Sorgfågel

När vi var på Lanzarote hade jag med mig några pocketböcker att läsa. En av dem var Marian Keys "Är det någon där?" Lättsmält chic lit som hennes andra böcker tänkte jag men det visade sig vara mer än så. Efter att ha läst en tredjedel av boken insåg jag att den handlade om mig.

Axplock ut boken som handlar om Anna och hur hon tacklar tillvaron efter sin makes död, den är fullproppad med igenkännande beskrivningar:

"Jag for till arbetet och tänkte: Aidan är död. Aidan har dött.Jag hade egentligen inte insett det förrän nu. Jag menar, jag visste att han hade dött, men jag hade aldrig trott att det skulle visa sig vara permanent."


"Jag tog mig igenom varje dag och det enda som höll mig upp var hoppet om att morgondagen skulle bli lättare. Men det var den inte. Alla dagar var precis likadana. Fruktansvärda, ofattbara, som om jag hade gått in genom fel dörr och hamnat i en tillvaro som på alla sätt var identisk med mitt tidigare liv, bortsett från en stor, ofrånkomlig skillnad."


"Alla hans åsikter och tankar och minnen och förhoppningar och känslor; allt som var unikt för just honom, allt som gjorde honom till en speciell människa - det kunde inte bara vara borta."


"Fast somliga dagar glömde jag att han var död. Jag menar, bokstavligt talat bara för ett ögonblick, oftast när jag kommit hem från jobbet på kvällarna: plötsligt insåg jag att jag väntade på att han skulle komma in genom dörren. Eller så hände det något lustigt och jag tänkte: det måste jag berätta för Aidan. Och så överväldigades jag av fasa, jag började svettas och svarta prickar dansade framför ögonen - fasan över att han hade tagits ifrån mig. Förflyttad från den här världen, från den här tillvaron som levande, till något ställe där jag aldrig kunde leta upp honom."


"Jag behövde prata med honom. Jag skulle ha gett allt jag ägde, jag skulle vara beredd att dö själv, om jag bara fick prata med honom i fem minuter."


- "Men för Guds skull. Det här är ju precis det jag menar! Jag ser ju hur du ägnar all din tid åt arbetet för att försöka glömma..."
-"Jag försöker inte alls glömma!" Det var en hemsk tanke: det allra sista jag ville var att glömma.
-  "Jag försöker...." Hur skulle jag uttrycka det? "...Jag försöker komma så långt att jag kan minnas." Jag blev tyst men fortsatte sedan  -"Så att jag kan minnas utan att smärtan tar död på mig".


"Jag tvekade. Jag kunde inte förmå mig att uttala "D"-ordet: det var tabu. Alla visade medkänsla med min "tragedi" eller "min stora förlust", men ingen ville säga ordet "död", och det gjorde att jag ofta kände ett gruvligt tvång att högt och ljudligt säga "Aidan har faktiskt dött. Han är död. Död, död, död, död, död död, död,DÖD. Där ser ni! Det är bara ett ord - inget man behöver vara rädd för!"
Men jag sa aldrig något: det var ju inte deras fel. Vi får ingen undervisning i att handskas med döden, trots att den drabbar oss alla och trots att den är det enda som är säkert här i livet."


"Jag var inte den verkliga Anna nu. En tanke slog mig: det skulle jag kanske aldrig mer bli. För det enda som kunde återställa allt till det gamla var om Aidan inte hade dött, och det skulle aldrig ske. Skulle jag hålla andan i all evighet i väntan på att världen blev sig lik igen?"


" Så jäkligt som det bara kunde bli: jag klarade inte av att umgås med folk och jag ville inte vara ensam. Plötsligt ändrades mitt perspektiv och blev en enorm panoramabild, jag befann mig ute i rymden och såg på världen. Jag kunde se miljontals människor som allihop var prydligt inplacerade i sina respektive världar. Sedan såg jag mig själv - jag hade förlorat min plats i universum. Den var stängd nu, och det fanns ingenstans för mig att ta vägen."



