På BUP idag igen
Stora J tycker det är lite jobbigt att gå dit och hon kommer ut efteråt med rödgråtna ögon och säger ingenting till mig. När vi går genom stan på väg därifrån går hon antingen framför eller bakom mig, vill inte ha någon kontakt alls. Antingen har hon ilska mot mig eller så är det bara att det varit tufft och ledsamt och hon inte vill prata. I vilket fall som helst så låter jag henne vara och efter en stund går det över och hon blir glad och som vanligt igen. Det visar väl förhoppningsvis på att det ändå är bra för henne?!
Jag tror hon mentalt behöver det utrymmet som hon fysiskt visar dig. Du är klok som låter henne få det, tills hon själv "kommer tillbaka". Jag tror absolut att det är bra för henne att få ett eget ställe för sin sorg. Distansen har säkert lika mycket att göra med att "skydda" dig som sig själv. Minns att det finns en anledning till att det heter "sorgearbete" - det är jobbigt, det är i sanning ett tungt arbete!
Kram till dig och kram till stora J!
Efter mina psykologsamtal brukar jag också vilja vara själv, samla tankarna då det är mycket som rörs upp till ytan. Det är ett väldigt stort och tungt arbete som hjärnan gör, det känns som om man sprungit ett maratonlopp.
Styrkekram till er!
Du är så klok, så otroligt klok!
Jag tycker tyvärr lätt det blir så att jag lägger mina tankar bakom när dottern vill brôta lite extra i sina tankar och jag tränar hårt på att göra som du gör, låta det gro hos dom själva - vad det än gäller!
Du är otrolig - helt enkelt!
Tror du gör alldeles rätt. Du låter henne få utrymme men du finns ändå där. Håller tummarna för att detta hjälper henne. Kram!
Inlägget ovanför är mitt, namnet ramlade bort?
Men kära nån, igen??!! Nu då, de tvåinläggen ovanför är från mig, Anna. :)
