Inkapslat
Men fortfarande finns det så mycket där inne som måste ut, som måste bearbetas, som måste gråtas, som måste pratas och skrivas om; det märker jag när jag är hos kuratorn och anhöriggruppen. Där får det fritt utlopp, där kommer de svåra tankarna och de smärtsamma tårarna.
Det blir nog så när man blir så besviken på de som borde funnits där, som du blivit det senaste halvåret. Jag vet inte, men det kanske är bra så, så är du inte lika sårbar? Bara du fortfarande får ur dig orden nånstans.
Det kanske är vad du behöver just nu, att få kapsla in sorgen inför "allmänheten" liksom. Huvudsaken är att du får ut den någonstans och det får du. Även om vi "bara" är nätvänner så kan du alltid släppa ut den hos mig vet du. Kramar Anna!
Så där är det för mig också. I början var jag som en öppen bok och sorgen och känslorna bara forsade ur mig. Idag är sorgen som ett ömmande sår täckt av en tunn hinna. Så fort nån rör vid den så rycker jag till och vill inte att nån "rotar runt där". Min sorg är min, rör den inte! Jag hade också "vänner" som svek. Nu har jag andra VÄNNER. Just dag är det 4 år sedan min "jordbävning".
Kram.