                                                           

Gud, vad svårt jag har för att gå och lägga mig! Sitter uppe för länge fast jag vet att jag egentligen behöver sova. Men dels tar det emot att gå och lägga sig ensam i sängen när man är van vid att sova bredvid M och dels är jag rädd för den där svåra stunden när jag ligger och ska försöka somna och tankarna väller fram och sorgen är som mest smärtsam!
Det var en bra sak med Lanzarote - där var det mycket lättare att somna! Lade mig tidigt, var trött på ett bra sätt, somnade lätt. Jag behövde inte ta insomningstablett en enda gång på hela den veckan - här hemma måste jag ta var och varannan kväll.

Har precis tittat på SVT1:s nya dokumentärserie "På liv och död" om organtransplantationer. Det var riktigt, riktigt jobbigt!! M var ju donator och att se Sahlgrenska, transplantationskoordinatioerna (varav "vår" koordinator skymtade förbi), proceduren, ingreppet - det var upprivande! Jag satt i soffan och storgrät med M:s fotografi i famnen. Ändå visste jag att jag var tvungen att titta, för annars hade jag bara undrat. Nu var detta avsnittet - som handlade om en man som tog emot en lever - nog inte M:s donation, för hans lever gick till en kvinna, men det var ändå jobbigt.

Fokus i programmet låg på organmottagaren och transplantationspersonalen, men jag satt ju hela tiden och tänkte: "donatorn!". Någon har dött för att detta ska kunna ske, glöm aldrig det! Och mer och mer stör jag mig på  det anonyma och neutrala ordet "donator" - som om det gällde nån som donerat en summa pengar till Greenpeace eller något! Bakom donator-begreppet finns någon som dött och alla vi som lever kvar i saknad, sorg och smärta.

Här är länk till programmet:
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=105226&lid=puff_1459629&lpos=lasmer

och i SVTPlay kan man se det i efterhand:
http://svtplay.se/t/105867/pa_liv_och_dod


PS Varför, varför måste SVT alltid vara så pricksäkra när de musiksätter sina program??? Lyssna när de visar ungefär vid utopererandet av levern, så förstår ni vad jag menar.

Bara en liten notis ifall nån googlar på företagsnamnet: jag är jävla trött på Trygg-Hansa!! De måste var de mest trögfattade i hela försäkringsvärlden! Har haft svårt att få dem att fatta innan också (se här). Den här gången var det försäkringsbeskedet för Stora J:s barnförsäkring som droppade in - med inbetalning. Nu är det så att jag redan i höstas kollade upp barnens försäkringar genom att ringa Trygg-Hansa, för i villkoren står att försäkringen premiebefrias fram till 18-årsdagen om en av föräldrarna avlider. Detta hade jag alltså pratat med dem om och trodde var fixat och klart i deras datasystem, men nähädå! Lik förbaskat kommer det ut faktura! Fick sätta mig och ringa till deras kundtjänst och förklara för dem deras egna försäkringsvillkor! Sur blev jag, för det var så onödigt, det borde ha fixats redan första gången jag ringde, vilket jag då fick intrycket av att det gjorde! Men nu hade killen jag pratade med idag för sig att jag ska skicka in ett dödsfallsintyg. Jaha, KUNDE NI INTE KLÄMT UR ER DET I HÖSTAS DÅ???
Han skulle skicka nåt jag ska fylla i och så ska jag skicka tillbaka det med dödsfallsintyget. "Ja, kan du då se till att detta slår igenom på ALLA TRE BARNEN, så jag slipper vara med om detta två gånger till? sa jag då, sur som fan. Jahadå, det skulle ordnas, vad bra att du tänkte på det! svarade han. Suuuck, ja visst är det tur att någon av oss tänker?

Jag är så fucking trött på sånt här, det är inte första gången och antagligen inte sista! Allt ska man tänka på och inte nog med det, man ska tydligen tänka åt andra också! Annars hade jag för mig att det var JAG som var i sorg och kanske inte fungerar optimalt - vad Trygg-Hansa har för ursäkt vet jag inte......

Vilken pärs! Har haft magsjuka hela natten och bott på toa från midnatt till kl 6 i morse! Inte nog med det, hade dessutom djävulskt ont i magen hela förmiddagen - så ont att jag bara låg i fosterställning och kved. Magsjuka är helvetet på jorden - det och sorg! Gissa hur kul det är att ha båda? Änkor borde vara undantagna från magsjukelidande, vi har nog ändå!

Fick ringa pappa på morgonen så han kunde komma hit och få iväg de stora barnen till skolan och ta hand om Lilla J, för jag kunde inget annat än att ligga och ha ont.

