Sorgfågel

Sista vakdagen för ett år sedan. Underbare sjukhusprästen läste en smärtsamt vacker bön och välsignelse över M, jag och min bror satt bredvid och storgrät. Till natten rullade änglarna på IVA in en säng och ställde bredvid M:s, så att jag slapp lämna honom när jag skulle sova. Jag fick sova bredvid honom, på handhållningsavstånd - annars hade jag inte sovit alls och det förstod de väl.

Satte 10 röda "sammetsrosor" (såna där som är så mörkt röda att de ser ut som sammet) vid graven idag och i morgon ska vi dit med ett roshjärta som floristen ska binda. Vi ska också tända gravljus; ett för oss var.

Smärtan rullar över mig i vågor; om och om igen. Jag har funkat på jobbet idag även om jag varit dämpad, men det tröttar.

Det blir bara värre och värre; jag antar att jag måste ner i det här djupa sorghålet ända ner till bottnen. Det är nästan som att vara tillbaka i allt det hemska; som att återuppleva det igen, fast inte på riktigt den här gången utan som onda minnen.

Allt ligger på ytan igen och all kraft går åt till att hålla ihop mig själv. Gråter jättelätt igen; jag som annars ju mer tiden gått fått svårare och svårare att nå de där tårarna. Nu är det nästan som i början - då när jag grät så fort jag försökte prata och hade all möda i världen att få stopp på gråten.

En annan sak som jag känner igen från första tiden är det där veliga; jag både vill och inte vill ha sällskap, både vill och inte vill vara ensam. Inget av det funkar och ingen duger. Jag har ju varit här förut, så jag vet vad det bottnar i: det är bara han som skulle duga - bara han som jag egentligen skulle vilja ha här. Och det går ju inte...
Hade dock min "änkekompis" Carina här i eftermiddags. Hon var nog en av de få som jag kan släppa inpå mig just nu. Hon vet, hon förstår, hon kan sitta mittemot när mina tårar bara rinner och eftersom hon känner samma sak skyggar hon inte.


Alla ni älskade fina vänner som så gärna vill hjälpa mig: bara så ni vet, hur många gånger ni än säger till mig: jag ringer inte när jag mår så här dåligt. Jag borde nog, men jag orkar inte! Jag har nog av att bara hålla ut, av att försöka andas och ta mig igenom minut för minut.

Riktigt jobbigt idag; djupdykning. Gråter sådär så jag tappar andan, så som jag gjorde på IVA när jag vakade. Saknar honom så himla mycket!!

Idag var det Den Sista Dagen Av Hopp; den sista dagen när jag fortfarande hoppades att han skulle vakna upp ur medvetslösheten. Sedan på natten blev han sämre och när jag kom tillbaka till IVA dagen efter fick jag prata med överläkaren som förklarade att han troligtvis inte skulle klara sig, att skadorna var för stora och att det bara var en fråga om tid. Efter det var det bara dödsvaka som gällde. Efter den här dagen har det bara varit förtvivlan; efter den här dagen dog jag också.....

Mellan M satte nyss på Barnkanalen på TV och där gick Bröderna Lejonhjärta. Signaturmelodin ljuder ut i rummet och jag flyttas brutalt tillbaka till begravningen: jag valde den temamusiken som inledningsmusik. Så vacker och så sorglig.....

http://www.youtube.com/watch?v=eYDYE9HU1sc

Inser att jag hela den här dagen på något sätt gått och väntat på att han ska komma hem. Att just den här dagen skulle en port öppna sig och jag skulle komma tillbaka till den "rätta tidsdimensionen" istället för den här twilight zonen som jag vistats i i ett år. För så har det känts; som om något gick fel den där dagen - det skulle inte vara så här, någon mixtrade med tillvaron och allt blev en vaken mardröm som jag inte kunnat ta mig ur.
Jag VET ju med förnuftet att han inte kommer tillbaka, inte ens idag när året fullbordats utan honom hos mig. Men hjärtat förstår inte. Jag vet att jag har skrivit det förr, och det är fortfarande så.

Idag är det den 27 augusti; den sista dagen han levde. Den dagen allt hände, den dagen han fick det där oförklarliga astmaanfallet. Den sista dagen jag kan säga: "idag för ett år sedan fanns han".

Idag för ett år sedan var han hos mig....

Det är extra svårt idag, smärtan river och gör illa, allt kommer tillbaka. Från och med nu känns det som att jag går in i en skärseld igen; nu och framåt ett tag genom den här dagen, vak-dagarna, dödsdagen, de kaotiska dagarna precis efter, begravningsdagen.

