänta länge och då hinner Försäkringskassan slänga ut mig ur sjuksystemet och det vill jag inte!!
Så det jag har gjort är att jag ska prova att gå upp lite till från och med nästa vecka. Men det är inte så illa som det låter; jag har ju en heltidstjänst i botten, men begär alltid ner den till 75 % och utifrån de procenten beräknas sjukskrivningen. Alltså har jag när jag varit sjukskriven på halvtid jobbat 15 timmar i veckan och kommer nu att gå upp till 22,5 timmar i veckan. Tror att det kommer att funka - eller jag hoppas det i alla fall. Det är ju så jäkla svårt att spå! - hade doktorn frågat mig i förra veckan hade jag sagt "no way, det känns inte som det funkar!", men den här veckan, just den här dagen, känns det som att "jovars, jag tror det går".
Men jag har en plan/tanke bakom det hela också; jag vill hinna gå upp stegvis till full 75%-ig tjänst innan det gått 6 månader av sjukskrivningen, för sedan får jag antagligen FK på mig med de hårdare prövningsreglerna och är det NÅGOT jag vill undvika i det här, så är det att tjafsa med dem!! Och 6 månader är det den 19 juli, så innan semestrarna vill jag vara helt tillbaka.
Får väl se hur det går, skulle det vara stört omöjligt så kan jag alltid ringa läkaren igen, så går vi tillbaka till halvtid.
Jag känner ju också att det går lite bättre hela tiden att jobba; jag blir inte riktigt lika "låg" efter en jobbdag som jag blev innan.
Så det jag har gjort är att jag ska prova att gå upp lite till från och med nästa vecka. Men det är inte så illa som det låter; jag har ju en heltidstjänst i botten, men begär alltid ner den till 75 % och utifrån de procenten beräknas sjukskrivningen. Alltså har jag när jag varit sjukskriven på halvtid jobbat 15 timmar i veckan och kommer nu att gå upp till 22,5 timmar i veckan. Tror att det kommer att funka - eller jag hoppas det i alla fall. Det är ju så jäkla svårt att spå! - hade doktorn frågat mig i förra veckan hade jag sagt "no way, det känns inte som det funkar!", men den här veckan, just den här dagen, känns det som att "jovars, jag tror det går".
Men jag har en plan/tanke bakom det hela också; jag vill hinna gå upp stegvis till full 75%-ig tjänst innan det gått 6 månader av sjukskrivningen, för sedan får jag antagligen FK på mig med de hårdare prövningsreglerna och är det NÅGOT jag vill undvika i det här, så är det att tjafsa med dem!! Och 6 månader är det den 19 juli, så innan semestrarna vill jag vara helt tillbaka.
Får väl se hur det går, skulle det vara stört omöjligt så kan jag alltid ringa läkaren igen, så går vi tillbaka till halvtid.
Jag känner ju också att det går lite bättre hela tiden att jobba; jag blir inte riktigt lika "låg" efter en jobbdag som jag blev innan.
Farbror Doktorn
Jahapp, ska på läkarbesök igen i eftermiddag för uppföljning och bedömning angående sjukskrivningen. Och jag har inte en aning - ska jag öka ett steg eller inte?? Hur vet man det?
Ännu en födelsedag
Vi har tagit oss igenom ännu en födelsedag: igår fyllde Mellan M 9 år.
Alla tror att födelsedagar, bemärkelsedagar och högtider är värst, men så är det inte. Jag tar mig igenom sådana dagar genom att fokusera på barnen. Som igår: jag vill att Mellan M ska ha en bra födelsedag och då blir det målet att sträva efter det. Det gör att en sådan dag flyter på hyfsat bra.
De jobbiga dagarna, det är de där som bara ramlar ner i huvudet på en när man minst anar det! De ledsna dagarna som nästan alltid kommer helt utan förvarning! Det kan vara att jag helt enkelt bara vaknar på morgonen med en förlamande ledsenhet eller så är det något som händer som startar lavinen - ansvaret över gården som känns för tungt, jobbet som strular eller annat.
Det tuffaste är ovissheten: att de här dagarna alltid slår ner på en som en blixt från klar himmel. Det hade ju varit enklare om det varit som folk tror; att högtiderna var värst. Då hade man ju vetat att "okej, i morgon är det jul/påsk/födelsedag/förlovningsdag/what ever, då ska jag se till att gräva ner mig under täcket alternativt vara hos någon som kan trösta alternativt hitta på något roligt som skingrar tankarna!"
