Sorgfågel

Då har påskhelgen inletts och med det ännu en storhelg att ta sig igenom som "den första efter M:s död". Men det känns ganska okej; dels har jag ju sagt innan att högtider/storhelger/bemärkelsedagar inte är de värsta och dels har jag och barnen lite mer börjat vänja oss vid vår nya tillvaro utan M. Vi saknar honom givetvis jättemycket fortfarande, men vi har liksom gjort den här resan några gånger nu, så vi har lärt oss lite. Och dessutom; vårbruket är i full gång häromkring och det har spåtts varmt och fint väder i påsk, så jag vet ju att om M hade levt hade han ändå jobbat nästan hela helgen.

Men påsk ska han såklart ha, var han nu är; så jag och barnen var på kyrkogården idag och satte ett påskris med fjädrar till honom på graven. Det blev så fint och färgglatt och jag minns ju hur mycket han tyckte om sådana ris - vi brukade alltid ha två stycken utomhus vid trappan till husdörren!
 

 


För övrigt: här är dagens mest tanklösa kommentar, sagd sådär lite på skämt av en ytligt bekant i byaffären när hon såg Lilla J bråka och försöka klättra ur kundvagnen vid godiset:
"ja, nu minns jag ju varför jag inte tog med mig barnen hit till affären!"
Min tanke i huvudet: "Jo, jag hade kanske också gärna lämnat dem hemma, det är bara det att det finns inte längre någon där som kan ta hand om dem när jag är iväg!"

Som tur är börjar jag nog bli mer hårdhudad, för jag bara konstaterar att; "jahapp, där tänkte du nog inte riktigt färdigt eller?!" Och kanske ett litet småelakt "Saliga äro de korkade, ty de skola flyta när floden kommer".....