Drömde om honom inatt, jag som nästan aldrig drömmer om honom. Jag tror att det beror på att jag fortfarande blockerar det på nåt sätt, att jag fortfarande inte skulle orka släppa fram det. Men i natt drömde jag och han var där och överöste mig med all den kärlek som han hade. Aldrig blir jag så älskad igen - det spelar ingen roll vad folk säger och tror: "klart du kommer att träffa nån annan så småningom!" Jo, jag kanske träffar nån, men aldrig på det sättet. Jag tror att det är få som kan älska så mycket som han.

Saknar honom så mycket!.....

Jag ska jobba idag, men börjar inte förrän vid lunch. På dödsdagen däremot har jag tagit ledigt, det blir en dag att bara vara och minnas och ta sig igenom utan krav. Men idag ska jag och Lilla J åka till kyrkogården innan jobbet med blommor till graven.

Jag hatar att gå och lägga mig ensam! Jag vill att han ska ligga där bredvid, pussa mig godnatt och hålla om mig som han alltid gjorde. Jag vill kunna sträcka ut handen det första jag gör när jag vaknar och känna att han ligger bredvid.
Jag vill ligga och titta på honom när han sover; hans mörka ögonfransar så vackra när de vilar mot kinden! Jag vill höra rofyllda, lugna andetag förutom mina. Jag vill kunna krypa intill och värma mig på honom; han som alltid var så varm när han sov.

Jag sitter alltid uppe för länge om kvällarna, så jag har konstant sömnbrist. Men det är inte så konstigt, det beror ju på att jag avskyr att sova själv.

Varje dag blir värre och värre; det är som en nedräkning...

Idag har jag pratat med intensivvårdsavdelningen där han låg för att kolla upp om det gick att göra tester efter lantbruksgifter på eventuella blodprov eftersom dessa skulle sparas i 1 år. När han dog var det tal om att man kunde göra så, han hade själv nämnt för sin bror strax innan allt hände att det verkade vara något konstigt med sprutmedlet, så vi fick det inskrivet i journalen. Nu gick inte detta att göra och det som sparades var vävnadprov (görs eftersom han var donator) och det hade troligen inte gått på blodprov heller.
Det spelar ingen större roll, jag kände mest att jag ville kolla upp möjligheten eftersom tiden snart var ute. Men i alla fall, det var svårt att prata med dem på IVA igen, det tog mig tillbaka till då. Sköterskan jag pratade med kände dessutom till och med igen mig på min röst när jag presenterade mig; hon kom mycket väl ihåg mig och M! Är inte det förunderligt ändå - så många patienter och svåra fall som passerar genom IVA hela tiden under ett helt år? Ändå visste hon precis vem jag var och min och M:s historia!

Har nära till tårar och nära till att bryta ihop hela tiden nu. Det känns som att balansera på en väldigt skarp knivsegg. Känner mig så skör och liksom "tunn"; att hinnan mellan den fungerande masken utåt och sorgen och tårarna inuti är väldigt tunn just nu.
Tänker mycket på att detta var de sista dagarna han levde; att för ett år sedan var allt normalt  för de sista dagarna. Efter det blev världen aldrig mer som den skulle....

Har reflekterat en hel del på sistone över att det nu är de sista dagarna som jag kan tänka tankar som: "för ett år sedan fanns han!", "idag för ett år sedan gjorde vi det och det!". Så har jag tänkt hela den här tiden, men snart är det inte så längre. Snart kommer det att vara mer än "ett år sedan" som han fanns. Det kanske låter obetydligt, men det skapar på något vis ett avstånd till honom och till det liv vi hade - och det gör mig ledsen. Jag vill inte att han ska försvinna i något fjärran "för flera år sedan"!!

Varför, VARFÖR tror folk att jag blir tröstad av att höra: "du är ju ung!" Skulle det vara bra menar de? Hurdå? "Åh, hurra, jag är ju ung, så många år kvar att leva jippi - för det är ju jättekul att leva utan M!!".....? Eller "åh, hurra, jag är ju så ung och kan träffa någon ny, jamen då går jag genast ut och letar upp någon, för det är jag ju verkligen redo för!".....? "Och det är ju jättelätt att träffa någon när man är ensam 24-7 med tre barn!"....?
Ja, jag är jävligt ironisk.

Det går väldigt upp och ner de här dagarna, i tvära kast som är svåra att hänga med i. Som tur är funkar det rätt bra att jobba än så länge; det blir till och med lite andrum. När jag sedan kommer hem och det blir kväll och tyst i huset kommer all saknad, alla tankar och alla flashbacks.