Det enda som är att göra, är att vara så snäll mot mig själv som det går när ledsenheten slår till, att kapa allt som inte måste göras och att härda ut. Jag har ju lärt mig att det svänger efter ett tag och känns lite lättare - tills nästa gång.
Alla tror att födelsedagar, bemärkelsedagar och högtider är värst, men så är det inte. Jag tar mig igenom sådana dagar genom att fokusera på barnen. Som igår: jag vill att Mellan M ska ha en bra födelsedag och då blir det målet att sträva efter det. Det gör att en sådan dag flyter på hyfsat bra.
De jobbiga dagarna, det är de där som bara ramlar ner i huvudet på en när man minst anar det! De ledsna dagarna som nästan alltid kommer helt utan förvarning! Det kan vara att jag helt enkelt bara vaknar på morgonen med en förlamande ledsenhet eller så är det något som händer som startar lavinen - ansvaret över gården som känns för tungt, jobbet som strular eller annat.
Det tuffaste är ovissheten: att de här dagarna alltid slår ner på en som en blixt från klar himmel. Det hade ju varit enklare om det varit som folk tror; att högtiderna var värst. Då hade man ju vetat att "okej, i morgon är det jul/påsk/födelsedag/förlovningsdag/what ever, då ska jag se till att gräva ner mig under täcket alternativt vara hos någon som kan trösta alternativt hitta på något roligt som skingrar tankarna!"
Det enda som är att göra, är att vara så snäll mot mig själv som det går när ledsenheten slår till, att kapa allt som inte måste göras och att härda ut. Jag har ju lärt mig att det svänger efter ett tag och känns lite lättare - tills nästa gång.
Fortfarande svacka
Det är fortfarande jobbigt och mörkt och djup svacka, har tydligen några riktigt tuffa dagar! Orkar inte ens skriva om skiten, bara att jag är så trött på det här! Jag vill inte mer nu, jag vill inte ha det så här, jag vill inte ha så här ont! Det här är inget liv, det här är en vaken mardröm som aldrig tar slut!
...Och en svart dag
Djupaste, mörkaste svacka. Gråter och gråter. Alldeles svullen i ansiktet och runt ögonen av gråt. Oroar mig över allting, över gården, hur allt ska ordnas, hur det ska bli.
Var på banken idag och började röja i allt som ska fixas med dem. Det är så himla mycket fortfarande!
En del av mig önskar att det var jag som hade dött istället för M! Då hade allting varit så väldigt mycket enklare rent affärsmässigt; klappat och klart för länge sen! Nu sitter jag här och ska ta ansvar för något som känns som om det växer mig över huvudet - samtidigt som jag helst bara vill lägga mig ner och dö av sorg!!
Mitt i alltihop verkar det ha slagit igenom i en mängd företagsregister att jag fått F-skattesedel. Bara idag har det ringt två olika flåshurtiga säljare från Göteborg och frågat efter "direktör L" och "nya företagaren L". Till den som ringde sist sa jag faktiskt rent ut att: "anledningen till att jag fått F-skattesedel är att jag tagit över jordbruket efter min döde man och det enda jag ska ägna mig åt är att så snyggt som möjligt avsluta och ordna upp allt!" Då tackade han för sig.
Jag önskar jag var död. Eller refrase: jag önskar att jag slapp all sorg, all gråt, alla orosmoment, allt som ska fixas. Jag önskar jag slapp vara så ensam.
Var på banken idag och började röja i allt som ska fixas med dem. Det är så himla mycket fortfarande!
En del av mig önskar att det var jag som hade dött istället för M! Då hade allting varit så väldigt mycket enklare rent affärsmässigt; klappat och klart för länge sen! Nu sitter jag här och ska ta ansvar för något som känns som om det växer mig över huvudet - samtidigt som jag helst bara vill lägga mig ner och dö av sorg!!
Mitt i alltihop verkar det ha slagit igenom i en mängd företagsregister att jag fått F-skattesedel. Bara idag har det ringt två olika flåshurtiga säljare från Göteborg och frågat efter "direktör L" och "nya företagaren L". Till den som ringde sist sa jag faktiskt rent ut att: "anledningen till att jag fått F-skattesedel är att jag tagit över jordbruket efter min döde man och det enda jag ska ägna mig åt är att så snyggt som möjligt avsluta och ordna upp allt!" Då tackade han för sig.