Nåja, mådde lite bättre fram på eftermiddagen även om jag känner av det ännu. Som ljuspunkt i sjukeländet fanns dock i brevlådan ett paket från Kicki E innehållandes en jättefin sjal! Blev så glad, tack älskade söta vännen!!

Igår kväll landade vi på Landvetter efter en vecka på Lanzarote. Vi har haft det bra; sol och lagom varmt, lugnt och skönt, tid att bara rå om varandra utan alla dessa "dödsbo-plikter".  Det var välbehövligt att få komma bort ett litet tag, det hade både jag och barnen gott av!

Saknaden efter M bär jag med mig, den är varken mer eller mindre på Lanzarote än den är här hemma. Visst fanns det stunder när det blev jobbigt, men såna stunder har jag här också. En av de ledsna stunderna var vid poolen andra dagen när after beach-bandet plötsligt började spela "Fields of gold", då kom smärtan med full kraft! Jag har inte kunnat lyssna på den en enda gång sedan begravningen trots att den är så fin, den symboliserar så mycket sorg nu (för de av er som inte varit med från början; läs här). När jag stod där och hörde den kom tårarna, men det är då man är tacksam över att man är på semester i värmen, för solglasögon döljer mycket!.....

En annan lite jobbig händelse var en dag vid stranden när jag såg en man som var ganska lik M. Han var engelsman tror jag och var där med fru och två barn. Hade väldigt svårt att låta bli att titta fascinerat. Han var kanske inte lik egentligen, men man ser så lätt den man saknar i alla möjliga människor - ibland kan det vara bara små saker, som en kroppshållning, en frisyr, en näsa. Just den här mannen stämde in med flera saker och det kändes mycket underligt att betrakta.


Men överlag så har vi haft det bra. Något som dock var så konstigt var hur svårt det var därnere att inse att M är död; det var som om det blev overkligare där än här. Jag fick liksom hela tiden intala mig själv att han faktiskt inte väntade på oss därhemma. Inte för att jag kan komma på ett enda skäl till varför vi skulle åka iväg själva medans han var kvar hemma, men det kändes ändå mer sannorlikt att det var så än att han skulle vara död. Det är fortfarande så svårt att förstå och att vara iväg gjorde det ännu lite mer ofattbart.



Lite bilder så ni ser hur vi haft det:

Mellan M, Stora J och Lilla J på väg ner till stranden:



Jag, Mellan M och Lilla J vid havet. Stora J tog bilden:



Barnen leker på stranden:

Visdomsord ur boken jag fick av "myzpyz" ("Gråta har sin tid" av Gösta Josefsson):

"Lika djup som kärleken har varit, lika djup blir sorgen. Stor kärlek ger stor sorg. Sorgen är den största ära den döde kan få. Förlustens smärta var det pris vi betalade när vi bejakade kärleken. Det gör ont att mista dem vi älskar, men vi behöver inte ångra kärleken och vänskapen. Den var värd sitt pris. Den gav mer än den tog. Den kärlek och gemenskap vi fått dela kan ingen ta ifrån oss."

Eller som Harry Martinsson uttryckt det:

"Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål.
Tappa inte bort denna riktning.
Låt inte sorgen glömma sitt ärende.
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få."

Lilla J på kyrkogården idag på Alla hjärtans dag:



Mellan M satte sitt Alla hjärtans-kort på pappas grav. Det syns inte på bilden, men på kortet har han skrivit "du är världens bästa pappa":

Mellan M kom hem häromdagen från skolan med Alla hjärtans-dag kort i form av möss gjorda av pappershjärtan, jättefina! Ett var till mig och det andra till M. "Kan vi sätta det på kyrkogården?" frågade Mellan M. Älskade lille store killen, klart vi kan!!


Mellan M och M i potatisplocken hösten 2007

Faller idag igen, och detta tack vare chef som inte kan ge besked om på vilken avdelning jag ska jobba och vilka dagar/tider. Jag är ju bara halvtidssjuksriven från och med måndag och ska alltså jobba resten "riktiga" timmar istället för som nu arbetsträning då jag går utöver ordinarie personalstyrka. Jag och barnen åker dessutom bort i en vecka på måndag (och detta har jag clearat med arbetsgivaren och ansökt om till FK), så jag vill gärna veta var jag ska jobba när jag kommer tillbaka i vecka 9. Men se det var för svårt! "Vi tar ett samtal när du kommer hem!" var mailet jag fick.

