Sorgfågel

Var hos doktorn idag.
Han: "jaha, hur mår du nu då?"
Jag: "hyfsat bra, jag vill att du friskskriver mig!"
Han: "det behövs inte, du bara låter sjukperioden löpa ut och börjar jobba som vanligt".

Jaha??..... Tänk, jag trodde att det åtminstone skulle matcha lite grann stöket som var när man blev sjukskriven?! Att det skulle vara åtminstone något litet papper eller intyg eller doktorstillstånd som skulle till - typ "jag Doktor Blaha intygar att patienten är fullt frisk och kan återgå till samhällsnyttig tjänst". Eller nåt. Men det var i och för sig rätt symptomatiskt att det bara var att ensam bestämma sig för att nähä, nu räcker det - precis som den så kallade rehabiliteringen. I stand alone eller nåt.

Kontentan är i alla fall att jag känner att jag är redo att börja jobba på full tjänst nu. Jag har ju 75 % och det kommer att ligga på fem dagar i veckan, vilket ska bli rätt skönt: ett stabilt schema med kortare dagar än som nu när det visserligen var lite färre timmar men som tryckts ihop på tre dagar, vilket gett ganska långa dagar. Långa dagar=småtufft, eftersom det är många timmar att flina upp sig på. Så det känns rätt bra att gå upp till hela tjänsten.
Ännu bättre känns det att kunna säga "bye-bye!" till Försäkringskassan! De har inte brytt sig så mycket om mig - förutom när de läxade upp mig för att jag minsann inte fick arbetsträna utan deras tillåtelse. Må så vara att jag inte fick, men då kunde de ju hört av sig lite tidigare än efter två månader...! Vid det laget var jag halvvägs tillbaka ju, men enligt dem skulle jag alltså suttit hemma och pillat naveln på heltid i två månader? Produktivt?! Läkande?  Nä skulle inte tro det....

Får väl se hur det går nu. Men det känns rätt okej på jobbet nu och de där sorg-rasen jag har kommer oavsett jobb eller fritid, så det är något jag lever med.