Jag önskar jag var död. Eller refrase: jag önskar att jag slapp all sorg, all gråt, alla orosmoment, allt som ska fixas. Jag önskar jag slapp vara så ensam.
Ännu en svart natt
Ha! Där fick jag för att jag skrev att helgerna börjar kännas lite lättare - gårdagen blev desto svårare! Det är inte ovanligt; efter lättare dagar följer ofta ett sånt där svart hål av ledsenhet och gråt. Som tur är gäller det omvända också, så jag har lärt mig att bita ihop, stå ut och ta mig igenom. Men det var tufft att somna i går kväll - lade mig vid halv elva, då kom gråten och just igår var enda sättet att handskas med den att hämta mp3-spelaren och ligga och lyssna på musik. Nån gång efter klockan två somnade jag, trots insomningstablett.......
Låg och tänkte ett tag att jag borde gå upp, starta datorn och logga in på msn och anropa där eller ringa någon eller skicka iväg ett sms - som något nödrop. Men jag gitte inte. Alla andra sover ju gott och det ska de vara glada för och på något sätt är man aldrig så ensam som när de där attackerna kommer. Och de går ju över, jag har lärt mig det. Som att sitta och titta på en uppriven sårskorpa som blöder - förr eller senare stannar det av. Tills nästa gång något river upp.
Låg och tänkte ett tag att jag borde gå upp, starta datorn och logga in på msn och anropa där eller ringa någon eller skicka iväg ett sms - som något nödrop. Men jag gitte inte. Alla andra sover ju gott och det ska de vara glada för och på något sätt är man aldrig så ensam som när de där attackerna kommer. Och de går ju över, jag har lärt mig det. Som att sitta och titta på en uppriven sårskorpa som blöder - förr eller senare stannar det av. Tills nästa gång något river upp.
Jorden vi ärvde
Cruella: tack för en tankeväckande kommentar, jag plockar upp den här:
"Han är ju med där någonstans, din M. Han har tagit hand om jorden, inte glömmer den honom"
Kanske är det så, att jorden minns honom likaväl som vi gör det? Jag tycker i alla fall att det är en vacker tanke. Det påminner mig för övrigt om att när M:s urna gravsattes hade jag med en burk med jord från åkrarna här utanför. Den jorden hällde jag ner över urnan i graven, för jag ville att M skulle ha med sig lite av sin egen jord som han vårdat så i alla år!
"Han är ju med där någonstans, din M. Han har tagit hand om jorden, inte glömmer den honom"
Kanske är det så, att jorden minns honom likaväl som vi gör det? Jag tycker i alla fall att det är en vacker tanke. Det påminner mig för övrigt om att när M:s urna gravsattes hade jag med en burk med jord från åkrarna här utanför. Den jorden hällde jag ner över urnan i graven, för jag ville att M skulle ha med sig lite av sin egen jord som han vårdat så i alla år!
Filosoferar med blicken ut över vidderna
"Where I came from there were no hills at all
The land was flat, the highway straight and wide"
http://www.youtube.com/watch?v=WaFixvXDpFY
Här hemma kan man verkligen vila blicken långt bort....!
Funderar nu idag när våren känns nära hur det kommer att bli att se någon annan köra traktor, plöja och så på M:s åkrar... Hur det kommer att bli att uppleva en vår utan honom i vårbruksstressen.
Dagen har annars varit bra. Barnen lekte ute i vårvädret och jag sprang vårens första löparrunda, vilket kändes väldigt skönt.
Det känns som att helgerna känns lite lättare nu än innan; inte riktigt så överjobbiga. Jag tror att vi på något sätt har vant oss lite, har lärt oss hantera den här nya situationen. Inte för att den är glad och trevlig, men ändå - kanske det börjar bli en tillvaro där vi så smått börjar hitta egna, nya vanor?
The land was flat, the highway straight and wide"
http://www.youtube.com/watch?v=WaFixvXDpFY
Här hemma kan man verkligen vila blicken långt bort....!
Funderar nu idag när våren känns nära hur det kommer att bli att se någon annan köra traktor, plöja och så på M:s åkrar... Hur det kommer att bli att uppleva en vår utan honom i vårbruksstressen.
Dagen har annars varit bra. Barnen lekte ute i vårvädret och jag sprang vårens första löparrunda, vilket kändes väldigt skönt.
