Frågestund med Gud?
Jag kommer inte att skriva så mycket om vad vi pratar om, för det som sägs där är mellan bara oss - en slags moralisk tystnadsplikt. Eller "what happens on the Green Mile stays on the Green Mile", typ. Men jag kan dela med mig av en tanke jag själv berättade om där. Att om Gud kom till mig och sa att jag fick ställa en fråga till honom och få svar - vad som helst - då skulle jag inte fråga "varför?" utan "var?" Inte varför M dog, för vad Gud än svarade så finns det inget svar som skulle kunna förklara för mig. Men var han är, det skulle jag bra gärna vilja veta!
Någonstans är han, det är jag övertygad om. Någonstans dit min tanke inte kan färdas, någonstans som jag inte kan förstå. Kanske en annan dimension snarare än en annan plats, men där finns det som är det innersta han. Och han väntar på mig. Jag vet att han tar emot mig när jag kommer, när det nu blir.
Min mamma är "hemma" nu, där hon och pappa bodde de senaste 9 åren (sedan i höstas bor hon ju i lägenhet i samma stad som jag). Igår satt hon vid datorn och läste någon nyhet, reste sig för att gå och berätta det för pappa, men sjönk strax ner igen när hon kom på... Strax efteråt känner hon pappas armar runt sin hals och kinden mot sitt hår - så som han alltid tog om henne. Det var bara det att armarna och kinden tillhörde hennes 14-åriga dotterdotter som är där tillsammans med henne. Verkligen inget hon gör dagligen! Slumpen? Eller var det "pappas armar"? Jag förstår din fråga - VAR? Jag undrar precis samma sak...
Kram
Hej!
Det är första gången jag är här och hälsar på dig. Jag har läst vad som har hänt för er och jag är jätteledsen för er skull. Sådant borde inte få hända.
Jag ser att du har fått kämpa en del mot arbetsgivare och liknande och kan bara berömma dig. Stå på dig! Omgivningens kunskap om sorg är nästan lika med noll. Vi kan inte räkna med att bli omhändertagna när vi blir drabbade, utan det är vi som måste lära dem... Så knäppt!
Omgivningen blir paralyserad och vet inte hur de ska hantera det och det kan bli de mest knäppa reaktionerna...
Stå på dig!
Många varma hälsningar till dig och dina barn!
Men vaddå inte når? Det är väl klart att din tanke når honom? Känner du honom inte extra när du önskat det som hetast? Har du inte fått en massa små hälsningar? Våga lita på dem! 'nickar' Våga!
Nu har jag sträckläst din blogg i flera timmar med tårarna rinnande nedför mina kinder massor av gånger. Jag har inte förlorat någon make, men min mamma dog när jag var nyss fyllda 16 år. Jag tänker på din äldsta dotter som är 12 år och mitt hjärta blöder. När jag förlorade min mamma var det ingen som fångade upp mig i sorgen och det tog över tio år innan jag kunde förstå att jag var skadad i själen. Mitt enda råd till dig är att "tvinga" dina barn att uppleva sorgen, för om de tränger undan den i hjärtat kommer den alltid vara kvar som ett sår i själen. BUP låter som ett jättebra sätt för den äldsta, men vad händer med mellansonen? Åh vad jag önskar att någon hade tagit tag i mig och fått mig att sörja och känna medan mamma fortfarande var i färskt minne.
Många kramar i de bästa av intentioner.
Jag ville egentligen inte så mycket mer än säga att jag tänkt en hög med gånger på dig nu när det ramlar in en helg igen - sköt om dig du finaste fina!
Och du, jag delar helt dina tankar där på slutet, det har våra 2 killar jobbat hårt på att bevisa för oss 3 kvar här på jorden! :)
/SAGA
Det är en otroligt bra fråga. Jag tror också att det finns någonstans där de fina väntar. Det är helt enkelt så att de vi älskar är för bra för att bara försvinna när de somnar.
Ni, och många andra, möts igen.