Gaaah! Jag har ju varit tydlig och sagt rakt ut att jag tycker det är jobbigt när jag blir lämnad helt ensam med beslut och när jag inte får några besked!!! Jag vill inte rodda min egen sjukskrivning; okej för "samråd" men det är något helt annat än att stå helt ensam i det hela utan någon som helst vägledning! Så ska det väl ändå inte vara? Och sedan tycker inte jag att den här kommunikationen ska fortgå enbart via mail eller enstaka telefonsamtal, för det är nämligen så det har varit hela tiden! Det höll mina kollegor med om, de sa: "men det är klart att hon (=vår chef) får komma hit till jobbet och prata med dig!" As if........

Nu skiter jag i människan, jag sa till mina kollegor där jag är och arbetstränar att kan inte hon ta ett chefsbeslut så gör jag det själv! Efter resan kommer jag tillbaka dit och jobbar samma dagar som nu, bara det att jag lägger på de tre timmar som fattas!
Sedan ringde chefen mig i eftermiddags här hemma, då hade hon tydligen läst mitt senaste mail och pratat med dem på avdelningen, så hon sa typ samma. "Så gör vi, så kan vi prata sedan om hur det ska bli framöver!" Mmm, jo jamenvisst. Så bekvämt för henne att den sjukskrivne tog ansvaret och beslutet........

Blääääää!!! Om folk tog sin del av ansvaret, så kanske jag kunde spara den energin som går åt åt till annat som jag bättre behöver!! Detta var ju så jävla onödigt som jag ser det. Resultatet? Ledsen resten av dagen. Priset? Fråga mina barn, som fick en mamma som grät medan hon lagade middag........Just den här gången kunde de besparats det!

Idag var jag på den första av 6 anhörigträffar eller som jag döpt det till i min filofax och i tankarna "sorgmöte". Det är diakonerna i stan som samlat ihop några som liksom mig mist sin man mitt i livet. Vi var fyra stycken änkor och två diakoner som satt och samtalade.
När jag var på väg dit kändes det jobbigt trots att jag länge känt ett behov av det här - ännu en bunt okända människor som man ska fläka ut sin sorg inför och berätta hela historien om hur det gick till och därmed dra i såren! Jag skyggade lite för det och lekte med tanken på att inte gå utan dra runt i affärerna eller nåt istället som en skolkande skolflicka! Men det är klart att jag gick och det var ett bra möte. Det kändes bra att prata med varandra och att höra de andras historier. Och nu är kanske det jobbigaste steget taget; det där med att berätta hur det gick till vid dödsfallet och att vara okända. Nästa gång känner vi varandra lite mer och vet varandras sorgehistoria.

Fick ett paket i brevlådan idag också, av "Mamma 2.0" med tre lyxiga chokladkakor i! Behöver jag säga att jag blev så himla rörd och glad?!

Det känns alldeles fantastiskt med all den här värmen, alla tankar, fina ord, tröst, pepp, cyberkramar, omtänksamma gåvor som jag fått av er alla! Jag älskar varenda en av er och betraktar er som juveler i cyberrymden! För att citera en av mina favvo-Depeche Mode-låtar: "Reach out and touch faith"! När jag har sträckt ut handen har jag förvånansvärt ofta mötts av så mycket vänskap och värme från er och det kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta!


                                                     

Nu när M inte finns mer, så saknar jag någon som verkligen SER mig! Någon som kan se igenom mig, som inte går på fasaden utanpå: det som ser ut att vara styrka och handlingskraft, men som egentligen bara är en skyddsmekanism. Någon som ser mina verkliga behov.
Alla andra tittar på mig, men de ser ändå inte på riktigt. De hör mig, men de lyssnar inte. Ibland känns det som att jag pratar något obegripligt språk, för trots att jag försöker var tydlig verkar ingen fatta ändå. Jag säger ju rakt ut att jag mår dåligt, att jag inte sover på nätterna, att jag tycker det är jobbigt när jag trots min situation och sorg sätts i mitten och förväntas fixa allt och ta alla beslut utan guidning, att jag tycker det är fel att man som sjukskriven ska vara sin egen samordnare, att min äldsta dotter mår dåligt. Jag har sagt rakt ut till flera: "gå inte på det du ser, jag är jätteledsen men jag släpper mest fram det när jag är ensam!"