Det känns som att helgerna känns lite lättare nu än innan; inte riktigt så överjobbiga. Jag tror att vi på något sätt har vant oss lite, har lärt oss hantera den här nya situationen. Inte för att den är glad och trevlig, men ändå - kanske det börjar bli en tillvaro där vi så smått börjar hitta egna, nya vanor?
Jorden och himlen
Detta sa Lilla J nyss när jag lade henne i spjälsängen och nattade henne: "mamma jorden, pappa himlen!"
Jag säger nämligen alltid till henne när jag säger godnatt: "mamma älskar dig från jorden och pappa älskar dig från himlen!" för att hon ska förstå att jag är här och älskar henne och pappa älskar också henne, men från en annan plats. Och han kommer alltid att älska henne.
Jag säger nämligen alltid till henne när jag säger godnatt: "mamma älskar dig från jorden och pappa älskar dig från himlen!" för att hon ska förstå att jag är här och älskar henne och pappa älskar också henne, men från en annan plats. Och han kommer alltid att älska henne.
Inkapslat
Jag märker det här och jag märker det i mitt "sorg-block" som jag brukar skriva i: det är svårare att få fram orden. Sorgen blir mer och mer inkapslad längst in i någon hård kärna som jag mindre och mindre kommer åt. De skrivna orden som förut praktiskt taget rann ur mig är nu svåra att nå.
Men fortfarande finns det så mycket där inne som måste ut, som måste bearbetas, som måste gråtas, som måste pratas och skrivas om; det märker jag när jag är hos kuratorn och anhöriggruppen. Där får det fritt utlopp, där kommer de svåra tankarna och de smärtsamma tårarna.
Men fortfarande finns det så mycket där inne som måste ut, som måste bearbetas, som måste gråtas, som måste pratas och skrivas om; det märker jag när jag är hos kuratorn och anhöriggruppen. Där får det fritt utlopp, där kommer de svåra tankarna och de smärtsamma tårarna.
Drömmar
Jag drömde om M i natt igen. De kommer då och då numera, drömmarna om honom. Det tråkiga är att fortfarande släpper hjärnan inte garden, för i drömmarna vet jag alltid att M är död eller ska dö.
I natt var versionen att han hade haft hjärtproblem - hjärtattack? - och jag var orolig för att det skulle hända igen och att han då skulle dö. Minns hur jag diskuterade min oro med honom.
Jag längtar efter en dröm där M är bara M, där inte döden står som en skugga bredvid honom. Men jag antar att jag inte är redo för det ännu; det skulle vara alltför smärtsamt att vakna från en sådan dröm.
I natt var versionen att han hade haft hjärtproblem - hjärtattack? - och jag var orolig för att det skulle hända igen och att han då skulle dö. Minns hur jag diskuterade min oro med honom.
Jag längtar efter en dröm där M är bara M, där inte döden står som en skugga bredvid honom. Men jag antar att jag inte är redo för det ännu; det skulle vara alltför smärtsamt att vakna från en sådan dröm.
På andra sidan ännu en av Dagarna
M:s och min "blev-tillsammans-dag" är passerad och förbi. Tricket för att ta sig igenom den var eneklt men effektivt: tidsbrist! Hela dagen gick i ett, vilket gjorde att jag inte hann sjunka ner alltför djupt i sorg och saknad. Det funkar ju, men å andra sidan finns det ju en poäng med att få sitta i lugn och ro och minnas - även om det gör en ledsen. Fast det lär komma många såna tillfällen ändå och har ju också gjort....
Jag var i alla fall uppe på kyrkogården och satte en bukett röda rosor vid graven och pratade med M som jag brukar göra där.
En annan grej som hände igår var att jag med Stora J på BUP igen. Och under över alla under, det verkade funka rätt bra! Vi har ju två stycken psykologer där och de delade på oss efter en stund, så den ene gick iväg med Stora J och den andra satt kvar och pratade med mig. Stora J var lite mer öppen den här gången, både i början och tydligen också när hon var själv med psykologen och hon tyckte det var okej att komma tillbaka en gång till!
Jag hade förberett henne innan, pratat om detta med henne och också tagit med lite saker som kunde hjälpa henne att öppna samtalet. Hon hade med sina teckningar som hon gjort av graven, minnesboken och fotona från sjukhuset, bårhuset och urnsättningen. Jag tänkte att det kunde dels hjälpa henne att hitta ord och dels ge psykologen "nycklar" till hennes situation.
