Nedräkning
Idag har jag pratat med intensivvårdsavdelningen där han låg för att kolla upp om det gick att göra tester efter lantbruksgifter på eventuella blodprov eftersom dessa skulle sparas i 1 år. När han dog var det tal om att man kunde göra så, han hade själv nämnt för sin bror strax innan allt hände att det verkade vara något konstigt med sprutmedlet, så vi fick det inskrivet i journalen. Nu gick inte detta att göra och det som sparades var vävnadprov (görs eftersom han var donator) och det hade troligen inte gått på blodprov heller.
Det spelar ingen större roll, jag kände mest att jag ville kolla upp möjligheten eftersom tiden snart var ute. Men i alla fall, det var svårt att prata med dem på IVA igen, det tog mig tillbaka till då. Sköterskan jag pratade med kände dessutom till och med igen mig på min röst när jag presenterade mig; hon kom mycket väl ihåg mig och M! Är inte det förunderligt ändå - så många patienter och svåra fall som passerar genom IVA hela tiden under ett helt år? Ändå visste hon precis vem jag var och min och M:s historia!
Har nära till tårar och nära till att bryta ihop hela tiden nu. Det känns som att balansera på en väldigt skarp knivsegg. Känner mig så skör och liksom "tunn"; att hinnan mellan den fungerande masken utåt och sorgen och tårarna inuti är väldigt tunn just nu.
Tänker mycket på att detta var de sista dagarna han levde; att för ett år sedan var allt normalt för de sista dagarna. Efter det blev världen aldrig mer som den skulle....
Skillnaden mellan oss är stor på många sätt. Likheterna att vi båda räknar ner "1 år sedan". Pappa dog den 24 september så han fanns med lite längre än din M. En annan skillnad som slog mig nu är att M ju var sig själv, i högsta grad levande och med ända tills han fick sitt anfall. Jag kan förstå känslan i "för 1 år sedan" med saknad... Själv känner jag att den här tiden för 1 år sedan vill jag inte ha tillbaka. Jag åkte ifrån min pappa i början av juli - när vi kom tillbaka i september hade cancern helt tagit över, han kunde inte längre tala och var utan tvekan döende...
Är det bra att jobba? Eller är det sten på börda? Du kanske ska sjukskriva dig den här veckan? Jag önskar det fanns något mer att göra än att vara med dig i tanken. Önskar tex att vi bodde närmare, så jag åtminstone kunde finnas till hands fysiskt också.
Kramar!
kära älsklingen...
vad ska man säga? önskar så att jag kunde komma o hålla om dig, bara vara där o ta hand om dig o barnen fixa allt det vardagliga praktiska!
om du vill så packar jag o barnen in oss i bilen o kommer nästa vecka (maken är borta så dom måste med isåfall). jag tar ledigt o kommer genast!!!
kramar o kärlek
Förstår din tanke så, att allt var normalt för ett år sen och sen blev det aldrig mer sig likt..
Kram.
Kram och åter kram.
