Sorgfågel

M:s och min "blev-tillsammans-dag" är passerad och förbi. Tricket för att ta sig igenom den var eneklt men effektivt: tidsbrist! Hela dagen gick i ett, vilket gjorde att jag inte hann sjunka ner alltför djupt i sorg och saknad. Det funkar ju, men å andra sidan finns det ju en poäng med att få sitta i lugn och ro och minnas - även om det gör en ledsen. Fast det lär komma många såna tillfällen ändå och har ju också gjort....

Jag var i alla fall uppe på kyrkogården och satte en bukett röda rosor vid graven och pratade med M som jag brukar göra där.


En annan grej som hände igår var att jag med Stora J på BUP igen. Och under över alla under, det verkade funka rätt bra! Vi har ju två stycken psykologer där och de delade på oss efter en stund, så den ene gick iväg med Stora J och den andra satt kvar och pratade med mig. Stora J var lite mer öppen den här gången, både i början och tydligen också när hon var själv med psykologen och hon tyckte det var okej att komma tillbaka en gång till!
Jag hade förberett henne innan, pratat om detta med henne och också tagit med lite saker som kunde hjälpa henne att öppna samtalet. Hon hade med sina teckningar som hon gjort av graven, minnesboken och fotona från sjukhuset, bårhuset och urnsättningen. Jag tänkte att det kunde dels hjälpa henne att hitta ord och dels ge psykologen "nycklar" till hennes situation.
Hoppas nu bara att det fortsätter gå bra och att hon kan känna stöd i att prata med dem!!