Sorgfågel

I eftermiddag ska jag på "änketräff" igen. Den här gången ska vi åka runt till gravarna. Jag vet, det låter rätt sjukt; typ "The Tombstone Tour" eller nåt, men det är säkert bra. Ett tillfälle att få samtala om hur gravplatsen känns och vad den betyder, hur det var att välja sten och att urnsätta och så vidare.
För mig har ju graven varit och är ett ställe där jag finner ro. Där jag känner mig nära M, ett ställe för BARA honom och för min sorg där inget annat kräver uppmärksamhet. Men då har jag ju också haft total bestämmanderätt över allting rörande gravplats och sten och utsmyckning - det har liksom hela tiden varit JAG som varit främsta sörjande. Klart att jag har frågat M:s föräldrar hur de har velat ha det och så, men de har lagt beslutanderätten väldigt tydligt hos mig. Därför känns det ju som MIN sorgplats, ett ställe som blev precis som jag och barnen ville ha det. Inga kompromisser om plats eller sten eller text på stenen eller utsmyckning som kan göra att det känns "fel" att sedan gå dit.

Jag blir också alltid så glad när jag ser att någon annan varit vid graven; om där står en blombukett från någon annan. För mig betyder det då att någon annan minns M och har varit vid hans grav och sörjt honom och kanske pratat lite med honom. Att någon mer kommer dit liksom.

Var hos doktorn idag.
Han: "jaha, hur mår du nu då?"
Jag: "hyfsat bra, jag vill att du friskskriver mig!"
Han: "det behövs inte, du bara låter sjukperioden löpa ut och börjar jobba som vanligt".

Jaha??..... Tänk, jag trodde att det åtminstone skulle matcha lite grann stöket som var när man blev sjukskriven?! Att det skulle vara åtminstone något litet papper eller intyg eller doktorstillstånd som skulle till - typ "jag Doktor Blaha intygar att patienten är fullt frisk och kan återgå till samhällsnyttig tjänst". Eller nåt. Men det var i och för sig rätt symptomatiskt att det bara var att ensam bestämma sig för att nähä, nu räcker det - precis som den så kallade rehabiliteringen. I stand alone eller nåt.

Kontentan är i alla fall att jag känner att jag är redo att börja jobba på full tjänst nu. Jag har ju 75 % och det kommer att ligga på fem dagar i veckan, vilket ska bli rätt skönt: ett stabilt schema med kortare dagar än som nu när det visserligen var lite färre timmar men som tryckts ihop på tre dagar, vilket gett ganska långa dagar. Långa dagar=småtufft, eftersom det är många timmar att flina upp sig på. Så det känns rätt bra att gå upp till hela tjänsten.
Ännu bättre känns det att kunna säga "bye-bye!" till Försäkringskassan! De har inte brytt sig så mycket om mig - förutom när de läxade upp mig för att jag minsann inte fick arbetsträna utan deras tillåtelse. Må så vara att jag inte fick, men då kunde de ju hört av sig lite tidigare än efter två månader...! Vid det laget var jag halvvägs tillbaka ju, men enligt dem skulle jag alltså suttit hemma och pillat naveln på heltid i två månader? Produktivt?! Läkande?  Nä skulle inte tro det....

Får väl se hur det går nu. Men det känns rätt okej på jobbet nu och de där sorg-rasen jag har kommer oavsett jobb eller fritid, så det är något jag lever med.

Jag drömde om M inatt; drömde att han låg på sjukhuset igen men att han var på väg att vakna ur medvetslösheten - så som han aldrig gjorde på riktigt. Det gör ont att vakna ur en sådan dröm, för den handlar om det som jag så gärna ville skulle hänt.
Om jag blundar och föreställer mig att han skulle vaknat, så känns det så verkligt! Som om det hade hänt på riktigt, som om det var ett parallellt universum som låg bara en ögonblinkning bort och om jag bara sträckte ut handen tillräckligt, så skulle jag kunna nå det! Som om jag kunde få det att bli verklighet genom att hitta den rätta vägen dit. Som om allt det här bara var ett veck i tiden och kunde ställas tillrätta bara man hittade rätt formel.

