Sorgfågel

Idag vaknar jag upp till nedstämdhet och sorgsenhet. Vissa dagar är bara sådana - utan yttre anledning kommer sorgen och saknaden så nära och det gör extra ont. Tänker på M och på hur han var, saknar så mycket närheten och kärleken, saknar förtroligheten och samtalen, saknar hans sätt att se på mig. Ensamheten ekar extra högt sådana här mornar och tomheten river inuti mig.

Känner mig frusen som vanligt och kryper in i en av hans tjocka tröjor; den marinblåa som fick det blå i hans ögon att träda fram när han hade den på sig. Den är stor på mig och räcker mig ner över halva händerna, men det gör inget, det värmer mer då.

Önskar att han var här.....!