Augusti påminner
Förändringen som augusti innebär bär med sig småsorgsna påminnelser:
Ute mullrar skördetröskorna - det var skörd när M dog. Svärfar tröskade de sista kornfälten när M låg på sjukhuset, han sa att det var det mesta han kunde gör för M; att få in all den där säden som det hade lagts ner så mycket jobb på.
Äpplena har börjat ramla ner i trädgården - jag förknippar den allra första sorgetiden med äpplen. Jag kunde inte äta någon fast föda; det gick bara inte att tugga och svälja, så min familj som var här hela tiden i början kokade äppelkräm av alla falläpplena och det kunde jag äta.
Vinden, luften, den mörka grönskan; allt är så likt som då - jag minns hur jag länge, länge gick rastlöst och oroligt ute på gårdsplanen och tittade bortåt svängen där han borde ha kommit gående som han gjorde när han jobbat klart. Hur jag inte kunde få in i huvudet att han var borta och aldrig mer skulle komma hem.
Jag har börjat fasa för den 1 september; årsdagen, dagen när han dog. Av alla dessa "första-året-dagar" känns det som att den kommer att bli allra värst! Men jag har i alla fall tagit ledigt från jobbet den dagen, för så mycket förstår jag ju att då ska jag inte vara bland människor, inte behöva prestera, inte behöva ta på den där "masken" som är utåt.
Men annars har jag mått rätt hyfsat en tid nu och det är ju något att vila i. Det har nästan känts normalt och det har funnits lite glädje. Men jag har lärt mig att jag på något sätt måste få ihop de två halvorna som är jag; den stora halvan som är sorgen och änkebiten och den lilla halvan som är den där tjejen som på ytan verkar så glad och skojfrisk och lättsam. De måste smältas ihop mer till en enda, för som det är nu är skiljelinjen emellan för stor och det har orsakat mig problem. Jag vill inte säga för mycket, men det är lite om hur jag får andra att förstå att de två är samma; att de ryms i samma person och att man måste ta tag i båda sidorna. Och jag måste lära mig att bli mer tydlig; att tidigt plocka in sorgedelen, även om det känns som att jag vill dölja den.
Ute mullrar skördetröskorna - det var skörd när M dog. Svärfar tröskade de sista kornfälten när M låg på sjukhuset, han sa att det var det mesta han kunde gör för M; att få in all den där säden som det hade lagts ner så mycket jobb på.
Äpplena har börjat ramla ner i trädgården - jag förknippar den allra första sorgetiden med äpplen. Jag kunde inte äta någon fast föda; det gick bara inte att tugga och svälja, så min familj som var här hela tiden i början kokade äppelkräm av alla falläpplena och det kunde jag äta.
Vinden, luften, den mörka grönskan; allt är så likt som då - jag minns hur jag länge, länge gick rastlöst och oroligt ute på gårdsplanen och tittade bortåt svängen där han borde ha kommit gående som han gjorde när han jobbat klart. Hur jag inte kunde få in i huvudet att han var borta och aldrig mer skulle komma hem.
Jag har börjat fasa för den 1 september; årsdagen, dagen när han dog. Av alla dessa "första-året-dagar" känns det som att den kommer att bli allra värst! Men jag har i alla fall tagit ledigt från jobbet den dagen, för så mycket förstår jag ju att då ska jag inte vara bland människor, inte behöva prestera, inte behöva ta på den där "masken" som är utåt.
Men annars har jag mått rätt hyfsat en tid nu och det är ju något att vila i. Det har nästan känts normalt och det har funnits lite glädje. Men jag har lärt mig att jag på något sätt måste få ihop de två halvorna som är jag; den stora halvan som är sorgen och änkebiten och den lilla halvan som är den där tjejen som på ytan verkar så glad och skojfrisk och lättsam. De måste smältas ihop mer till en enda, för som det är nu är skiljelinjen emellan för stor och det har orsakat mig problem. Jag vill inte säga för mycket, men det är lite om hur jag får andra att förstå att de två är samma; att de ryms i samma person och att man måste ta tag i båda sidorna. Och jag måste lära mig att bli mer tydlig; att tidigt plocka in sorgedelen, även om det känns som att jag vill dölja den.
Kommentarer
Trackback