Hur mycket tydligare kan det sägas?

Jag saknar M, för honom kunde jag inte förställa mig; han såg in i mig! Han såg och han lyssnade.

Jag saknar också det jag antagligen aldrig får i det här sorgearbetet; en period att  BARA få sörja - utan en massa praktiska saker som ska fixas. Från början var det begravning, urnsättning, anmälan av dödsfall hit och dit, ordna med skörden. Sedan kom bouppteckning, ändrande av lagfart, uppsägning av arrendekontrakt, utarrendering av egna jorden, söka hjälp för Stora J, hålla igång gården med räkningar och fakturor och skatt och moms, fixa med allt som sjukskrivningen drar med sig.
Hela tiden ska allt liksom fungera och fixas och donas och hållas i. Jag skulle önska mig möjlighet att bara få vara ledsen, utan alla dessa krav på att jag samtidigt ska ta hand om allt. Å andra sidan vet jag ju att mycket av det här - särskilt i början - har hållit mig uppe. Men mer och mer känns det så kluvet när folk säger att det är så synd, så synd om mig men i nästa andetag förväntar sig att jag ska ordna ditten och datten ändå.

Blev sjukskriven på halvtid och ska alltså jobba halvtid av 75% =15 timmar i veckan. Det kändes rätt okej och något jag funderat på själv. Det blir tim-mässigt bara 3 timmar mer än jag gör nu, men det blir å andra sidan "på riktigt", alltså inte som arbetsträningen som varit vid sidan av ordinarie bemanning. Men jag tror att det blir okej, eftersom det fortfarande är såpass få timmar.
Nu ska jag försöka få tag i min rektor/chef i morgon, så får hon bestämma hur det ska läggas upp och vilken avdelning jag ska vara på. När jag satt hos läkaren satt jag och grunnade på hur det ska lösas, tills jag sa till honom och mig själv att det organisatoriska är ju faktiskt inte mitt bekymmer!! Måste lära mig att BARA ta i det som är mitt ansvar och inte i allt annat också!!

Däremot drogs ju en hel cirkus igång för att jag och barnen ska åka bort nästa vecka: jag fick sitta och ringa Försäkringskassan som sade åt mig att jag måste ansöka på en särskild blankett om lov att åka utomlands under sjukskrivning och den skulle skickas in pronto. Egentligen ska man tydligen inte åka innan de har beviljat. 
Så tillsammans med läkarintyget postade jag den här blanketten inne i stan, så det skulle gå med kvällens postgång.

Till saken hör att Försäkringskassan själva inte har mig "som ärende" ännu, jag fanns där i form av att arbetsgivaren sjukanmält, men FK:s sjukförsäkran till mig hade inte gått ut än! Jaja, snällt av dem att kräva att jag ska vara snabbare än de...! Nä, jag ska inte vara dum, de svarade faktiskt i telefon efter bara fem minuter och hon som pratade med mig var jättetrevlig. Men det är banne mig inte konstigt att folk fuskar, för jäklar vad krångligt det var att vara ärlig! Och det var ju det jag ville vara, jag vill att det ska gå rätt till och inte bli något fuskande från min sida! Det var därför jag frågade doktorn hur jag ska göra med den här resan. Visste ju inte om jag skulle bryta sjukskrivningen helt för en vecka eller bara begära semester för det jag skulle jobba. Och jag tyckte ju innan att det kändes bakvänt att fråga Försäkringskassan om jag fick vara ledig innan de ens börjat behandla mitt ärende.....!

Ska till läkaren i eftermiddag för bedömning. Antar att sjukskrivningen ska förlängas, men jag vet inte hur eller hur länge. Vet ingenting, det här är okänt territorium! Jag har aldrig varit sjukskriven förr på det här viset, så det är ny mark. Undrar också vad Försäkringskassan säger, från dem har jag inte hört ett pip. Alltså vet jag egentligen inte om jag överhuvudtaget ÄR sjukskriven, för det bestämmer ju de, inte läkaren.

Det är alltid obehagligt sånt här, att sätta sig hos doktorn och lämna ut sig, behöva dra upp precis hur kasst jag mår, hur dåligt jag sover, hur mina sorgattacker ser ut. Jag fattar ju att det måste göras, men det är ändå jobbigt.

