Funderar över relationer
Samtidigt har jag så svårt att tänka mig själv i en sån relation till någon annan än M, det funkar liksom inte! Hur bär sig folk åt när de släpper in en ny människa intill sig efter en så svår förlust som döden innebär?
För mig har det varit så att i början var blotta tanken på att vara tillsammans med någon annan illamåendeframkallande! Fortfarande känner jag mig liksom helt avstängd. Jag kan betrakta män jag möter i vardagen, typ på stan eller i affären eller så, och allihop är det fel på! De är fula eller i alla fall intetsägande och jag ser bara fel med dem! Det är en underlig känsla, den där att känna sig helt "av"; som en nunna!
Jag fattar ju att det beror på att jag inte på något vis är redo ännu, att jag är mitt inne i sorgearbetet och fortfarande är gift med M i hjärtat, men ändå. Som sagt, hur klarar andra av det? Har en kompis vars pappa gick bort för några år sedan. Mamman hade en ny man efter bara ett par månader! Hur gör man sånt? Hur? Alltså, jag dömer inte på något vis, jag undrar bara uppriktigt hur man bär sig åt, för jag vet ju hur jag mådde när det bara gått ett par månader! Herregud, det var ju precis i början av sorgen, inte en chans att jag hade kunnat ta in en annan människa!
Allt har sin tid och alla är vi olika som sagt. Förstår att det är oerhört svårt att tänka sig en annan man i sitt liv när man har förlorat sitt livs kärlek. Kram till dig. Du kämpar på så bra!
Jag förstår din känsla samtidigt som jag kan le åt dina tankar när det gäller män som du ser på stan eller i affären. Jag tänker/känner samma sak även om min man i allra högsta grad lever här med mig. Jag tror som Kicki allt har sin tid
Ha en fortsatt bra söndag
Allas sorg ser olika ut och går olika fort, kanske var detta sättet för henne att gå vidare eller så har hon inte har sörjt färdigt.... och försöker "fuska sig förbi" sorgen på det sättet - men det brukar straffa sig och bubbla upp vid ett senare tillfälle i livet.
När du är redo, kommer du finna män attraktiva igen men det är som du säger - inte alls tid för dig för det ännu
Godmorgon :)
allt väl?
Hej, googlade fram din blogg. Jag är också änka men i äldre version. Oj, vad jag känner igen faserna, skulle inte kunna ta i någon ann.....mår illa utav bara tanken....osv. På detta året sen Stig dog har jag "rest i expressfart", som sagt alla är vi olika och det kan också bero på ålder, livserfarenheter, tidigare trauman osv. I alla fall. Jag har bara bloggat sedan januari, under kategorin Fröken Änka om min sorg. Småningom kommer jag att komma fram till min "resa" efteråt och i kategorin "Fröken änka vidare". Kanske kan just du då ha någon spegling i ditt liv. Kram från E-K en medmänniska i sorgen
Jag tänker som Anna att hon kanske smiter förbi sina riktiga känslor, sin blöta, arga sorg, genom att hitta nån ny att krypa ihop hos. Eller så finns det andra delar av sanningen som ingen av oss vet något om, i hennes relation till de båda männen.
Hur som helst så tror jag att det kan ta lång tid för dig, som hade ett så fint förhållande med M. Och du är inte alls redo för någon ny än. Arma karlar som du betraktar så. ;) De är kanske jättebra allihop (eller nån av dem iaf???) - men de har ju ett kardinalfel ingen av dem kan göra nåt åt: de är inte M.
Hej,
Vilken fantastisk blogg! Du beskriver allt som jag tänker, känner och funderar över. Jag blev änka i januari, då min man dog efter en tids cancer, 39 år gammal. Nu är jag ensam med två barn, 3 och 11 år. Skönt att läsa om någon som skriver som det faktiskt är, utan omskrivningar.......
Hej! Jag förlorade min man för snart tre år sedan. Änka vid 39 års ålder. Å vad jag känner igen mig när jag läser din blogg. Det som gjorde att jag måste svara dig var dina rader om relationer och rädslan över om du kommer att kunna släppa in någon igen.
När min man dog tyckte jag att alla karlar var äckliga. Jo! Det är sant! Jag minns att jag satt på en badstrand och rös när jag såg karlar i badbyxor. Tyckte alla var feta, håriga och äckliga. Tänkte att jag ALDRIG kommer att falla för någon igen. Trodde jag...
Av en slump lärde jag känna en "människa". Jag hade garden nere för han vara bara så snäll och fin och jag hade bara tankar på att han skulle vara min vän. Men... en vacker dag upptäckte jag att han hade nästlat sig in i mitt hjärta. Det blev några jobbiga månader innan jag erkände för mig själv och så småning om även för honom hur jag verkligen kände. Jag fann en vän, men också en ny kärlek. Han blir aldrig min förre man - men det vill jag heller inte! Han är en ny människa som faktiskt gör mig lycklig.
Jag lovar dig att allt kommer att ordna sig. Det tar sin tid, och det måste det få göra. Sörj din man, men fastna inte i sorgen.
Ps. Det är underbart att vara förälskad igen! Man har dåligt samvete från början, men jag insåg snabbt att min man inte skulle ha velat att jag skulle sitta ensam och olycklig resten av mitt liv.
Kramar till dig. Vill du "prata" med någon som vet hur du har det, så hör av dig på eposten. KRAM
