...Och en svart dag
Var på banken idag och började röja i allt som ska fixas med dem. Det är så himla mycket fortfarande!
En del av mig önskar att det var jag som hade dött istället för M! Då hade allting varit så väldigt mycket enklare rent affärsmässigt; klappat och klart för länge sen! Nu sitter jag här och ska ta ansvar för något som känns som om det växer mig över huvudet - samtidigt som jag helst bara vill lägga mig ner och dö av sorg!!
Mitt i alltihop verkar det ha slagit igenom i en mängd företagsregister att jag fått F-skattesedel. Bara idag har det ringt två olika flåshurtiga säljare från Göteborg och frågat efter "direktör L" och "nya företagaren L". Till den som ringde sist sa jag faktiskt rent ut att: "anledningen till att jag fått F-skattesedel är att jag tagit över jordbruket efter min döde man och det enda jag ska ägna mig åt är att så snyggt som möjligt avsluta och ordna upp allt!" Då tackade han för sig.
Jag önskar jag var död. Eller refrase: jag önskar att jag slapp all sorg, all gråt, alla orosmoment, allt som ska fixas. Jag önskar jag slapp vara så ensam.
Ojoj, vännen! Fy vad du tvingas gå igenom. Bra att du kan säga ifrån åt hurtbullarna som ringer. Kram!
Kära du! Tyvärr är det så här sorgen fungerar... När man tror att det börjar gå bättre så faller man djupare än djupast. Men det kommer till slut att bli längre och längre mellan dipparna. Och allt det praktiska är så jobbigt! Tänker på dig och önskar dig en bättre dag i morgon. Kram!
hej vän!
önskar så jag kunde vara hos dig o försöka hjälpa till...
sänder mängder med varma kramar
Min första tanke var som myzpyz - önskar jag kunde hjälpa till
kram till dig
Men skruttan, så himla genomgräsligt!! Jag vet hur jävliga de periodvis är, och att behöva ta det för dig nu... skakar på huvudet Du vet att det ÄR okej att säga "NEJ!" och lägga på va? Man får t o m avbryta mitt i en mening och säga det. Om man bara lägger på ringer de igen, men ett "NEJ!" brukar gå fram. Du ska ju inte behöva förklara... Fast det är klart, det lär ju vara jädrigt effektivt. 'muttrar åt säljarnas håll'
Nä, jag har funderat på en kommentar sedan jag läste det här inlägget första gången, när det var nytt, men orden har inte velat komma. Nu skiter jag i dem och skriver ändå. Det är så ofattbart orättvist alltsammans. Det är klart att tillvaron gungar för dig, att tårarna trycker på och att du känner att du vill ge upp. Men en minut i taget, ett andetag i taget, när det är som värst, så blir det lättare också även om den trösten är noll och inget värd när det är som allra värst...
Jag önskar så att jag kunde göra något konkret, att jag bodde närmare så jag kunde följa med dig, komma över med en middag eller vad som helst. Jag tänker på dig ofta, tänk om det kunde hjälpa!!
