Krigslarm som gör ont
Hörde testet av krigslarmet idag när jag var på stan. Jag frös till på trottoaren med barnvagnen och bara stod och lyssnade. Det gjorde ont, men det var ännu värre förra gången, i december, då det var första gången sedan M dog. Den här gången var jag mer beredd också, hade det nånstans i bakhuvudet att det var dags.
Krigslarmstestet är ju för mig starkt förknippat med dödförklaringen av M, läs här. Så varje gång framöver som ni hör det, så tänk en liten tanke på en mycket fin människa vars dödförklaringsögonblick inte syntes, men hördes. Över hela landet....
Jag stod här hemma idag i sovrummet när larmet kom. Och visst tänkte jag på M. Och på dig.
Kram
Ja det ska jag göra. Har inte hört något här ännu dock. Varje gång jag har sirener så tänker jag på min pappa - och det är snart 12 år sedan han dog... Han hämtades av en ambulans som jag ringt efter. Vi stod vid sidan av en väg och allt var bläcksvart. Efter några långa minuter såg vi de blinkande ljusen och hörde sirenerna. Jag förstår att det blir samma för dig med krigslarmet! Usch. Kram!
Nu har jag läst hur det gick till och jag förstår verkligen att det är så starkt förknippat med dödsförklaringen - måste vara jobbigt att återuppleva det sådär regelbundet.
Kicki: åh huu, ambulanssirener, det är också ett otäckt ljud! Jag studsar för det också + mår illa när jag ser en ambulans! Förstår att du tänker på din pappa!
Kram
Sorgfågel
Jag tackar här med - för det goda och omtänksamma paketet som kom idag! Tusen tack Lotta, och det hade du absolut inte behövt göra. Du är för snäll. Många kramar till dig och barnen!
