Sorgfågel

Vi har en lugn söndag idag, jag drog på mig lite förkylning igår, så jag kurerar den med vila. Det gör inget att vara lite förkyld, huvudsaken är att helgen har varit ovanligt lätt! Inga djupa dippar, ingen låg deppigkänsla! Det är jag tacksam för och det är ungefär så högt det når i mitt liv just nu. Glädje ligger långt bort, men kan jag slippa de jobbigaste dalarna så får det vara gott nog.

M fick en solgul primula i kruka vid sin grav igår, ville att där skulle vara en föraning av vår hos honom. Det hade han tyckt om, han som alltid började längta efter våren tidigare än alla andra! Redan mot slutet av januari kunde han säga: "nu dröjer det inte länge förrän det är vår!" - fast det var kallt och grått och vinter och trist. Hans ögon kunde se våren långt innan den var där!

Alltid när jag tänker på honom så är det som om han fortfarande finns! Längst inne i hjärtat har jag inte förstått och frågan är om jag nånsin gör det. Men det kanske ska vara så, det kanske är just där, längst in dit ingen annan kommer, som han ska vara och leva och finnas? "Ingen är på riktigt död så länge det finns någon som minns" som visdomsordet lyder.