Flashbacks från helvetet: gråtattacker
Det blir svårare och svårare för varje dag, det märks tydligt. Och det är ju inte bara själva dödsdagen den 1: e, utan alla dagar runtomkring som kommer att kännas jobbiga. Den 27 augusti när han fick anfallet, de där dagarna jag vakade på IVA, dödsdagen, de hemska dagarna precis efter, begravningsdagen, alla de tomma dagarna efter begravningen när jag rastlöst vankade omkring här hemma; väntandes på någon som aldrig mer skulle komma hem. Jag önskar att jag fick gömma mig i en enslig grotta eller något och inte komma fram förrän oktober!
Jag känner så väl igen den där bävan inför ettårsdagen. Alldeles nyligen gick jag själv igenom den, och har precis kommit ut på andra sidan de sista veckorna, dödsdagen, väntansdagarna och till sist begravningen.
Innan hade jag bestämt mig att jag inte skulle tänka "idag för ett år sen.." dag för dag, men så blev det så ändå. Socialstyrelsen skulle ta upp Lex Marian, och jag fick gå igenom journaler osv ännu en gång - nästan på dagen ett år efteråt. Det var förstås väldigt jobbigt. Jag våndades, grät, och skrev. Men så himla skönt när det var klart. Jag kände mig renad, som att jag äntligen hade begråtit varje steg.
Vi, dottern och jag, bestämde tidigt att vi skulle planera in saker till ettårsdagen. Inte bli sittande inne. Ut på picknick, spela minigolf, kolla på foton och prata om de goda minnena. Nu var vädret inget vidare så det blev lunch på café. Ingen av oss ville stöka med matlagning & disk så vi åt middag ute. Inget märkvärdigt, vi vill inte göra dödsdagen så himla viktig - hellre fira födelsedagen och att han har levat.
Sedan blir det ändå som det brukar bli, själva dagen går bra, men dagen efter råder känslomässig baksmälla och tårar trillar för minsta lilla. Vi satte oss i bilen och bara åkte iväg. Satt på en rastplats, fikade och spelade fia med knuff tills getingarna jagade iväg oss.
Jag hoppas att de här veckorna blir så bra de kan bli för dig och barnen. Tänker på er
/k
Det jag skriver här är kanske ingen tröst,men din kropp orkar inte ta in allt från början och ju lägre tiden går så blir det bara mer och mer jobbigt. Sanningen..att han inte kommer tillbaka blir mer påtaglig. Låt det tid,sörj hur länge som helst,när som helst, det är bättre allt kommer de första åren.
Tänker på dig och dina barn.
Många varma kramar från mig!
'stor kram'