Hoppas nu bara att det fortsätter gå bra och att hon kan känna stöd i att prata med dem!!
Jag var i alla fall uppe på kyrkogården och satte en bukett röda rosor vid graven och pratade med M som jag brukar göra där.
En annan grej som hände igår var att jag med Stora J på BUP igen. Och under över alla under, det verkade funka rätt bra! Vi har ju två stycken psykologer där och de delade på oss efter en stund, så den ene gick iväg med Stora J och den andra satt kvar och pratade med mig. Stora J var lite mer öppen den här gången, både i början och tydligen också när hon var själv med psykologen och hon tyckte det var okej att komma tillbaka en gång till!
Jag hade förberett henne innan, pratat om detta med henne och också tagit med lite saker som kunde hjälpa henne att öppna samtalet. Hon hade med sina teckningar som hon gjort av graven, minnesboken och fotona från sjukhuset, bårhuset och urnsättningen. Jag tänkte att det kunde dels hjälpa henne att hitta ord och dels ge psykologen "nycklar" till hennes situation.
Hoppas nu bara att det fortsätter gå bra och att hon kan känna stöd i att prata med dem!!
Till M
Inför vår årsdag i morgon: jag älskar dig, M - då, nu, alltid. Önskar att du var här. Saknar dig så det gör ont, längtar efter dig varje sekund. Allt är så tomt utan dig, jag hör inte hemma i den här vanliga världen längre. Allt är så grått och ledset och ödsligt. Jag saknar din närhet, din beröring, ditt skratt, våra gemensamma skämt som ingen annan förstår, ditt sätt att se på mig som den vackraste i världen. Du var min trygghet, min hamn, min förtrogne, min livskamrat.
Jag kommer alltid att sakna dig och älska dig!
"You´ll remember me
when the west wind moves
upon the fields of barley".
Jag kommer alltid att sakna dig och älska dig!
"You´ll remember me
when the west wind moves
upon the fields of barley".
Hälsotillstånd och ännu en bemärkelsedag
Magen är bättre idag, det är skönt att kunna gå uppe och göra det som behövs göras och att kunna äta igen. Undrar just hur mycket jag tappat i vikt, jag som fortfarande inte vänt uppåt efter viktraset när M dog och jag inte kunde äta?
Ny årsdag coming up soon: på tisdag är det den 10:e mars, det datumet som M och jag räknar som vårt "bli ihop-datum". För M var det den allra viktigaste dagen, han brukade hävda att det var större än bröllopsdag och förlovningsdag och allt sånt. För den dagen vi blev tillsammans höll han som den största dagen, det som ändrade hans liv brukade han säga. Och vad ska jag göra den 10:e? Sitta på arbetsplatsträff på jobbet! Gaaah! Nåja, det kanske håller sorgen i styr. Och en sväng upp till graven blir det i alla fall nånstans under dagen.
Ny årsdag coming up soon: på tisdag är det den 10:e mars, det datumet som M och jag räknar som vårt "bli ihop-datum". För M var det den allra viktigaste dagen, han brukade hävda att det var större än bröllopsdag och förlovningsdag och allt sånt. För den dagen vi blev tillsammans höll han som den största dagen, det som ändrade hans liv brukade han säga. Och vad ska jag göra den 10:e? Sitta på arbetsplatsträff på jobbet! Gaaah! Nåja, det kanske håller sorgen i styr. Och en sväng upp till graven blir det i alla fall nånstans under dagen.
"No line on the horizon" postumt
Just nu sitter jag och stream-lyssnar på U2:s nya album "No line on the horizon". Det är lite vemodigt, för det får mig att tänka på M hela tiden. Han som gillade U2 bäst av alla band och som längtade efter det här skivsläppet! Han borde suttit här med mig nu och lyssnat!
Sjuk igen
Jag har fått ett återfall av min magsjuka; är inte riktigt lika akut sjuk som sist, men tillräckligt för att inte klara av nånting. Jag har så ont i magen att jag inte kan gå upprätt, så jag har mest legat i sängen idag och de gånger jag har varit tvungen att vara uppe har jag gått dubbelvikt som en puckelrygg.
Är så trött på att ha ont nu och så trött på att vara ensam när jag är sjuk! Mina föräldrar var visserligen här en stund och fixade mat till barnen, men jag saknar ändå M! Vet ju att han hade varit vid min sida hela tiden, att han hade vetat bättre än jag själv vad jag behövde, att han var den ende som jag verkligen hade kunnat vara helt svag inför.
