Sorgfågel

Jag drömde om M inatt; drömde att han låg på sjukhuset igen men att han var på väg att vakna ur medvetslösheten - så som han aldrig gjorde på riktigt. Det gör ont att vakna ur en sådan dröm, för den handlar om det som jag så gärna ville skulle hänt.
Om jag blundar och föreställer mig att han skulle vaknat, så känns det så verkligt! Som om det hade hänt på riktigt, som om det var ett parallellt universum som låg bara en ögonblinkning bort och om jag bara sträckte ut handen tillräckligt, så skulle jag kunna nå det! Som om jag kunde få det att bli verklighet genom att hitta den rätta vägen dit. Som om allt det här bara var ett veck i tiden och kunde ställas tillrätta bara man hittade rätt formel.