En ny fas?
Nackdelen med det och med att jag tränger bort M ur tankarna för att det är för jobbigt att minnas honom är att han känns så långt borta. Det känns inte som att han är hos mig längre, som om jag liksom tappar bort honom. Och det vill jag ju inte, jag vill ju ha honom med mig där inuti närmast hjärtat! Men både jag och kuratorn tror att det är en del i den fasen jag är i nu och att jag kommer att "hitta" honom igen senare och då utan så mycket smärta. Jag hoppas det!
Nu har jag i alla fall inte bokat något mer samtal hos kuratorn, för jag tror och hoppas att jag inte behöver det mer. Känns bra men lite läskigt; nu ska jag simma utan korkdyna, typ! Men hon finns bara ett telefonsamtal bort om det skulle bli värre igen och det är ju tryggt.
En ny fas - det låter bra. Kanske också kan vara skönt att prova att släppa taget om kurator och tung smärta ett tag iallafall. Ibland brukar jag "låtsasleva". Du vet; gå till jobbet, prata med folk som förr och bara leka att allt är som vanligt (fast det inte är det egentligen förstås), men bara för att få en paus från sorgen. Knäppt men ganska härligt :)
Jag som har följt din blogg ända sedan du startade skriva ser också att du gått in i en ny fas. Jag känner igen mig mycket i detta. Så var det för mig med. Och du kommer inte tappa M, men precis som din kurator säger så kommer det kanske inte bli samma akuta smärta varje gång du tänker på honom. Ibland kommer emellertid denna smärta tillbaka oavsett hur länge sedan den älskade människan gått bort. Jag hade en sån smärtattack i torsdags - saknade min mamma så att tårarna flödade och kände mig minst och ensammast i världen. Samtidigt var den en känsla av att hon var jättenära och att jag nästan kunde se och ta på henne. Det är åtta år sedan hon gick bort. Många kramar till dig. Ha en skön helg!
en ny fas känns juh jättebra :)
skönt o modigt att koppla bort kuratorn, bra att hon finns där som back up iaf!
hoppas solen skiner på er,
kramar o kärlek
Jag tycker också att det "hörs" i dina inlägg att en ny fas börjar ta form. Det är säkert som det sagts och skrivits, att det känns läskigt i början, som att M försvinner från dig - men det gör han inte... Han finns lika nära, men sorgen börjar ge lite plats till annat också. Rullgardinen har släppts upp en aningens aning, så även annat sipprar in, utan att för den skull tränga bort annat - än möjligtvis lite mörker. Hoppas helgen känns ok!
Kram
Vad svårt det där med att avlägsna sig från den man mist... Tänkte mycket på det i samband med att en bekant miste sin 12-årige son. Hon hade en känsla av att rent fysiskt försvinna, växa bort från sin pojk. Men det blev annorlunda sedan. "Hela" minnen, vackra och roliga sådana.
Usch, den där känslan, känslan av att man bara kommer längre och längre ifrån personen. Jag brukade räkna, nu är det så och så länge sedan jag höll honom och för varje dag kommer jag bara längre ifrån den stunden. Men sen började jag tänka (och det här låter säkert helt kokko) att för varje dag kommer jag närmare stunden då jag får hålla honom igen. Och så släpper jag honom aldrig. Det låter helt sjukt men jag finner tröst i den tanken även om jag hoppas att jag får bli gammal med de jag har kvar här på jorden. Du är så i kontakt med din sorg så jag tror inte det är farligt att låta själen få vila lite en stund. Tänker på dig, er och skickar varma kramar!
