Sorgfågel

Ikväll ska jag på föräldramöte på jobbet, det känns lite sådär. Att stå framför två avdelningars föräldrar och presentera sig känns lite som "Cirkus Sorg", typ "visk, visk, vad var det nu med henne? Jamen, vet du inte det, hennes man dog ju, det var sååå traaaagiskt blablabla!"
Ingen fara, jag fixar det nog, men lite kraftdränerande är det nog.
Inte för att jag tänker säga ett ljud om min privatsituation, för det har de inte med att göra, men de flesta lär ju veta ändå. Och i såna situationer känner man sig alltid betraktad och som om folk skärskådade ens uttryck. Typ; ser hon tillräckligt ledsen ut? För syns det inte så finns det ju inte tror förfärande många.....