Sorgfågel

Skitdag idag; skit på jobbet, jag är i dålig psykisk form och känner att jag inte tål särskilt mycket. Dras ner i sorgspiralen; känner mig nedstämd, ledsen, sur, arg, irriterad. Vill inget, orkar inte med någon, är så trött på allt det här.
Ofta kommer den tanken: "nä, nu får det fasen vara nog! Nu får det vara slut på det här, nu har jag sörjt tillräckligt - ge mig min man tillbaka och låt någon annan ta över nu!!" Jag VET ju att det här aldrig tar slut - möjligtvis bara ändrar form och dämpas - men ändå! Jag känner mig ändå som en trött-ilsken 5-åring som stampar med foten och vrålar: "NEJ, JAG VILL INTE!"

Jag blir också mer och mer trött på att behöva beskriva för folk vad som hänt och hur jag känner mig. Och jag har hört alla replikerna nu, de tröstar inte längre! När jag talar om att jag mist min man och folk skrynklar ihop ansiktet och blir så besvärade och liksom: "men åååh, vad jobbigt, förlåt jag visste inte...!" och jag då av nån konstig anledning har ansvar för att få dem att inte känna sig så obekväma!? Det känns minst sagt bakvänt och vid det här laget också rätt tröttsamt!