Vi har en lugn söndag idag, jag drog på mig lite förkylning igår, så jag kurerar den med vila. Det gör inget att vara lite förkyld, huvudsaken är att helgen har varit ovanligt lätt! Inga djupa dippar, ingen låg deppigkänsla! Det är jag tacksam för och det är ungefär så högt det når i mitt liv just nu. Glädje ligger långt bort, men kan jag slippa de jobbigaste dalarna så får det vara gott nog.

M fick en solgul primula i kruka vid sin grav igår, ville att där skulle vara en föraning av vår hos honom. Det hade han tyckt om, han som alltid började längta efter våren tidigare än alla andra! Redan mot slutet av januari kunde han säga: "nu dröjer det inte länge förrän det är vår!" - fast det var kallt och grått och vinter och trist. Hans ögon kunde se våren långt innan den var där!

Alltid när jag tänker på honom så är det som om han fortfarande finns! Längst inne i hjärtat har jag inte förstått och frågan är om jag nånsin gör det. Men det kanske ska vara så, det kanske är just där, längst in dit ingen annan kommer, som han ska vara och leva och finnas? "Ingen är på riktigt död så länge det finns någon som minns" som visdomsordet lyder.

Arrendeanbuden har kommit in och det står mellan två stycken som lagt de i särklass högsta buden. Nu ska jag låta det sjunka in och fundera tills i början på nästa vecka vem jag ska ta. Det hänger inte bara på pris utan också på vem jag tror kommer att funka bäst som arrendator, vad de ska odla och använda marken till och lite annat. Jag försöker lyssna inåt; vad hade M sagt och tyckt? Eller, han hade ju såklart inte arrenderat ut till NÅGON, men om han hade varit tvungen att välja - vem hade han då tagit?
När jag tänker på vad M skulle ha tyckt, gråter jag. För det borde varit HAN som skulle suttit här nu och planerat odlingssäsongen, det borde varit han som om ett par månader skulle kört ut traktorn och vårplöjt och sått och harvat! Inte en arrendator!

Igår skrev jag ingenting här, för igår var en riktig överjobbig skitdag då all energi gick åt till att bara stå upprätt och ta sig igenom. Det började med en sömnlös natt mellan måndag och tisdag. Kunde inte somna, funkade inte att läsa, funkade inte att ligga i sängen och slötitta på DVD, funkade inte ens att ta en Lergigan comp ("fultjacket" ni vet, som i vanliga fall kan däcka en häst!). Nånstans efter tre på natten somnade jag och sedan ringde väckarklockan vid sex på morgonen. Den förmiddagen var jag så trött att jag nästan sluddrade!

Dessutom skulle jag med Stora J till BUP på första besöket där. Det var något av en besvikelse faktiskt, jag upplevde det som att de liksom gled undan och försökte bolla tillbaka till mig. De pratade ju med både mig och Stora J samtidigt och Stora J sa inte ett pip, vilket jag inte hade väntat mig annat. Detta är ju inget som kommit på hennes initiativ, utan något som jag känner att hon skulle behöva även om hon inte vill. Då säger psykologerna (de var två stycken, vi har träffat dem ett par gånger innan när Stora J hade lite jobbigt med små tvångshandlingar): "ja, vi märker ju att Stora J inte verkar vilja detta så mycket, så ni kanske skulle prata mer hemma och ändrar hon sig så finns vi ju här, då är det bara att ringa!"
Men for the love of God!! Var det inte det jag gjorde; ringde?? Eller varför satt vi där?? Vad skulle det tjäna till att jag gick hem och sedan ringde igen??
Jag blev faktiskt lite sur och svarade dem: "sådär säger alla - "vi finns här", det är bara att ringa om du vill ha hjälp" - och jag är dödstrött på att höra det, för det betyder ingenting! Vi är som en ö i havet, jag och barnen, alldeles ensamma i det här!"

