Sorgfågel

Nu när M inte finns mer, så saknar jag någon som verkligen SER mig! Någon som kan se igenom mig, som inte går på fasaden utanpå: det som ser ut att vara styrka och handlingskraft, men som egentligen bara är en skyddsmekanism. Någon som ser mina verkliga behov.
Alla andra tittar på mig, men de ser ändå inte på riktigt. De hör mig, men de lyssnar inte. Ibland känns det som att jag pratar något obegripligt språk, för trots att jag försöker var tydlig verkar ingen fatta ändå. Jag säger ju rakt ut att jag mår dåligt, att jag inte sover på nätterna, att jag tycker det är jobbigt när jag trots min situation och sorg sätts i mitten och förväntas fixa allt och ta alla beslut utan guidning, att jag tycker det är fel att man som sjukskriven ska vara sin egen samordnare, att min äldsta dotter mår dåligt. Jag har sagt rakt ut till flera: "gå inte på det du ser, jag är jätteledsen men jag släpper mest fram det när jag är ensam!"

Hur mycket tydligare kan det sägas?

Jag saknar M, för honom kunde jag inte förställa mig; han såg in i mig! Han såg och han lyssnade.

Jag saknar också det jag antagligen aldrig får i det här sorgearbetet; en period att  BARA få sörja - utan en massa praktiska saker som ska fixas. Från början var det begravning, urnsättning, anmälan av dödsfall hit och dit, ordna med skörden. Sedan kom bouppteckning, ändrande av lagfart, uppsägning av arrendekontrakt, utarrendering av egna jorden, söka hjälp för Stora J, hålla igång gården med räkningar och fakturor och skatt och moms, fixa med allt som sjukskrivningen drar med sig.
Hela tiden ska allt liksom fungera och fixas och donas och hållas i. Jag skulle önska mig möjlighet att bara få vara ledsen, utan alla dessa krav på att jag samtidigt ska ta hand om allt. Å andra sidan vet jag ju att mycket av det här - särskilt i början - har hållit mig uppe. Men mer och mer känns det så kluvet när folk säger att det är så synd, så synd om mig men i nästa andetag förväntar sig att jag ska ordna ditten och datten ändå.