Var med Stora J på BUP idag igen. Idag var det bara hon som var inne och pratade, jag väntade i väntrummet. Psykologen ville att hon skulle komma en gång till och efter det en gemensam gång där jag också är med och det känns ju okej.
Stora J tycker det är lite jobbigt att gå dit och hon kommer ut efteråt med rödgråtna ögon och säger ingenting till mig. När vi går genom stan på väg därifrån går hon antingen framför eller bakom mig, vill inte ha någon kontakt alls. Antingen har hon ilska mot mig eller så är det bara att det varit tufft och ledsamt och hon inte vill prata. I vilket fall som helst så låter jag henne vara och efter en stund går det över och hon blir glad och som vanligt igen. Det visar väl förhoppningsvis på att det ändå är bra för henne?!

I namnlistan i min mobil finns han kvar som en post: mellan "Matilda" och "Mia" står M. Jag har inte ens reflekterat över att ta bort det, trots att varken han eller numret finns kvar; han måste få finnas där! Precis som alla andra spår av honom; kläderna i hans byrålådor och garderob, skorna i hallgarderoben, after shaven på hyllan.
Kläderna planerar jag att packa ner, vissa utvalda, i fina lådor som vi kan ta fram om barnen vill minnas. Skorna känns fel att slänga eftersom de är rätt nya och bra och after shaven ska jag ha som "tröstdoft" att lukta på när jag vill känna hur han doftade.
Det är ingen brådska; jag tar såna här saker när det känns rätt. Små steg har det blivit då och då och resten kan gott vänta, det finns ändå ingen som behöver ha åsikter om ifall M:s jacka tar lite plats i nån garderob!

Funderar lite över det där med sorgefaserna och det var på tal om hos kuratorn också. Att jag inte tycker att de är så klara som de framställs i psykologiböcker. Där verkar allting följa nån slags sorgelag; först kommer chockfasen, sedan reaktionsfasen, sedan bearbetningsfasen och sist nyorienteringen.
Det jag har upplevt är snarare att faserna blandar sig i en enda kaosröra; ena dagen bearbetning, nästa en glimt av nyorientering för att trilla rakt tillbaka till något som liknar chock eller stark reaktion. Ingen ordning på någonting och absolut inte så att man tydligt kan känna att: "jaha, nu har jag gått över i bearbetningsfasen!"
Så mycket enklare det hade varit om man hade kunnat beta av dem i tur och ordning enligt någon slags "sorgekarta" (som min distriksläkare tror att man gör; jag blir så trött när han drar igång föreläsningen om faserna! Det hörs att han inte vet ett smack om vad han pratar om!)!

Sedan förundras jag över det där med chockfasen också. Jag trodde att chock innebar att man var helt inbäddad och inte fattade någonting och knappt kunde svara på vilken dag det var - så som jag var när ambulansmannen stod framför mig och sa: "vi har ingen puls på honom!" Jag hörde att han pratade och vad han sa, men det var ändå som om han talade något språk jag inte förstod.
Men när jag ser tillbaka på den allra första tiden, så är det som slår mig att i chock fungerar man så otäckt kristallklart! Man kan göra saker superrationellt och verka helt redig i huvud och handlingar, för så var jag. Samtidigt som jag kunde glömma vad folk sagt efter två minuter och inte kunde vare sig äta eller sova. Ändå roddade jag en begravningsplanering, alla gårdsräkningar, tre barn med allt de behövde och en hel potatisplock med ungefär 8-10 personer inblandade! Kristallklar och ändå så totalt bedövad! Insikt samtidigt som man inte fattade någonting!

Nu idag kan jag inte för mitt liv förstå hur jag klarade av allt då - jag borde inte ens kunnat stå upp på benen!

