Värre och värre
Allt ligger på ytan igen och all kraft går åt till att hålla ihop mig själv. Gråter jättelätt igen; jag som annars ju mer tiden gått fått svårare och svårare att nå de där tårarna. Nu är det nästan som i början - då när jag grät så fort jag försökte prata och hade all möda i världen att få stopp på gråten.
En annan sak som jag känner igen från första tiden är det där veliga; jag både vill och inte vill ha sällskap, både vill och inte vill vara ensam. Inget av det funkar och ingen duger. Jag har ju varit här förut, så jag vet vad det bottnar i: det är bara han som skulle duga - bara han som jag egentligen skulle vilja ha här. Och det går ju inte...
Hade dock min "änkekompis" Carina här i eftermiddags. Hon var nog en av de få som jag kan släppa inpå mig just nu. Hon vet, hon förstår, hon kan sitta mittemot när mina tårar bara rinner och eftersom hon känner samma sak skyggar hon inte.
Alla ni älskade fina vänner som så gärna vill hjälpa mig: bara så ni vet, hur många gånger ni än säger till mig: jag ringer inte när jag mår så här dåligt. Jag borde nog, men jag orkar inte! Jag har nog av att bara hålla ut, av att försöka andas och ta mig igenom minut för minut.
Vi finns här och läser när du vill skriva av dig... Finns här i stillhet och räcker ut en virituell hand som du kan ta när och om du känner för det. En minut i taget, det är klokt att göra så.
Kramar om
Det är klokt att ta en minut i taget....snart kan du kanske ta en timme i taget...
Du vill vara för dig själv och det är okey, vi finns för dig och stöttar dig i tanken!!
Kram
Men vi är många som finns här och ibland kan det trösta bara att veta det. Och du behöver inte ringa, jag ringer dig och om du orkar så svarar du, om inte så hörs vi när du gör det. Inga krav, vännen, andas bara och ta en stund i taget.
I morgon kommer ni finnas i mina tankar mest hela tiden, jag håller dig i handen och tänder ett ljus för M. Och när klockan slår 15 ska jag ska tänka extra på honom och er, hans underbara familj!
/Varma kramar Anna!
