Sorgfågel

Känner så tydligt att jag går in i en sämre period igen. Det följer ett givet mönster; bara det att numera är det längre mellan dipparna. Men jag märker det - det är som att dras ner i en virvel av sorg och man kan inte göra annat än att bara hänga med och härda ut. Antar att det beror på att dödsdagen närmar sig; av alla dagar under sorgeåret är detta den jag fasat för mest!

Tänker tillbaka mer och mer också, det har väl också att göra med att det snart är ett år sedan. Minnen, flashbacks, smärtsamma bilder. Hur orkade jag? Hur kunde jag överhuvudtaget stå upp??

Just ikväll är bilden i huvudet den när jag står vid hans kista på begravningen. Stora J och Mellan M står bredvid mig och gråter och i famnen bär jag Lilla J. Jag lägger handen på kistan och klappar den, om och om igen. I kyrkans ljudanläggning spelas "Fields of gold" upp. Jag ser ingen annan av alla de som är där, jag vet inte vilka de är. Det är bara jag, barnen och kistan. Jag har så svårt att förstå att han verkligen ligger i den där kistan, men när jag ser på fotoförstoringen av honom som står bredvid på ett bord, då känns han nära, då ger han mig styrka.
Jag är inte säker på att någon annan i kyrkan hör det, men när vi klappar kistan säger Lilla J i min famn "pappa!". Hur kan hon veta, hur kan hon förstå att han ligger där i? Hon är bara 1 år och 3 månader.