Sitter och grubblar och ruvar på en "In memoriam"-annons som jag vill sätta in i lokaltidningen nu till 1-årsdagen. Det är en grej jag VILL göra, men som gör ont och därför drar jag på det. Jag vet att jag kommer att få det gjort, men också att jag måste "värka" fram den.

Har precis varit ensam uppe vid graven och gråtit en lång, lång stund. Nu är jag jättetrött; sådär som man bara blir av att storgråta riktigt mycket. Det minns jag också från vakandet på IVA; att varje gråtattack där avslutades med en stor gäsp. Man blir så trött och gör åt så mycket syre att kroppen reagerar så. Jag minns också hur jag då grät så att jag faktiskt tappade andan; att jag på allvar trodde att jag skulle kvävas för jag kunde inte andas.


Det blir svårare och svårare för varje dag, det märks tydligt. Och det är ju inte bara själva dödsdagen den 1: e, utan alla dagar runtomkring som kommer att kännas jobbiga. Den 27 augusti när han fick anfallet, de där dagarna jag vakade på IVA, dödsdagen, de hemska dagarna precis efter, begravningsdagen, alla de tomma dagarna efter begravningen när jag rastlöst vankade omkring här hemma; väntandes på någon som aldrig mer skulle komma hem. Jag önskar att jag fick gömma mig i en enslig grotta eller något och inte komma fram förrän oktober!

Känner så tydligt att jag går in i en sämre period igen. Det följer ett givet mönster; bara det att numera är det längre mellan dipparna. Men jag märker det - det är som att dras ner i en virvel av sorg och man kan inte göra annat än att bara hänga med och härda ut. Antar att det beror på att dödsdagen närmar sig; av alla dagar under sorgeåret är detta den jag fasat för mest!

Tänker tillbaka mer och mer också, det har väl också att göra med att det snart är ett år sedan. Minnen, flashbacks, smärtsamma bilder. Hur orkade jag? Hur kunde jag överhuvudtaget stå upp??

Just ikväll är bilden i huvudet den när jag står vid hans kista på begravningen. Stora J och Mellan M står bredvid mig och gråter och i famnen bär jag Lilla J. Jag lägger handen på kistan och klappar den, om och om igen. I kyrkans ljudanläggning spelas "Fields of gold" upp. Jag ser ingen annan av alla de som är där, jag vet inte vilka de är. Det är bara jag, barnen och kistan. Jag har så svårt att förstå att han verkligen ligger i den där kistan, men när jag ser på fotoförstoringen av honom som står bredvid på ett bord, då känns han nära, då ger han mig styrka.
Jag är inte säker på att någon annan i kyrkan hör det, men när vi klappar kistan säger Lilla J i min famn "pappa!". Hur kan hon veta, hur kan hon förstå att han ligger där i? Hon är bara 1 år och 3 månader.

Förändringen som augusti innebär bär med sig småsorgsna påminnelser:
Ute mullrar skördetröskorna - det var skörd när M dog. Svärfar tröskade de sista kornfälten när M låg på sjukhuset, han sa att det var det mesta han kunde gör för M; att få in all den där säden som det hade lagts ner så mycket jobb på.
Äpplena har börjat ramla ner i trädgården - jag förknippar den allra första sorgetiden med äpplen. Jag kunde inte äta någon fast föda; det gick bara inte att tugga och svälja, så min familj som var här hela tiden i början kokade äppelkräm av alla falläpplena och det kunde jag äta.
Vinden, luften, den mörka grönskan; allt är så likt som då - jag minns hur jag länge, länge gick rastlöst och oroligt ute på gårdsplanen och tittade bortåt svängen där han borde ha kommit gående  som han gjorde när han jobbat klart. Hur jag inte kunde få in i huvudet att han var borta och aldrig mer skulle komma hem.

Jag har börjat fasa för den 1 september; årsdagen, dagen när han dog. Av alla dessa "första-året-dagar" känns det som att den kommer att bli allra värst! Men jag har i alla fall tagit ledigt från jobbet den dagen, för så mycket förstår jag ju att då ska jag inte vara bland människor, inte behöva prestera, inte behöva ta på den där "masken" som är utåt.