Var hos kuratorn idag och det var rätt skönt att kunna säga att det känns lite bättre nu - att det är som om jag gått in i en ny fas. Hon kunde se och höra det på mig också och det är ju bra att få det bekräftat. Sedan vet jag ju inte, jag kan dippa bråddjupt imorgon eller nästa vecka, men så kommer det nog att vara länge. Men huvudkänslan är ändå att det känns lite bättre, att jag liksom börjar så smått vända mig ut mot världen igen.
Nackdelen med det och med att jag tränger bort M ur tankarna för att det är för jobbigt att minnas honom är att han känns så långt borta. Det känns inte som att han är hos mig längre, som om jag liksom tappar bort honom. Och det vill jag ju inte, jag vill ju ha honom med mig där inuti närmast hjärtat! Men både jag och kuratorn tror att det är en del i den fasen jag är i nu och att jag kommer att "hitta" honom igen senare och då utan så mycket smärta. Jag hoppas det!

Nu har jag i alla fall inte bokat något mer samtal hos kuratorn, för jag tror och hoppas att jag inte behöver det mer. Känns bra men lite läskigt; nu ska jag simma utan korkdyna, typ! Men hon finns bara ett telefonsamtal bort om det skulle bli värre igen och det är ju tryggt.

Så rastlös! Det kryper i mig, vill någonstans men vet inte vart, är trött men pigg samtidigt.
Försöker stävja rastlösheten med löparrundor, det funkar bara delvis och endast för stunden.
Känner mig långt ifrån M, hittar honom inte där inuti mig, tränger bort tankarna på honom eftersom det gör för ont att minnas honom. Kluvenhet; vill ju minnas men orkar inte med smärtan! Vill kunna tänka på honom utan att gå i tusen bitar, orkar inte plocka upp de där bitarna gång på gång.
Använder förträngning som metod att mota sorgen och smärtan; tänker på allt annat utom honom. Är det bra eller dåligt? Klarar ju av tillvaron men tappar bort honom. Vilket ska man välja?
Fasar för nästa djupdykning ner i sorgen som jag av erfarenhet lärt mig kommer efter "lätta" dagar.
Vet inte vad jag vill, pendlar med kraftiga svängningar: vill bort härifrån, vill stanna kvar. Vill ha sällskap, vill vara ensam. Vill framåt, vill tillbaka.

Jag längtar efter något, vet inte vad. Lycka kanske? Sinnesfrid? Glädje? Kärlek? Allt det jag förlorade......

Stora J och Mellan M satte sig häromdagen i en solstrimma och tog fram fotoalbumen och tittade och mindes - helt allmänt. De pratade om bilderna och minnena helt osentimentalt och med glädje, hade man lyssnat som utomstående och främling hade man nog inte förstått att deras pappa på bilderna är död. Underligt hur barn handskas med minnen?

Jag undrar var de befinner sig i sorgen? Jag undrar var jag själv befinner mig i sorgen? Det går liksom inte att pin-pointa "här är jag nu, såhär långt har jag kommit i sorgfaserna", för det går upp och ner och fram och tillbaka hela tiden och är mest en enda röra känns det som! Jag undrar ofta hur lång tid det kommer att ta innan jag blir glad på riktigt igen? Hur lång tid det tar innan jag kan säga att jag lever istället för bara överlever?
Det känns som om det varit konstant mörker och som om jag inte rör mig framåt, men läser jag bakåt i bloggen eller i mitt sorgblock, så ser jag ju att det skett en resa. Jag har ofta varit tacksam för mitt skrivande, utan det hade jag inte kunnat se vad jag går igenom och se hur det faktiskt har ändrat sig!
Men det känns som att det är så långt kvar och jag är ärligt talat trött och less på att ha ont i själen och på att sörja och sakna!
 

Igår på Påskafton letade barnen påskägg med godis i ute i trädgården enligt vår tradition. Efteråt satt vi på trappan i solen och pratade om pappa: vi sa att i himlen fick han säkert ett sånt där jättestort påskägg som vi sett i affärerna, så stora att man kan lägga en bebis i dem. I det ägget var det proppfullt med Snickers, Riesen-kola och svarta vingummin, för det var hans favoritgodis.

