Igenkännande
Axplock ut boken som handlar om Anna och hur hon tacklar tillvaron efter sin makes död, den är fullproppad med igenkännande beskrivningar:
"Jag for till arbetet och tänkte: Aidan är död. Aidan har dött.Jag hade egentligen inte insett det förrän nu. Jag menar, jag visste att han hade dött, men jag hade aldrig trott att det skulle visa sig vara permanent."
"Jag tog mig igenom varje dag och det enda som höll mig upp var hoppet om att morgondagen skulle bli lättare. Men det var den inte. Alla dagar var precis likadana. Fruktansvärda, ofattbara, som om jag hade gått in genom fel dörr och hamnat i en tillvaro som på alla sätt var identisk med mitt tidigare liv, bortsett från en stor, ofrånkomlig skillnad."
"Alla hans åsikter och tankar och minnen och förhoppningar och känslor; allt som var unikt för just honom, allt som gjorde honom till en speciell människa - det kunde inte bara vara borta."
"Fast somliga dagar glömde jag att han var död. Jag menar, bokstavligt talat bara för ett ögonblick, oftast när jag kommit hem från jobbet på kvällarna: plötsligt insåg jag att jag väntade på att han skulle komma in genom dörren. Eller så hände det något lustigt och jag tänkte: det måste jag berätta för Aidan. Och så överväldigades jag av fasa, jag började svettas och svarta prickar dansade framför ögonen - fasan över att han hade tagits ifrån mig. Förflyttad från den här världen, från den här tillvaron som levande, till något ställe där jag aldrig kunde leta upp honom."
"Jag behövde prata med honom. Jag skulle ha gett allt jag ägde, jag skulle vara beredd att dö själv, om jag bara fick prata med honom i fem minuter."
- "Men för Guds skull. Det här är ju precis det jag menar! Jag ser ju hur du ägnar all din tid åt arbetet för att försöka glömma..."
-"Jag försöker inte alls glömma!" Det var en hemsk tanke: det allra sista jag ville var att glömma.
- "Jag försöker...." Hur skulle jag uttrycka det? "...Jag försöker komma så långt att jag kan minnas." Jag blev tyst men fortsatte sedan -"Så att jag kan minnas utan att smärtan tar död på mig".
"Jag tvekade. Jag kunde inte förmå mig att uttala "D"-ordet: det var tabu. Alla visade medkänsla med min "tragedi" eller "min stora förlust", men ingen ville säga ordet "död", och det gjorde att jag ofta kände ett gruvligt tvång att högt och ljudligt säga "Aidan har faktiskt dött. Han är död. Död, död, död, död, död död, död,DÖD. Där ser ni! Det är bara ett ord - inget man behöver vara rädd för!"
Men jag sa aldrig något: det var ju inte deras fel. Vi får ingen undervisning i att handskas med döden, trots att den drabbar oss alla och trots att den är det enda som är säkert här i livet."
"Jag var inte den verkliga Anna nu. En tanke slog mig: det skulle jag kanske aldrig mer bli. För det enda som kunde återställa allt till det gamla var om Aidan inte hade dött, och det skulle aldrig ske. Skulle jag hålla andan i all evighet i väntan på att världen blev sig lik igen?"
" Så jäkligt som det bara kunde bli: jag klarade inte av att umgås med folk och jag ville inte vara ensam. Plötsligt ändrades mitt perspektiv och blev en enorm panoramabild, jag befann mig ute i rymden och såg på världen. Jag kunde se miljontals människor som allihop var prydligt inplacerade i sina respektive världar. Sedan såg jag mig själv - jag hade förlorat min plats i universum. Den var stängd nu, och det fanns ingenstans för mig att ta vägen."
För ett ögonblick tror jag mig förstå en liten del av vad du lever med hela, hela tiden. Och jag inser också oförmågan att säga något, göra något för att lindra, göra bättre - för det finns ju inget. Det finns verkligen inte. Vad kan mina ord på en skärm långt ifrån hjälpa? Jag kan ju inte säga att det blir bättre. Det vet jag inte. Jag vet det i alla fall inte av egen erfarenhet - bara av att jag hört att det blir så. Inte för att du glömmer, utan för att du lär dig leva med dig och barnen här och M någon annanstans... med er men ändå inte.
Många kramar!
Ibland kommer saker till en för att man behöver dem, just när man behöver dem. Och du behöver nog om och om igen känna att du inte är ensam i det du upplever. Jag hoppas att boken inte sabbade semestern för er, utan istället gav dig styrka i igenkännandet!
Jag känner att jag varit lite perifer på sistone och det vill jag inte vara, men jag vet inte riktigt vad jag ska säga, orden kommer inte till mig. Fast jag finns kvar här i skuggorna. Så länge du vill.
- "Jag försöker...." Hur skulle jag uttrycka det? "...Jag försöker komma så långt att jag kan minnas." Jag blev tyst men fortsatte sedan -"Så att jag kan minnas utan att smärtan tar död på mig".
Å så beskrivande, vackert och tragiskt på samma gång. Kram!
-ME-: nejnej, den sabbade inte alls, utan det var bara skönt att så oförhappandes råka på ett sånt eko av sina egna tankar och känslor!
Kram
Sorgfågel
