Sorgfågel

En blogg om när det svåraste i livet händer, en blogg om sorgen när en älskad make dör.

Saknadens många sidor

Jag saknar M, naturligtvis gör jag det. Men förutom att jag saknar honom som person, så saknar jag också någon som ser mig för den jag är, någon som vet precis hur jag mår och vad jag tänker. Jag saknar att vara älskad och att vara främst i någons liv. Jag saknar någon att anförtro mig åt helt och fullt, någon jag kan lita på lika mycket som jag litar på mig själv. Jag saknar någon att vara svag inför, någon som kan trösta mig och ta hand om mig, någon som hjälper mig utan att jag behöver be om det. Jag är så trött på att be om hjälp, så trött på att behöva förklara hela tiden hur jag har det!

Och så saknar jag mig själv; den person jag var tillsammans med M! Den person jag var som var trygg, glad, positiv, tacksam för allt hon hade, förnöjd med livet. Hon som kunde le och som hade "glada ögon".



                                                          

Jag har sedan jag "lärde känna dig" funderat mycket över mitt eget liv och min egen relation. Jag kan sätta mig in i känslan att sakna någon att vara svag inför, någon som hjälper utan att man behöver be om det. Där skulle jag också vara ensam, utan min make, och med vetskapen hur skör linan mellan liv och död är, försöker jag varje dag vara tacksam att vi just nu har varandra.



Tack också för insikten att sakna sig själv. Jag lyckades sätta ord på det nyligen, att jag saknar och sörjer pappa, men att jag också saknar mamma - den hon var medan pappa levde. Förstås är det så att hon saknar den personen också. Hon saknar förstås henne precis lika mycket som jag gör...



Förbannade sorg och död. Varför ska det vara så svårt?!

Många kramar!

Just det där, vetskapen om att man är helt själv och att man MÅSTE klara det själv, att det känns som om man bär hela världen på sina axlar....jag kan bara föreställa mig hur oerhört tungt det måste kännas. En dag kommer du att "vara dig själv" igen men det måste få ta tid, speciellt när man haft en sån underbar människa hos sig som M var för dig och era barn.

Förstår dina tankar. Det är tufft. Jag saknar att vara någons barn, någon levandes barn. Kram L!

Så smärtsam den är, denna saknad. Du skriver så naket, så målande och du skriver så levande om M att det nästan är som om man träffat honom. Om inte annat skulle man velat ha träffat honom, han verkar ha varit en underbar människa, man och pappa. / Varma kramar Anna!

Så som Anna svarat här ovanför mig, precis varenda ord stämmer! Så jag ställer mig här & bara nickar ödmjukt i samförstånd!