Då fattade de nog att det var fel väg, så förslaget blev att boka in ett (1) besök då Stora J får komma dit och vara där utan mig. Efter det kan hon bestämma om hon tycker det är dåligt eller vill fortsätta. Jamen tack, TACK goa patron för den ynnesten då!!!
Låt mig bara ställa en enda simpel fråga: hur många barn är villiga när de sitter mitt emot främmande människor på BUP? Är det ett ställe som man generellt VILL komma till??? Nä, just det, det trodde inte jag heller! Hur fan bär de sig åt med andra barn då när de kommer första gången och behöver hjälp? "Nä, du verkar inte vilja det här, så åk ni hem så skiter vi i er!" Är det inte deras jobb att hitta en ingång till barnet och bygga upp ett förtroende? För vart ska jag annars vända mig med henne så hon kan få hjälp att bena ut alla känslor med sorgen? Skolan skiter ju i henne! Vilket steg är högre än BUP, jag bara undrar?

Så när jag lämnat henne i skolan och kom hem, bröt jag ihop fullständigt! Jag är så förbannat trött på att, när man sträcker sig efter hjälp, behöva mötas av att det läggs tillbaka på mig igen! Alla bara bollar tillbaka känns det som!

Ovanpå det ringde hela dagen M:s värste fiende, han som M hatade ända sedan barndomen, han som här hemma alltid går under namnet "Idioten" för det är det han är, han som jag tyckte inte hade på begravningen att göra om ni minns. Tur man har nummerpresentatör säger jag bara, så jag svarade inte en enda gång av de sammanlagt fyra gånger han ringde! På kvällen pluggade jag ur telefonen så jag slapp höra signalerna, presentatören registrerar ändå.
Jag antar att han fått nys om att jag ska arrendera ut jorden, så han körde väl en fräck-manöver, trots att han inte fått någon anbudsförfrågan (den gick bara ut till ett fåtal utvalda). Men att han är så jävla dum att han tror att jag skulle arrendera ut M:s jord till HONOM??? Hellre lägger jag alltihop i träda eller asfalterar över det!!

Så igår var en riktigt dålig dag, men det är ju något jag snart är expert på......

Jag sov i alla fall lite bättre i natt tack vare att jag var så trött. Men det var ändå svårt att somna. Framåt morgonen drömde jag om M, drömde att han kom emot mig och han var en ande, men ändå kroppslig, så jag sprang raka vägen fram till honom och kröp in i famnen på honom och det kändes så tryggt och skönt! Jag frågade honom om han var medveten om att han var död och han svarade att det var han nu men hade inte varit innan, i början. Jag vaknade med ekot av känslan av att vara i hans famn.
Längtar så mycket efter honom!!..........

Min kurator lånade mig en bok till mina barn, en kort liten bok skriven av en pojke i hans sorg efter sin pappas död. Förordet är skrivet av barnläkare Lars H Gustafsson, en mycket klok man. Här är lite grann saxat ur det:

"Barns sorg skiljer sig inte från vuxnas men uttrycks ibland annorlunda. Det finns ingenting rörande eller insmickrande hos ett barn som sörjer, bara någonting upprörande och utmanande. Den som sörjer vet hur det känns att bli lämnad ensam. Den döde lämnar mig, de överlevande vågar inte möta mig. Ett barn gör samma erfarenhet. För den som inte blir sedd återstår bara att ropa högre - eller gömma sig.

Trösten finns inte i att spola filmen tillbaka, inte i att klippa bort smärtan, inte i förhoppningen om ett lyckligt slut. Trösten finns i den kraft som sorgen själv utvecklar. Utan den kraften skulle sorgen inte kunna uthärdas. Utan kraften från välrdens alla sörjande skulle livet på jorden avstanna och förintas."

Boken heter "Robbans bok - om när pappa dog".

Jag saknar M, naturligtvis gör jag det. Men förutom att jag saknar honom som person, så saknar jag också någon som ser mig för den jag är, någon som vet precis hur jag mår och vad jag tänker. Jag saknar att vara älskad och att vara främst i någons liv. Jag saknar någon att anförtro mig åt helt och fullt, någon jag kan lita på lika mycket som jag litar på mig själv. Jag saknar någon att vara svag inför, någon som kan trösta mig och ta hand om mig, någon som hjälper mig utan att jag behöver be om det. Jag är så trött på att be om hjälp, så trött på att behöva förklara hela tiden hur jag har det!

Och så saknar jag mig själv; den person jag var tillsammans med M! Den person jag var som var trygg, glad, positiv, tacksam för allt hon hade, förnöjd med livet. Hon som kunde le och som hade "glada ögon".