Men annars har jag mått rätt hyfsat en tid nu och det är ju något att vila i. Det har nästan känts normalt och det har funnits lite glädje. Men jag har lärt mig att jag på något sätt måste få ihop de två halvorna som är jag; den stora halvan som är sorgen och änkebiten och den lilla halvan som är den där tjejen som på ytan verkar så glad och skojfrisk och lättsam. De måste smältas ihop mer till en enda, för som det är nu är skiljelinjen emellan för stor och det har orsakat mig problem. Jag vill inte säga för mycket, men det är lite om hur jag får andra att förstå att de två är samma; att de ryms i samma person och att man måste ta tag i båda sidorna. Och jag måste lära mig att bli mer tydlig; att tidigt plocka in sorgedelen, även om det känns som att jag vill dölja den.

"Elisabeth" skriver i en kommentar här en mening som fastnar:

Och ibland minns jag att jag kunde känna att det var rätt skönt att hålla en fasad, då kunde den få va där i frontlinjen & jag kunde lulla runt i mitt eget.

Det ligger något i det, helt klart. Även om jag tycker det är jobbigt med den där fasaden som känns så falsk, så är den kanske också skönt på något vis. Ett sätt att staga upp tillvaron, en "övningskörning" inför det mer normala liv som man förhoppningsvis så småningom kommer att hitta till. Jag kände samma när jag igår satt och chattade med en tjejkompis (som vet det mesta om min sorg och därför är bra att prata med) om det här med att dejta, träffa män och liknande. En värld som ännu känns lite främmande och osäker och konstig och ett bra steg bortanför min horisont! Men genom att bara prata om det blir det liksom mindre skrämmande och något som kanske så småningom kan bli en verklighet.

Det är på såna samtal jag märker att jag ändå går framåt; hade vi pratat så för ett halvår sedan hade jag blivit illamående! Nu kan jag ändå känna att: "visst, nån gång så...."
Fast vad som än händer, vart jag än hamnar, vilken tillvaro det än mynnar ut i, så kommer jag alltid att bära med mig M! Jag kommer alltid att älska M.

Jag längtar efter den dagen när jag kan känna att jag lever fullt ut igen. Efter den dagen när jag kan känna ren glädje igen. När jag inte känner mig som en skugga utan som en hel person igen.

När någon dör så dör den andre också! Jag dog också den där septemberdagen; bara det att mig dödförklarade de inte! Hon som var jag dog och jag vet fortfarande inte hur mycket som är kvar eller vem jag blir. Därför känner jag mig som en skugga - det ser ut som om jag fungerar helt normalt, men det är mycket skådespeleri och inuti finns alltid den där tomheten och ensamheten.
Tro inte att sorg har gått över bara för att den ni ser verkar fungera bättre eller ser glad ut - den personen har bara lärt sig maskera bättre!! Sorgen är bara min nu; den bor i ett rum längst in och plockas bara fram i småbitar inför speciellt utvalda.

Skitdag idag; skit på jobbet, jag är i dålig psykisk form och känner att jag inte tål särskilt mycket. Dras ner i sorgspiralen; känner mig nedstämd, ledsen, sur, arg, irriterad. Vill inget, orkar inte med någon, är så trött på allt det här.
Ofta kommer den tanken: "nä, nu får det fasen vara nog! Nu får det vara slut på det här, nu har jag sörjt tillräckligt - ge mig min man tillbaka och låt någon annan ta över nu!!" Jag VET ju att det här aldrig tar slut - möjligtvis bara ändrar form och dämpas - men ändå! Jag känner mig ändå som en trött-ilsken 5-åring som stampar med foten och vrålar: "NEJ, JAG VILL INTE!"

Jag blir också mer och mer trött på att behöva beskriva för folk vad som hänt och hur jag känner mig. Och jag har hört alla replikerna nu, de tröstar inte längre! När jag talar om att jag mist min man och folk skrynklar ihop ansiktet och blir så besvärade och liksom: "men åååh, vad jobbigt, förlåt jag visste inte...!" och jag då av nån konstig anledning har ansvar för att få dem att inte känna sig så obekväma!? Det känns minst sagt bakvänt och vid det här laget också rätt tröttsamt!

Jag vänjer mig aldrig vid den där känslan, att var jag än är, med vem eller vilka jag än är, så känner jag mig alltid ensam!! Alltid ensam, för att han inte är hos mig längre!
Var på U2:s konsert på Ullevi i fredags i sällskap med två jättetrevliga tjejbekanta samt ca.55 000 andra människor och ändå infinner sig den där ensamhetskänslan! Jag bär den med mig och den kommer inifrån - oavsett hur många som jag omges av.
Men det var skönt ändå att det gick bra att gå på konserten; att det var kul och trevligt, för det var konserten jag och M skulle sett ihop. Och när de rev av "Vertigo" som han gillade så mycket är jag säker på att det hördes ända upp till M:s himmel!