Tycker så mycket om när barnen minns små saker som M gjorde eller sa eller tyckte om! Då känns han mer levande och jag och barnen kan mötas i de minnena.


       

Tydligen har någon på Aftonbladet grävt fram min blogg i höstacken av bloggar:
http://blogg.aftonbladet.se/1/perma/1181404

Jaha.....Känns lite mysko att se någon annan beskriva min blogg, men visst - det är helt okej, en blogg finns till för att läsas, det har jag hela tiden varit medveten om.

"Sätta ord på det obeskrivliga", ja det har varit en nödvändighet för mig att göra det, annars hade jag blivit tokig i det här sorgekaoset!

Igår var jag på ännu en anhörigträff med den lilla gruppen som jag går i. Vi är ju fyra stycken änkor som alla är lite yngre och det är alltid väldigt trösterikt och skönt att komma dit och känna igen sig i det som de andra säger och veta att de förstår precis hur jag har det och hur jag tänker och känner.

Jag kommer inte att skriva så mycket om vad vi pratar om, för det som sägs där är mellan bara oss - en slags moralisk tystnadsplikt. Eller "what happens on the Green Mile stays on the Green Mile", typ. Men jag kan dela med mig av en tanke jag själv berättade om där. Att om Gud kom till mig och sa att jag fick ställa en fråga till honom och få svar - vad som helst - då skulle jag inte fråga "varför?" utan "var?" Inte varför M dog, för vad Gud än svarade så finns det inget svar som skulle kunna förklara för mig. Men var han är, det skulle jag bra gärna vilja veta!

Någonstans är han, det är jag övertygad om. Någonstans dit min tanke inte kan färdas, någonstans som jag inte kan förstå. Kanske en annan dimension snarare än en annan plats, men där finns det som är det innersta han. Och han väntar på mig. Jag vet att han tar emot mig när jag kommer, när det nu blir.

Då har påskhelgen inletts och med det ännu en storhelg att ta sig igenom som "den första efter M:s död". Men det känns ganska okej; dels har jag ju sagt innan att högtider/storhelger/bemärkelsedagar inte är de värsta och dels har jag och barnen lite mer börjat vänja oss vid vår nya tillvaro utan M. Vi saknar honom givetvis jättemycket fortfarande, men vi har liksom gjort den här resan några gånger nu, så vi har lärt oss lite. Och dessutom; vårbruket är i full gång häromkring och det har spåtts varmt och fint väder i påsk, så jag vet ju att om M hade levt hade han ändå jobbat nästan hela helgen.

Men påsk ska han såklart ha, var han nu är; så jag och barnen var på kyrkogården idag och satte ett påskris med fjädrar till honom på graven. Det blev så fint och färgglatt och jag minns ju hur mycket han tyckte om sådana ris - vi brukade alltid ha två stycken utomhus vid trappan till husdörren!
 

 


För övrigt: här är dagens mest tanklösa kommentar, sagd sådär lite på skämt av en ytligt bekant i byaffären när hon såg Lilla J bråka och försöka klättra ur kundvagnen vid godiset:
"ja, nu minns jag ju varför jag inte tog med mig barnen hit till affären!"
Min tanke i huvudet: "Jo, jag hade kanske också gärna lämnat dem hemma, det är bara det att det finns inte längre någon där som kan ta hand om dem när jag är iväg!"

Som tur är börjar jag nog bli mer hårdhudad, för jag bara konstaterar att; "jahapp, där tänkte du nog inte riktigt färdigt eller?!" Och kanske ett litet småelakt "Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer".....

Anna, tack för en härlig förmiddag! Det var så kul att få träffa dig och sitta och prata lääänge (märkte aldrig hur mycket klockan blev!) och att få prata om alla dessa sorgreaktioner och  sorgminnen.

