Botten-napps-dag
Dessutom skulle jag med Stora J till BUP på första besöket där. Det var något av en besvikelse faktiskt, jag upplevde det som att de liksom gled undan och försökte bolla tillbaka till mig. De pratade ju med både mig och Stora J samtidigt och Stora J sa inte ett pip, vilket jag inte hade väntat mig annat. Detta är ju inget som kommit på hennes initiativ, utan något som jag känner att hon skulle behöva även om hon inte vill. Då säger psykologerna (de var två stycken, vi har träffat dem ett par gånger innan när Stora J hade lite jobbigt med små tvångshandlingar): "ja, vi märker ju att Stora J inte verkar vilja detta så mycket, så ni kanske skulle prata mer hemma och ändrar hon sig så finns vi ju här, då är det bara att ringa!"
Men for the love of God!! Var det inte det jag gjorde; ringde?? Eller varför satt vi där?? Vad skulle det tjäna till att jag gick hem och sedan ringde igen??
Jag blev faktiskt lite sur och svarade dem: "sådär säger alla - "vi finns här", det är bara att ringa om du vill ha hjälp" - och jag är dödstrött på att höra det, för det betyder ingenting! Vi är som en ö i havet, jag och barnen, alldeles ensamma i det här!"
Då fattade de nog att det var fel väg, så förslaget blev att boka in ett (1) besök då Stora J får komma dit och vara där utan mig. Efter det kan hon bestämma om hon tycker det är dåligt eller vill fortsätta. Jamen tack, TACK goa patron för den ynnesten då!!!
Låt mig bara ställa en enda simpel fråga: hur många barn är villiga när de sitter mitt emot främmande människor på BUP? Är det ett ställe som man generellt VILL komma till??? Nä, just det, det trodde inte jag heller! Hur fan bär de sig åt med andra barn då när de kommer första gången och behöver hjälp? "Nä, du verkar inte vilja det här, så åk ni hem så skiter vi i er!" Är det inte deras jobb att hitta en ingång till barnet och bygga upp ett förtroende? För vart ska jag annars vända mig med henne så hon kan få hjälp att bena ut alla känslor med sorgen? Skolan skiter ju i henne! Vilket steg är högre än BUP, jag bara undrar?
Så när jag lämnat henne i skolan och kom hem, bröt jag ihop fullständigt! Jag är så förbannat trött på att, när man sträcker sig efter hjälp, behöva mötas av att det läggs tillbaka på mig igen! Alla bara bollar tillbaka känns det som!
Ovanpå det ringde hela dagen M:s värste fiende, han som M hatade ända sedan barndomen, han som här hemma alltid går under namnet "Idioten" för det är det han är, han som jag tyckte inte hade på begravningen att göra om ni minns. Tur man har nummerpresentatör säger jag bara, så jag svarade inte en enda gång av de sammanlagt fyra gånger han ringde! På kvällen pluggade jag ur telefonen så jag slapp höra signalerna, presentatören registrerar ändå.
Jag antar att han fått nys om att jag ska arrendera ut jorden, så han körde väl en fräck-manöver, trots att han inte fått någon anbudsförfrågan (den gick bara ut till ett fåtal utvalda). Men att han är så jävla dum att han tror att jag skulle arrendera ut M:s jord till HONOM??? Hellre lägger jag alltihop i träda eller asfalterar över det!!
Så igår var en riktigt dålig dag, men det är ju något jag snart är expert på......
Jag sov i alla fall lite bättre i natt tack vare att jag var så trött. Men det var ändå svårt att somna. Framåt morgonen drömde jag om M, drömde att han kom emot mig och han var en ande, men ändå kroppslig, så jag sprang raka vägen fram till honom och kröp in i famnen på honom och det kändes så tryggt och skönt! Jag frågade honom om han var medveten om att han var död och han svarade att det var han nu men hade inte varit innan, i början. Jag vaknade med ekot av känslan av att vara i hans famn.
Längtar så mycket efter honom!!..........
Ah men hur tänker dom där "lärde" på BUP. Jag vet inte en enda unge som sagt att det är ok att träffa någon de inte känner och börja berätta vad som tynger dem eller vad som känns jobbigt. Har själv varit på BUP med två av mina barn, den äldsta för att vår mamma-dotterrelation inte var av bästa sorten...Löste sig till slut, men det var absolut inte BUPs förtjänst "suck" andra rundan vi var där va med yngste sonen som skulle "utredas" för misstänkt ADHD...???efter många om och men och massor av besök så kom DOM fram till att hans diagnos var ADD alltså samma problematik som ADHD fast utan hyperaktivitet, fast jag tror fortfarande att dom förväxlat papperna för dom problem som dom sa fanns har vi aldrig upplevt, han är ändock 10 år. Eller så passade det bra med en till i statistiken för inte lyssnade dom mycket på sonen (det lilla han sa) Hans kommentar va "jag känner inte dom så vad ska jag berätta och varför"?
Hoppas det reder sig för Stora J och att dom faktiskt kan hitta någon bra väg att nå henne. Må så gott det går
KRAM
Hej!
En tanke i all välmening;
Kanske finns det någon försäkring som du eller barnet har, där ni kan få komma till en privat samtalskontakt med erfarenhet från barn i kris?
Kan vara värt att kolla upp, brukar ingå i barnförsäkringar och i sjukförsäkringar (där man som barn kan vara medförsäkrad)
Riktigt trist att besöket på BUP inte blev det bästa, men jag vet inte om jag är förvånad. Förtroendet för vården är relativt litet för mig, om man bortser från de kritiska och akuta insatserna.
KRAM!
Åh, vad jag är ledsen för er skull att ni fick samma erfarenhet av bup som vi har, att de inte lyssnar, fattar eller begriper ett skvatt. Jag undrar tamejtusan vilken värld de lever i?! I en bubbla, långt ifrån verkligheten?
Man upphör aldrig att förvånas över BUP - jag har inte träffat en enda m positiva erfarenheter faktiskt, man blir så trött...... Jag säger som frökan M - har ni möjlighet, vänd er till ett privat alternativ.
