Mer om den där fasaden
"Elisabeth" skriver i en kommentar här en mening som fastnar:
Och ibland minns jag att jag kunde känna att det var rätt skönt att hålla en fasad, då kunde den få va där i frontlinjen & jag kunde lulla runt i mitt eget.
Det ligger något i det, helt klart. Även om jag tycker det är jobbigt med den där fasaden som känns så falsk, så är den kanske också skönt på något vis. Ett sätt att staga upp tillvaron, en "övningskörning" inför det mer normala liv som man förhoppningsvis så småningom kommer att hitta till. Jag kände samma när jag igår satt och chattade med en tjejkompis (som vet det mesta om min sorg och därför är bra att prata med) om det här med att dejta, träffa män och liknande. En värld som ännu känns lite främmande och osäker och konstig och ett bra steg bortanför min horisont! Men genom att bara prata om det blir det liksom mindre skrämmande och något som kanske så småningom kan bli en verklighet.
Det är på såna samtal jag märker att jag ändå går framåt; hade vi pratat så för ett halvår sedan hade jag blivit illamående! Nu kan jag ändå känna att: "visst, nån gång så...."
Fast vad som än händer, vart jag än hamnar, vilken tillvaro det än mynnar ut i, så kommer jag alltid att bära med mig M! Jag kommer alltid att älska M.
Och ibland minns jag att jag kunde känna att det var rätt skönt att hålla en fasad, då kunde den få va där i frontlinjen & jag kunde lulla runt i mitt eget.
Det ligger något i det, helt klart. Även om jag tycker det är jobbigt med den där fasaden som känns så falsk, så är den kanske också skönt på något vis. Ett sätt att staga upp tillvaron, en "övningskörning" inför det mer normala liv som man förhoppningsvis så småningom kommer att hitta till. Jag kände samma när jag igår satt och chattade med en tjejkompis (som vet det mesta om min sorg och därför är bra att prata med) om det här med att dejta, träffa män och liknande. En värld som ännu känns lite främmande och osäker och konstig och ett bra steg bortanför min horisont! Men genom att bara prata om det blir det liksom mindre skrämmande och något som kanske så småningom kan bli en verklighet.
Det är på såna samtal jag märker att jag ändå går framåt; hade vi pratat så för ett halvår sedan hade jag blivit illamående! Nu kan jag ändå känna att: "visst, nån gång så...."
Fast vad som än händer, vart jag än hamnar, vilken tillvaro det än mynnar ut i, så kommer jag alltid att bära med mig M! Jag kommer alltid att älska M.
Kommentarer
Postat av: emkh
Jag vill bra skicka mina varma hälsningar, du skriver så fint. Stort kram
Postat av: -ME-
Jag vet att jag är fullständigt usel på att kommentera nu för tiden, men jag läser så ojämnt ofta och det känns så fånigt att kommentera när många dagar har gått. Men det som är tydligt är att det HAR hänt något med dig. Även om du kanske inte känner det själv, även om det vi ser kanske är delar av den där fasaden, så händer det ändå något. Och det förringar inte M men ger dig möjligheten till ett liv som är lättare än det du haft det senaste året. Kram!
Postat av: Elisabeth
Håller med dig maximalt!
Absolut jättefalskt, men alla andra känslor är så äkta & så fullständigt in i märg & ben, så ibland var det skönt att få låtsas!
Trackback