Jag önskar att jag fick träffa ALLA er underbara människor som skriver och läser här; jag har fått så himla mycket stöd och värme av er! Kommentarerna är alltid det första jag läser när jag loggar in i bloggen!

Fick ett brev idag om att banken tagit en kreditupplysning på mig ( i samband med att jag tog över gårdslånet). Första punkten i personuppgiften heter "allmänna uppgifter" och där står: "civilstånd: änka". Kändes lite...speciellt....att se det; trodde inte det förekom särskilt ofta. För det mesta brukar det i de flesta papper stå "ensamstående" eller nåt sånt på mig och det har hela tiden känts så fel! "Änka" är ju det jag är - även om det ser ut som om det gäller en 80-årig gammal tant, så är det ju det som ÄR mitt civilstånd!
Minns när jag reggade mig på Facebook att jag störde mig på svårigheten att fylla i relationsstatus! Det fick bli "singel", men det kändes helfel. Singel, det är en sån som är tillgänlig för raggning, typ, och den planeten är jag definitivt INTE på!

Vårvärmen har slagit till rejält här i trakterna och överallt är det traktorer ute på åkrar och vägar. Det känns konstigt att se dem och veta att M inte är med och kör i år!
Jag undrar vad han tycker däruppe i sin himmel? Tycker han att det är skönt att slippa vårstressen eller vill han ut och köra fast han inte kan längre? Fast om det nu är himmelriket, så borde Gud fixat en jättehäftig splitterny Deuz med alla finesser till M som han får köra på långa raka fält utan minsta sten eller träd eller stolpe så länge han tycker det är kul. När han tröttnar får han parkera traktorn och lägga sig och bara lata sig utan samvetskval. Så hoppas jag att han har det!

För övrigt har värmen väckt alla fjärilar och jag betraktar dem med nya ögon i år. Läs boken jag pratade om för ett tag sedan - "Är det någon där?"/Marian Keys - så förstår ni vad jag menar!


            

Det går verkligen upp och ner just nu: om tisdagen var överdjävlig, så var onsdagen rätt okej. Torsdagen var hyfsad tills jag satte foten på jobbet där det var en kaosmorgon! Sånt har jag väldigt lite ork och kapacitet för just nu, så resten av den dagen var tuff och ledsen. Idag fredag började med trötthet, seghet och otillräcklighet, men blev sedan lite bättre. Antar att man bara kan försöka hänga med så gott det går, men det är svårt när det svänger så fort som det gör!


Min arrendator har för övrigt vårbrukat här utanför hela dagen och det känns konstigt att se och höra "fel" traktor ute på vår åker......

         
 

Igår tisdag var en sådan där överjävlig dag. En dag när jag satt vid lunchen med Lilla J här hemma och bara storgrät så jag inte kunde få i mig något tuggbart. En dag när mantrat fick vara "en minut i taget" istället för "en dag i taget".
Men även sådana dagar tar slut och blir till kväll och natt och det är en välsignelse....

Fast lite bättre blev det frampå eftermiddagen när Stora J och jag hade varit på BUP. Ingen av oss var i form för att gå dit; jag jätteledsen och hon jättetrött, men det gjorde nog nytta för oss att få sitta där och prata på varsitt håll. När vi gick därifrån var vi nästan lite "renade", typ: nu orkar vi inte gråta mer! Så vi tröståt snordyr glass från Pressbyrån, det var vi värda!


I lördags var vi; jag och barnen, vid graven och satte nya blommor. Nu är där vårfint med penséer, tulpaner och påskliljor.

Ovanför gravstenen ligger fyra stenhjärtan; ett stort som symboliserar mig och tre små som är barnens. Stora J upptäckte en sak: "mitt" hjärta hade gått mitt itu och dessutom blivit ihåligt! Det är vinterkylan som gått hårt åt det, men jag tyckte inte det gjorde något. Tvärtom var det väldigt passande: det HAR ju gått mitt itu på riktigt också!