Tur ändå att jag har så himla duktiga barn! När de stora var i skolan på förmiddagen fick Lilla J lulla runt härhemma och leka och sysselsätta sig medan jag låg i sängen och hade begränsad koll. Och hon fixar det! Hon är makalös på att roa sig själv, på att veta vad hon får och inte får göra! Hon förstår precis att jag inte kan vara med som vanligt: "mamma sjuk!" säger hon. Ungen är 1 år och 10 månader, hur många i den åldern hade kunnat lulla runt utan att sabba hela huset?!
Är så trött på att ha ont nu och så trött på att vara ensam när jag är sjuk! Mina föräldrar var visserligen här en stund och fixade mat till barnen, men jag saknar ändå M! Vet ju att han hade varit vid min sida hela tiden, att han hade vetat bättre än jag själv vad jag behövde, att han var den ende som jag verkligen hade kunnat vara helt svag inför.
Tur ändå att jag har så himla duktiga barn! När de stora var i skolan på förmiddagen fick Lilla J lulla runt härhemma och leka och sysselsätta sig medan jag låg i sängen och hade begränsad koll. Och hon fixar det! Hon är makalös på att roa sig själv, på att veta vad hon får och inte får göra! Hon förstår precis att jag inte kan vara med som vanligt: "mamma sjuk!" säger hon. Ungen är 1 år och 10 månader, hur många i den åldern hade kunnat lulla runt utan att sabba hela huset?!
Jobb-utopia?
Jobb-situationen med dagar och tider är fortfarande en jäkla röra; idag fick jag i alla fall lite tider; oregelbundna och hattiga och endast för den här månaden. Ofullständiga dessutom men då sa jag ifrån att "nää, ni får faktiskt lägga alla 15 timmarna och inte lämpa över det på mig att plutta in dem där jag finner det lämpligt! Det skapar bara en känsla av att sväva i ingenting för mig!"
Eftersom jag ÄR fastanställd, borde jag inte få ett riktigt schema då, bara det att man liksom kapar den tiden som är sjukskrivning? Istället för att putta in mig här och där som en springvikarie?
Åh, vad jag hade önskat mig ett jobb som inte tog så förbannat mycket energi; energi som jag så väl hade behövt till annat - som att orka med sorgen till exempel!! Och ett jobb som fattade att när det står "psykiskt trauma" på sjukintyget, då bör man INTE lägga allt ansvar för att reda upp röran med vilka tider och dagar som ska jobbas på den som är sjukskriven.....!
*say no more...*
Jo, förresten, en sak till ska jag säga och jag citerar rakt av vad min distriktssköterska sa när hon ringde och jag berättade om jobb-röran: "Byt jobb!"
Eftersom jag ÄR fastanställd, borde jag inte få ett riktigt schema då, bara det att man liksom kapar den tiden som är sjukskrivning? Istället för att putta in mig här och där som en springvikarie?
Åh, vad jag hade önskat mig ett jobb som inte tog så förbannat mycket energi; energi som jag så väl hade behövt till annat - som att orka med sorgen till exempel!! Och ett jobb som fattade att när det står "psykiskt trauma" på sjukintyget, då bör man INTE lägga allt ansvar för att reda upp röran med vilka tider och dagar som ska jobbas på den som är sjukskriven.....!
*say no more...*
Jo, förresten, en sak till ska jag säga och jag citerar rakt av vad min distriktssköterska sa när hon ringde och jag berättade om jobb-röran: "Byt jobb!"
Krigslarm som gör ont
Hörde testet av krigslarmet idag när jag var på stan. Jag frös till på trottoaren med barnvagnen och bara stod och lyssnade. Det gjorde ont, men det var ännu värre förra gången, i december, då det var första gången sedan M dog. Den här gången var jag mer beredd också, hade det nånstans i bakhuvudet att det var dags.
Krigslarmstestet är ju för mig starkt förknippat med dödförklaringen av M, läs här. Så varje gång framöver som ni hör det, så tänk en liten tanke på en mycket fin människa vars dödförklaringsögonblick inte syntes, men hördes. Över hela landet....
6 månader
1 mars idag: precis jämnt ett halvår sedan M dödförklarades. 6 månader......konstigt! Så långt, så kort, så overkligt!
Älskar dig alltid, alltid, M!
Älskar dig alltid, alltid, M!
