Stora J och Mellan M tittar på foton
Jag undrar var de befinner sig i sorgen? Jag undrar var jag själv befinner mig i sorgen? Det går liksom inte att pin-pointa "här är jag nu, såhär långt har jag kommit i sorgfaserna", för det går upp och ner och fram och tillbaka hela tiden och är mest en enda röra känns det som! Jag undrar ofta hur lång tid det kommer att ta innan jag blir glad på riktigt igen? Hur lång tid det tar innan jag kan säga att jag lever istället för bara överlever?
Det känns som om det varit konstant mörker och som om jag inte rör mig framåt, men läser jag bakåt i bloggen eller i mitt sorgblock, så ser jag ju att det skett en resa. Jag har ofta varit tacksam för mitt skrivande, utan det hade jag inte kunnat se vad jag går igenom och se hur det faktiskt har ändrat sig!
Men det känns som att det är så långt kvar och jag är ärligt talat trött och less på att ha ont i själen och på att sörja och sakna!
Jag önskar ofta att jag kunde ta över din smärta för bara en dag eller i alla fall några timmar! Så du kunde få må riktigt bra en stund, så du kunde få andas och njuta av våren och alla dofter och intryck.
Tyvärr är verkligheten inte sådan...du måste bära din egen sorg, och det enda jag kan göra är att finnas här för dig. Långt borta, men nära i tanken.
KRAM
Mica
Du är här och nu. Det är så du kommer framåt. För ett halvår sen hade du inte kunnat tänka tanken att du var trött på att sörja, eller hur?
Jag läste för lite sen om en som förlorat sitt barn för 18 år sen. Hon skrev att hon inte sörjer längre, men känner ett vemod. Jag trodde inte det var möjligt att nå dit om man förlorade ett barn. Men är det det, då är det möjligt även om man förlorar sin man.
Var på resan du är, det går nog inte att säga, för som du säger är det när du ser bakåt du ser att du rest. Men du reser och det gör att du kommer nånvart. Ett litet, nödvändigt steg i taget. I precis det tempo som ska vara.
